På resande fot med August

Fotosjälvporträtt av August Strindberg

I biblioteksmagasinen göms bokskatterna. Jag hittade en liten nätt volym "Bland franska bönder" (August Strindberg) utgiven i Delfinserien (Bonniers förlag) år 1973. Fantastiskt att den boken har överlevt alla utrensningar. Strindberg skrev sina tankar och betraktelser mellan åren 1885 och 1886 och i originalupplagan fanns en erinran av författaren. Den hade följande lydelse:

Föreliggande studier, som delvis varit tryckta i utländska tidningar, samlades och nedskrevos åren 1885 och 1886. Förhållandena hava sedan dess förändrat sig i några avseenden, varigenom arbetet skall förefalla okorrekt i uppgifter, om icke läsaren erinrar sig tidpunkten för dess uppkomst.

Här kan man läsa Jenny Dambergs artikel om att resa i Strindbergs spår (Svenska Dagbladet).

Delfinserien minns jag mycket väl- en riktigt fin serie var det- tyvärr gick den i graven för ganska många år sedan nu. För den som vill botanisera bland idel intressanta titlar länkar jag till Wikipedias artikel här.

Nu ska jag resa till Frankrike!

Den enklaste värld har sin världshistoria

   
                                                           

Bo Bergman (1869-1967) blev inte bara mycket gammal han bibehöll dessutom sin vitalitet nästan ända fram till slutet. Han satt på stol nummer 12 i Svenska Akademien från 1925.

I skiss/essäsamlingen "Liv och läsning"(från 1953) inleder Bergman med att rikta några ord till läsaren :" Minnet är en perspektivkonst även om det inte kan skryta med oändlighetsperspektiv, och den enklaste värld har sin världshistoria".

Under sitt mycket långa och mycket aktiva liv hann Bergman med att träffa ett otal litterära (och andra) personligheter. I essayen"Audienser" skriver han om två sådana möten- och då med de verkliga giganterna. Han börjar med Strindberg som år 1905 berättade för Harriet Bosse att: "i afton väntar jag hela Unga Sverige till mig: Henning Berger, Bo Bergman, Hjalmar Söderberg, Algot Ruhe, Gustaf Jansson, Albert Engström, v. Melsted". Strindberg bodde vid den här tiden på Karlavägen 40.

Bo Bergman hade alldeles nyligen blivit anställd vid Dagens Nyheter som recensent och Strindberg kastade sig över honom:

- Herr Bergman har skrivit en teaterartikel.
- Ja.
- Har ni träffat Ranft? Inte. Nå, då kommer han. Akta er. Säg mig, vad ska det där nya bygget (Nya Dramaten) tjäna till? Duger inte den gamla ladan? Är det förresten meningen att spela Strindberg?
- Det hoppas vi alla.....
- Vad gör baron Bonde? (Bonde var teaterns censor och inspektor.)
- Han läser igenom pjäser.
- Behövs han?
-Det skulle jag inte tro.
- Väck m'en!

Så flyttar sig hela församlingen in till Strindbergs arbetsrum och på arbetsbordet ligger Fritiofs saga.

-" Läser herr Strindberg den? frågade Hjalmar Söderberg som gick omkring och vädrade med sina sokratiska näsborrar.
- Jag tänker dramatisera den, sa Strindberg.
- Kan det vara något nöje? undrade Hjalle stillsamt.

Strindberg svarade inte, men han mulnade lätt. Han uppskattade Martin Bircks ungdom, men jag är inte lika säker på att han uppskattade författaren. "

Vem var då den andre giganten som Bo Bergman träffade? Jo, det var ingen mindre än Georg Brandes- men det tar vi en annan gång.....

Möten med Strindberg

År 1949 firades 100-årsdagen av Strindbergs födelse och den fina tidskriften All Världens Berättare inledde året med en artikel titulerad "Hur de mötte Strindberg".

Fem författare berättar om den betydelse Strindberg haft i deras liv. Jag fastnar för Stig Dagermans tankar om den store skalden.

Stig Dagerman skriver att han står i stor tacksamhetsskuld till Strindberg som var den förste diktare som betydde något för honom. Strindberg hjälpte honom "att vara mig själv i ett ögonblick då alla andra och allt annat ville att jag skulle vara annorlunda." Så nämner Dagerman en dikt - "Vargarna tjuta"

Vargarne tjuta på Skansen,
isarna råma på sjön,
furorna knaka i backen,
tyngda av första snön.

Vargarne tjuta i kölden,
hundarne svara från stan;
solen gick ner efter middan,
natten börjar på dan.

Vargarne tjuta i mörkret,
gatornas lyktor sitt ljus
sända som norrsken i höjden
över de hopar av hus.

Vargarne tjuta i gropen,
nu de få blodad tand,
längta till fjäll och till urskog,
när de se norrskensbrand

Vargarne tjuta på berget,
tjuta sig hesa av hat,
mänskorna gav dem för frihet
tukthus och celibat.

Dagerman skriver också om hur han under kalla vinterkvällar brukade gå längs gatorna i Stockholm- och han tyckte sig höra de där vargtjuten från både sig själv och ett brinnande, skövlat Europa. "Den Strindberg jag älskade var ynglingen Strindberg, den ensamme, smalaxlade, frysande, han som under livets vinternätter kunde värma sina händer vid hoppet om att en gång få tända en jätteeldsvåda av allt kallt, grått, murket, trist och smutsigt. Denne yngling förstod jag och älskade jag som bara en yngling kan förstå och älska en annan yngling.

De övriga fyra författarna som skriver om Strindberg i artikeln är: Jan Fridegård, Herbert Grevenius, Eyvind Johnson och Gustav Hedenvind-Eriksson.

Om jag själv fick välja något av Strindberg skulle det nog bli hans "Mäster Olof". (Det var icke segern jag ville- det var striden).