torsdag 28 december 2017

Mysterium i akademisk miljö


Kanske är det en smula oförskämt att sätta ett sådant epitet på "The Last Tresilians" men nog märks det att författaren varit mycket produktiv i deckargenren fast då skrev han under pseudonymen Michael Innes. Innes var produktiv och hans böcker har blivit flitigt översatta - även till svenska.

John Innes Mackintosh Stewart ( 1906-1994) var professor i engelska, romanförfattare och litteraturkritiker. Han var, som sagt, mycket flitig med pennan och den akademiska miljön kunde han givetvis på sina fem fingrar. "The Last Tresilians" (från 1966) , har såvitt jag vet, inte översatts till svenska och den lär nog inte bli så heller. Handlingen utspelar sig i just den där akademiska miljön och man bjuds på ett otal intressanta (och udda) personporträtt. Den röda tråden i handlingen är en planerad biografi över konstnären Matthew Tresilian och med varje sida växer frågorna kring denne man och hans liv. Vad döljer sig bakom förlåterna? Upplösningen är kuslig och oväntad. "The Last Tresilians" är innehållsrik och djup. Det gäller att vara koncentrerad under läsningens gång och jag känner att det nog måste till en omläsning för min del.

Under tiden två citat:

" Only unslumbering intellectual curiosity makes the British Museum a tolerable habitat. Without that, it is a vast morgue existing simply to overawe tourists, a gargantuan lumber room, or at best a womb in which one may slumber only in the most uneasy way, oppressed by a nightmare detritus of cultures, continents, millennia." (s.49).

"' Luke- isn't life frightful?'
'No, it isn't ,' he said. And for you and me, there's one simple and marvellous fact about it. That there's masses of it. To go on through. To grow in. To transform and glorify. Hour by hour, for thousands and thousands and thousands of hours. And this is just the second of our clock.'
A third lorry went past as Luke Tresilian spoke. It drowned his words. Its object being simply to shunt certain chunks of the physical universe around, it naturally had no regard for the thing he was trying to say." (s. 118)

Inga kommentarer: