Jag är fast i Halfdan Rasmussens dikter- och jag har letat mig fram till den samling som fått namnet "Og det var det" från år 1977. Den nu något äldre poeten minns sitt liv i diktens form och inte var det bekymmersfritt för att uttrycka det mycket enkelt.
Att växa upp i fattigdom (både andlig och kroppslig) märker en människa för all framtid. Jag läser och jag tänker på min morfar som tillbringade en del av sin barndom i den fattigaste delen av Fredriksberg. Då såg det inte ut där som det gör idag (numera anses Fredriksberg vara en välmående och "fin" kommun.) Morfars mor var ensam familjeförsörjare eftersom mannen hade "stuckit av"- hon fick ta vad arbeten som fanns (tvätterska, städerska etc- hon blev inte gammal och barnen togs ifrån henne och skickades till Jylland där det bott från början.) Min morfar blev bara 35 år gammal och han dog av den TBC han förmodligen smittats av under de första barnaåren. (En bror och en syster dog också i denna hemska sjukdom).
Halfdan Rasmussen växte upp i stor fattigdom på Christianshavn. Någon skolgång av längd var inte att tänka på- pengar fanns inte till sådant och 14 år gammal tvingades Rasmussen ut i förvärvslivet och fick ta diverse småarbeten (det var mitt under depressionen). Efteråt sa han så här:
"Det husker du og vil alltid huske, Fattigdomens Forbandelse og Lediggangens store Cirkel, tegnet om de Aar, man stjal ud af dit Liv".
Halfdan Rasmussens momor var en fattig kvinna från Småland som hade bosatt sig i Danmark
" Og mormor boede i vaskehuset
og hun hed Sara og laengtes hjem
til Gud og Rösmåla i det fjerne
når hun fandt bibel og briller frem."
Författaren minns också råttorna som huserade överallt, han minns drömmar om att flyga och så minns han när pappan kom hem på avlöningsdagen. Aldrig var det nog med pengar och så bråkades det.
Skolan var fylld av kufiska lärare till exempel teckningslärare Exner:
Og det var tegnelaere Exner
hvis naese var lavendelblå
som laerte os at tegne cirkler
og laegge paene farver på.
(Om det blev fel färg på cirklarna blev lärare Exner ursinnig och gav den stackars eleven stryk.)
Jag tycker så mycket om "Halfdans Digte"- de väcker många tankar, både melankoliska och tack och lov också lustiga. (Diktsamlingen "Tosserier i udvalg" ska man kanske inte läsa på bussen för då blir man säkert avkastad).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar