Jag bor vid ett rastställe

 Vy ut över Måkläppen

Jag bor vid ett rastställe
långsmalt havsomflutet
en utsträckt hand av vildros och susande gräs
som öppnar eller knyter sig
här är slutet av kartan över landet
ett yttersta näs

Ett rastställe också för människan
att bada och bo vid
men anlagt för högre bruk än så
ty över mitt huvud är byggt en autostrada
en resväg till Södern
den äldsta i det blå

De höstliga fågelsträckens väg
om våren den eviga återkomstens nedåtvänd
är rastställens båge
som rör vid rosensnåren
av häger och kungsfågel i en urtid spänd.

En strandremsa bara med det låga gräset
som fåglarna valde på sin pilgrimsgång
Jag bor under vägen som går till paradiset
O, leva i ett vingbrus och dö i en sång.

Hjalmar Gullberg

Det har blivit en tradition för oss ( min väninna och jag) att gå en lång promenad ut till Måkläppen på Nyårsafton. Gårdagen bjöd på både sol och moln men framför allt vind från söder.

Poeten Hjalmar Gullberg tillbringade många somrar i Falsterbo och det var kanske där han skrev den vackra och flitigt citerade dikten om detta yttersta näs- Sveriges sydvästligaste hörn. På vintern blommar inga vildrosor här men ljuset finns där och havet.... naturen är både föränderlig och evig. I år kunde man se hur hårt stormarna hade attackerat strandremsan men det går ännu bra att ta sig torrskodd ut till det som under många år var en ö (nu en halvö med en mycket smal landförening.)

Dagar som dessa kan jag verkligen känna att jag "bor under vägen till paradiset".

Min irländska hög

Kate O'Brien, Colm Toíbín, Patrick McCabe, Mary Lavin och John McGahern... jag har ingen brist på läsmaterial just nu. Tur är väl det för det är nästan för varmt att vara utomhus - och är man där så är det absolut skugga som gäller.

Klaffbron över Falsterbokanalen går upp varje timme (så gott som) och soliga dagar under semestertider innebär det enorma bilköer. Det är inte direkt läge för att göra utflykter dessa dagar (om man inte vill sitta still i en glödhet bil förstås.)

"Brohelvetet" (lånad bild).

Som lyftbron (1958)

-
Som lyftbron, medan klockor ger signalen

till rast för motorfordon bakom fällda

bommar, går upp i vinkel mot kanalen

och alla fartrekord är avbeställda

i den trafik som för en stund har stannat:

på glänt har öppnats dörrar som blev smällda

igen och för de flesta finns ej annat

att göra än betrakta Bornholmsbåten

som glider fram så långsamt, så förbannat

långsamt i en till synes självbelåten

grandezza mellan stränder i förstening-

så sätter jag stopp för den tomma ståten

av rim som har fått löpa utan mening,

när du tyst nalkas mig för att begära

ett ögonblick av andrum och försening...

Så sjunker lyftbron. Levernet är nära.

-

Hjalmar Gullberg

-

 

(Bornholmsbåten passerar dock inte längre genom kanalen).

Poesiens udde- encore

År 1986 gavs Hjalmar Gullbergs dikter ut i månpocket- en tjock volym som innehåller alla hans diktsamlingar. Dessutom finns ett efterord med titeln "Sången och tystnaden"av Anders Palm.

"Det finns en väntan som är lycka;

min själ är tystnad före sången".

Kanske finns den fina pocketutgåvan att få antikvariskt fortfarande.

För något år sedan (2010) gav Hjalmar Gullberg-sällskapet ut den vackra boken "Poesiens udde" författad av Daniel Hjorth. I den här volymen ges inte bara smakprov på Gullbergs diktning utan även på Anders Österlings, Vilhelm Ekelunds och flera andra kända författares poesi- poesi som inspirerats av "udden"- det vill säga Falsterbonäset.

"Jag bor vid ett rastställe, långsmalt, havsomflutet:

en utsträckt hand av vildros och susande gräs

som öppnar eller knyter sig. Här är slutet

på kartan över landet, ett yttersta näs." (Hjalmar Gullberg).

Utsikt över Måkläppen en dag i december 2011

Bilder från ett rastställe

Hjalmar Gullberg skaldade :

-

"Jag bor vid ett rastställe, långsmalt, havsomflutet:

en utsträckt hand av vildros och susande gräs

som öppnar eller knyter sig.

Här är slutetpå kartan över landet, ett yttersta näs.”

-

Hjalmar Gullberg och Anders Österling hade båda sommarbostäder i Falsterbo. Här träffades de ofta och umgicks under gemytliga former. Man spelade badminton , njöt av de vackra sommarkvällarna och Hjalmar G diktade en skämtsam vers till Österlings 60-årsdag. (den finns att läsa i Daniel Hjorths bok).

-

Brohelvetet

(fotot från Wikipedia)

Som lyftbron (1958)

-
Som lyftbron, medan klockor ger signalen

till rast för motorfordon bakom fällda

bommar, går upp i vinkel mot kanalen

och alla fartrekord är avbeställda

i den trafik som för en stund har stannat:

på glänt har öppnats dörrar som blev smällda

igen och för de flesta finns ej annat

att göra än betrakta Bornholmsbåten

som glider fram så långsamt, så förbannat

långsamt i en till synes självbelåten

grandezza mellan stränder i förstening-

så sätter jag stopp för den tomma ståten

av rim som har fått löpa utan mening,

när du tyst nalkas mig för att begära

ett ögonblick av andrum och försening...

Så sjunker lyftbron. Levernet är nära.

-

Hjalmar Gullberg

-

Numera går inga Bornholmsbåtar genom kanalen- men under sommarhalvåret får man planera sin tid om man ska norrut.... därför kallas bron i folkmun just för "brohelvetet". Hjalmar Gullberg har verkligen fångat frustrationens minuter mästerligt.