Platsen är Algeriet och tiden är 1900-tal - (1910 till 1948 ungefär).
-
Menrad, bokens huvudperson, är kabyl och bor i en by (Tizi) i Algeriet. Vi får följa Menrads kamp för en bättre tillvaro - i en hård värld.
-
I Tizi måste man hålla ihop för att klara livhanken. "We all have the same standard of living because all mountain Kabyles live in exactly the same manner. There are no rich or poor."
-
Menrad är länge den ende sonen i familjen och han omhuldas av mor, far, systrar, mostrar och morbror- man lever nära varandra och alla behöver alla. Mostrarna, Khalti och Nana delar hushåll och de försörjer sig på att tillverka och sälja krukor/keramik. Feraoun beskriver på ett mycket fängslande sätt hur leran förvandlas till utsökta konst-och bruksföremål. Senare får vi följa mostrarnas vidare liv- det blir mycket sorgligt för båda två.
-
Berättelsen om Menrad är en berättelse om kabylernas liv och deras villkor. Det är en lektion i kulturhistoria och i överlevnadskonst.
-
" Perhaps my cousins will get married later, like my sisters. That is only natural. The same marriages - the same story. It is always the same: we are born, we get married, we die, all in the same way. Sometimes, when we really think about it, we start asking awkward questions. But most of the time we just let ourselves go on, and that is the better way."
-
Menrad är kabyl- han måste följa sitt öde. Uthärda det. Feraouns bok är både vemodig och fylld av levnadsvisdom.
-
"While awaiting death, cultivate your garden in order to better cultivate the garden of your children and the other children, who are also yours. You are not a schoolteacher for nothing. That way, you will not live without worries, but you will die without regret, and you will be well received in the Beyond."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar