Den åttonde januari år 1975 var det premiär på "The Birthday Party" av Harold Pinter på the Shaw Theatre i London. Antonia Fraser var där och efteråt samlades speciellt inbjudna (bland andra pjäsförfattaren) till fest hos familjen Billington.
-
Så inleddes ett kärleksförhållande som skulle komma att vara i över 33 år. Antonia Fraser har nu skrivit sitt kärlekstestamente till sin man och livskamrat Harold Pinter.
-
Om man förväntar sig en "vanlig" biografi med "uppgörelser", avslöjanden etc blir man besviken. Antonia Fraser går inte dit (och det hedrar henne). Den här boken måste läsas som ett långt kärleksbrev till en man som förändrade hennes liv i mångt och mycket. Det är också en bild av en annan Harold Pinter än den man tror sig ana i hans pjäser (och jag ska livligt erkänna att jag inte kommer ihåg mycket av de relativt få jag har läst- jag har fått friska upp minnet lite grann med litteraturhistoria). Så gott som hela boken är en dagbok förd av Antonia under alla de år paret levde tillsammans.
-
För både Antoina och Harold var det stora uppbrott när de bestämde sig för att dela tillvaron. Två äktenskap skulle upplösas- sju barn skulle tas om hand. Sådant går inte utan sorg och bekymmer.
-
.... The lamps are golden.
Afternoon leans, silently.
She dances in my life.
The white day burns. Harold Pinter (maj 1975).
-
Rika år, år fyllda av intressanta möten och händelser.... tiden står aldrig stilla. Pinter har Samuel Beckett som husgud- och James Joyce. Salman Rushdie är en god vän och paret Pinter/Fraser ställer upp för Rushdie under den värsta tiden efter fatwan.
-
Jag tycker mycket om att Antoina Fraser ger så många smakprov på Harold Pinters dikter i sin bok. Pinter var inte bara en storslagen pjäsförfattare- han kunde verkligen skriva poesi också.
-
Det här är en bok om en kärlek - och om "marriage of true minds". Slutet är sorgligt- och vackert. Pinter blev diagnosticerad med cancer i matstrupen redan år 2001- och svåra år följde fram till slutet sju år senare. Han var för sjuk att åka till Stockholm och ta emot sitt nobelpris som han fick år 2005.
-
About twenty past seven I was sitting reading Tolstoy's Resurrection by Harold's bedside. He was breathing but with a strong rattling sound. The nurses were outside. The children and grandchildren had dispersed for Christmas. I was alone in the room. I was happy like that. Suddenly the rattling stopped. Harold opened his black eyes very wide, almost staring, although he didn't respond when I spoke to him as before: "It's me, Antonia, who loves you". Then he went quite tense, his whole body. Finally he went still and silent.
I leant forward and found no breath. He looked white and dead. I sat for a while. Then I kissed him. His dear body was already quite cool. Must you go? Yes, it was time. Before I left the room, after antoher last kiss, I said: "Goodnight, sweet prince, and flights of angels sing you to your rest".
2 kommentarer:
Vad vackert hon skriver. Jag får nog läsa den här boken så småningom. /Therese
Ja, hon skriver mycket vackert och med så stor kärlek. Hela boken genomsyras just av kärlek- det är därför jag tycker så oerhört mycket om den. Jag tycker absolut att du ska läsa den när du får tid.
Skicka en kommentar