Jag måste säga att jag hade vissa farhågor innan jag började läsa den här boken- men ack vad jag bedrog mig. Boken är en av årets läsupplevelser för mig. Jag kan också säga att jag kommer att investera i den- jag vill ha den i min bokhylla.
En historia om ett gruvligt mord- och en kärlekshistoria. Ja, så kan man sammanfatta det hela men "Rosen" är så mycket mer. Inledningen till exempel- "Omkring en halv mil inom de i nordväst från Marstrand belägna Paternosterskären, vilka- än idag ryktbara för de där ofta inträffade skeppsbrotten".... och så målar författarinnan upp en bild av klipporna och skären-och det är som om hon målar med den finaste pensel. Jag kan se naturen framför mig- jag kan höra och känna och dofta den. Det är en karg och skrämmande natur- svår för människan att leva i.
I denna miljö sätts så människor in- de som ska komma att bli huvudpersoner i boken- den gamle Haraldsson, sönerna Birger och Anton- den goda Erika, lilla Gabriella som ska växa upp och bli rosen på Tistelön. I ett senare kapitel får vi lära känna fru Katrina med maken kustbevakaren Arnman och sonen Arve- beskrivna som "goda och lyckliga människor".
Lyckan kommer att slås itu av det hemska mordet.
"Åter stod fru Katrina Arnman vid de blommande balsaminerna och blickade över deras rika kronor utåt stranden. Dagen var så lugn och klar som hösten i sitt allra bästa lynne förmår skänka den; men fru Katrinas sinne var tungt och vemodigt, ty det var tredje dagen efter hennes mans avresa- och ännu hördes han inte av."
Balsaminerna återkommer ofta i boken- (balsamin är nog det samma som Flitiga Lisa?) De utgör en tröst i den karga naturen- man kan riktigt se dem framför sig- välansade och frodiga.
Mordet vilar tungt över berättelsen. Det påverkar alla. In i berättelsen kommer så Kapten Rosenberg- genom ett skeppsbrott. Nu kan ett liv räddas- och en av mördarna känner att han har medverkat till en viss gottgörelse. En "utomstående" dvs Rosenberg ger hopp om kärlek och lycka för Gabriella och hos Katrina Arnman blommar balsaminerna.
Kvinnorna i boken är för övrigt mycket väl beskrivna- och min favorit är den "visa gamla kvinnan"- gestaltad av Katrina Arnman. Sunt förnuft, levnadsvisdom och osjälviskhet. En stark kvinna.
Historien kan inte få ett lyckligt slut för mordet måste gottgöras. Den sköre Anton får lida svårt. (Porträttet av Anton är mycket starkt). Erika får också plikta- tillsammans med de skyldiga. Gabriella kan inte få den hon älskar- och slutet är mycket intressant och ovanligt. En kvinnas val.
Jag är så glad att jag tog mig tid att läsa "Rosen på Tistelön". Visst håller denna roman ännu. Den är tidlös. Den väcker många tankar om hur livet var en gång på Västkusten- idag kan man segla runt och njuta av de vackra öarna men för de som en gång var tvungna att överleva här ute var tillvaron sannerligen ingen "dans på rosor".
Veckans mening v. 47 2024
2 timmar sedan
3 kommentarer:
Jag googlade på balsaminer (när jag läste såg jag små träd framför mig, av nån anledning), och de är inte detsamma som Flitiga Lisa, men de är släkt med både Flitiga Lisa och Lyckliga Lotta.
Språket tyckte jag var krångligt i början, men helt underbart, och Flygare-Carlén kunde verkligen måla med ord!
Undrar just vilka färger balsaminer blommar (blommade i)- jag blir väldigt nyfiken på den blomman! Rosen på Tistelön är verkligen en bra början på "Klassika kvinnor"-projektet.
Vi hade samma favorit i fru Katrina, men du har haft en större upplevelse än jag. Intressant att läsa!
Skicka en kommentar