Tre sorgedikter - nu översatta och utgivna på Ellerströms förlag. Jag läser- och hänförs av både Rilke (och översättaren Helga Krook). Orden droppar som fukten från höstlöv... stilla och ljudlöst- utan "exter". Det är bara paradisiskt vackert. Den första dikten tillägnade Rilke konstnärinnan Paula Modersohn-Becker- och han tar oss till ett gränsland där vi inte riktigt vet om vi nuddar vid död eller liv. Rekviem nummer två går till en ung poet som tagit sitt eget liv och den tredje sorgesången tillägnas ett barn, en pojke.
-
Jag berörs mest av dikten till Paula Modersohn-Becker eftersom Rilke här blir mer personlig (han kände Paula och dikten har titeln "till en väninna".
-
"Och jag ska låta trädgårdsmästarna
benämna många blommor så att jag
i skärvorna av deras vackra namn
kan lämna fram en rest av hundra dofter.
Och frukter ska jag köpa, frukter där
det landet finns igen ända till himlen"
-
"Jag skulle vilja kasta min röst över
skärvorna i din död liksom en duk
och slita i den tills den går i stycken,
och allt jag säger måste sedan gå
i trasor frysande i denna röst;"
-
Paula Modersohn- Becker (från Wikipedia)
