USS Quaker City år 1867
Det här skeppet ser inte så särskilt bekvämt ut för en nutida resenär men med det for Mark Twain och en drös andra amerikaner över till Europa år 1867. USS Quaker hade tidigare tjänstgjort som "blockadskepp" i det amerikanska inbördeskriget (det hade alltså använts för att försöka stoppa trafik till Sydstaterna).
Jag har börjat läsa en av Mark Twains stora "bästsäljare"
The Innocents Abroad, hans redogörelse för resan som började i New York- gick via Azorerna till Europa och sedan till Palestina och så tillbaka (via Europa) till USA igen.
I början av juni var det så dags- skeppet lättade ankar (det blåste rejält) och så gav man sig iväg. Sjösjukan härjade vilt i början och det måste ha varit en långvarig plåga för det dröjde nära två veckor innan man äntligen nådde Azorerna.
"At three o'clock on the morning of the twenty-first of June, we were awakened and notified that the Azores islands were in sight. I said I did not take any interest in the islands at three o'clock in the morning."
Så följer en misslynt och gnällig rapport - Mark Twain ogillar det mesta med ögruppen och ett speciellt ont öga får han till kvinnornas klädedräkt- en sorts kåpa : "
This hood is of thick blue cloth, attached to a cloak of the same stuff, and it is a marvel of ugliness. It stands up high and spreads far abroad, and is unfathomably deep. It fits like a circus tent, and a woman's head is hidden away in it like the man's who prompts the singers from his tin shed in the stage of an opera. There is no particle of trimming about this monstrous capote, as they call it- it is just a plain, ugly dead-blue mass of sail".--- HÄR kan man få en uppfattning om kåpans utseende.
Över Azorernas befolkning öser Mark Twain sin galla- och så beskriver han en åsnetur som slutar i förskräckelse (och säkert också med stort underhållningsvärde för "azoriterna"- det unnar man dem sannerligen.)
"It was not a trot, a gallop, or a canter, but a stampede, and made up of all possible or conceivable gaits. No spurs were necessary. There was a muleteer to every donkey and a dozen volunteers beside, and they banged the donkeys with their goad sticks, and pricked them with their spikes, and shouted something that sounded like 'Sekki-yah' and kept up a din and a racket that was worse than Bedlam itself."
Efter att ha smort kråset med färska apelsiner, citroner, aprikoser och fikon (som smakar gott får man förmoda) går så resan vidare till Gibraltar. Det får jag nog anledning att återkomma till.
