Tysk torsdag: Preussaren

Vem skulle bättre kunna illustrera preussiskt om inte der Kaiser i egen hög person. Vill man vara elak kan man säga att han ser ut som en parodi på sig själv på fotot ovan. (Wilhelm var uniformstokig och ritade mängder av dem alldeles själv.)

Jag tog fram Jolos (Jan Olof Olsson) essäsamling "Eviga följeslagare" ur hyllan och hittade ett kapitel med titeln "Preussaren". Ingen kan/kunde skriva som Jolo och han är själv evig och odödlig. I den här essän läser jag bland annat om den samhällssatiriska tidskriften Simplicissimus - grundad av Albert Langen år 1896, (Langen var för övrigt gift med Björnstjerne Björnsons dotter).

Ferdinand von Rezniceks karikatyr av en csardasdansare från 1906 (Simplicissimus)

Jolo skriver också om den tidens motsvarighet till Harlekinromaner (den tyska varianten alltså) som sålde i mängder och författarinnan, Hedwig Courths- Mahlers , tjänade storkovan på sitt slabbedask.

Jag citerar: "Hon började skriva hemma i köket om det liv som i Kejsar-Tyskland tedde sig lysande- unga kvinnor, uppvaktade av ulanofficerare, arvtagerskor och fattiga ädla löjtnanter, baler på herrgårdarna, jaktfrukostar, bröllop."

Georg von Ompteda

Georg von Ompteda hörde däremot till en av de läsvärda författarna under den Wilhelminska tiden- i alla fall enligt Jolo. Ompteda är kanske mest känd idag för sina översättningar av Guy de Maupassants böcker till tyska men han var själv mycket flitig med skrivandet. Om man går in och kikar på Kungliga bibliotekets söktjänst Libris hittar man en hel del av Ompteda i svensk översättning- men det är gammalt och troligtvis kan man bara låna för att läsa på egna biblioteket. Möjligen finns det en del på antikvariaten. Jag måste erkänna att jag blir nyfiken på Omptedas romaner.

Bokmoster skriver idag om Nobelprisen som gått till tyskspråkiga författare.

Kvinnan bakom allt

 Mabel Dodge (1879-1962)

Foto: Carl Van Vechten

I Jolos artikel om bohemerna i Greenwich Village (som man kunde läsa i DN den 30/9 1962) skriver han om början på den här eran eller storhetstiden.

Det var en kvinna som var upphovet till allt, om man får tro Jolo. December år 1912 var det dags för då flyttade en Mrs Mabel Dodge in på 5:e avenyn (hus nr 23). Hon var mycket förmögen och inne på sitt andra äktenskap (det skulle komma att bli fyra i allt). Hon var intresserad av konst och heminredning och nu ville hon skapa en egen salong där folk (läs kulturellt intresserade) kunde mötas. Det blev främst journalister som kom till den vita salongen (och de hörde till den så kallade muck-rake-skolan).

John Reed var en av de mest kända journalisterna i den samlingen och honom skulle man kunna skriva spaltmeter om. Mabel Dodge och John Reed blev passionerat förälskade i varandra men förhållandet varade inte och John Reed begav sig iväg till Europa. Han slutade för övrigt sina dagar i Moskva år 1920- död i matförgiftning.

Mabel Dodge fortsatte vidare till Taos i New Mexico och blev en av förgrundsfigurerna i den så kallade "Taos art colony". Taos art colony är värt ett helt blogginlägg bara för sig (minst sagt) så det kanske jag kan återkomma till så småningom.

Hennes bok "Winter in Taos" kom ut 1935. Den finns att få i nya utgåvor än i dag.

Mabel Dodge gick ur tiden i Taos och det är också där hon ligger begraven.

Om Mabel Dodge och John Reed kan man läsa mera i "Alla tiders Jolo" (Jan Olof Olsson) - utgiven på Bonniers förlag år 1995. Artikelurvalet i boken har gjorts av Carl Olov Sommar.

The King of Greenwich Village Bohemians

Poetry is the impish attempt to paint the color of the wind.

Maxwell Bodenheim

En dag i juli månad år 1950 befann sig Jolo på Washington Square i New York- det var tryckade hett och han svettades förmodligen i värmen- plötsligt ser han en äldre man med lockigt vitt hår som sitter på trottoaren med ett stort flin i ansiktet. Smutsig och trasig var han också och synen gjorde ett starkt intryck på den unge svensken- och han kände också en viss rädsla.

Så småningom fick Jolo reda på vem den här mannen var: Maxwell Bodenheim. Bodenheim var en av Amerikas stora och bättre poeter under framför allt 1920-talet. Han var berömd och mycket omskriven. Tillsammans med sin gode vän Ben Hecht hade han startat tidskriften The Chicago Literary Times år 1923 och här publicerades utdrag från många kända författares verk ( t ex Sandburg, Dreiser och Sherwood Anderson). Så flyttade Bodenheim till New York och Greenwich Village. Hans stjärna kom dock att dala ganska snabbt och han brände sitt ljus i båda ändar med sprit och ett mycket rotlöst liv. Tre fruar hann han med och Bodenheim fick ett sorgligt och mycket våldsamt slut- han mördades. Så här skriver Jolo:

"Fyra år senare (1954) mördades Maxwell Bodenheim en natt tillsammans med sin hustru- av okänd anledning iförd manskläder- när de två satt och drack whisky hos en permitterad sinnessjukhuspatient, ett eller två kvarter ovanför Bowery, den sträcka av 3:e avenyn i New York som blivit tillflykt för alkoholister.---- Bodenheims död, med en kula i bröstet, var ur dramatisk och symbolisk synpunkt ett utmärkt slut på en epok."

Jag fascineras av Jolos berättelse om originalen i Greenwich Village från en tid som trots allt inte ligger så väldigt långt tillbaka.


Flera av Bodenheims dikter kan man hitta här och en av de vackraste av dem är nog denna:

"Death"

I shall walk down the road.
I shall turn and feel upon my feet
The kisses of Death, like scented rain.
For Death is a black slave with little silver birds
Perched in a sleeping wreath upon his head.
He will tell me, his voice like jewels
Dropped into a satin bag,
How he has tip-toed after me down the road,
His heart made a dark whirlpool with longing for me.
Then he will graze me with his hands
And I will be one of the sleeping silver birds
Between the cold waves of his hair, as he tip-toes on



Källa: framför allt "Villagebohemens storhetstid" som man kan läsa i "Alla tiders Jolo" (Jan Olof Olsson) Bonniers förlag , 1995.

Blandad läsning

Blandad läsning får man om man tar sig an boken "Alla tiders Jolo" - en samling reportage skrivna av denne store journalist (hans like kommer väl aldrig mera att sätta sina spår på tidningssidorna). Urvalet har gjorts av Carl Olov Sommar och boken kom ut 1995. Hela 39 texter bjuds man på och syftet med samlingen är att framhålla Jolos "journalistiska utnyttjande av sitt historiska intresse". Det hör till saken att Jolos fil kand hade historia som huvudämne.

Jag har redan fastnat i en artikel som handlar om "Der alte Fritz" (Fredrik den store) och så förstås ett längre reportage om "Villagebohemens storhetstid". Mycket intressant läsning och på ett språk som  kan läsas av gemene man. Det är en stor konst att kunna skriva så. Mera om detta så småningom.

Att öppna lite äldre biblioteksböcker (för det jag nu håller i mina händer är just en biblioteksbok) känns ofta spännande- och "lo and behold"- ett bokmärke trillade ut och landade framför fötterna på mig. På ena sidan ett maffigt patriotiskt collage men vänder man på steken så ser man detta:

En liten vovve med fuktig och nyfiken blick. Här görs det reklam för ett hundtrim i delstaten New York. "Classy canine cuts by Caroline" och så den ganska slagfärdiga ordleken :

"If Your Dog Is Not Becoming To You, He Should Be Coming To Me."

Jag hoppas att matte/husse fick trevlig underhållning när han/hon läste Jolo.

Populärhistoria när den är som bäst

Jan-Olof Olsson "Jolo" kunde konsten att skriva om historiska händelser så att det blev både lättläst och "vetenskapligt försvarligt" (Jörgen Weibulls ordval). Hem från biblioteket tog jag "Rivna fanor" som behandlar ett enda år under 1900-talet- nämligen 1919. Bokens titel är tagen från Snoilskys dikt "Herr Jans likfärd"- här den första versen (det är en mycket lång dikt).

Rivna fanor, segertecken
med en dubbelörn i vecken,
täcka murens nakna kalk.
Dimmigt brinner vaxljusveke
vid en enkel bår av eke,
i det halvt förstörda koret
ställd på svartklädd katafalk.

Här behandlas så skilda ämnen som spanska sjukan, massmördaren Landru (en ovanligt snaskig typ som först sol- och-vårade sina kvinnliga offer och sedan eldade han upp dem i sin kamin. För detta blev han så småningom giljotinerad.) och tillkomsten av den okände soldatens grav.

En stor del av boken ägnas åt president Wilson och fredsförhandlingarna i Paris. Jolo hann inte färdigställa manuskriptet till "Rivna fanor" - och den gavs ut postumt.

Jag saknar Jolo.....

Från biblioteket lånade jag en bok av Jan Olof Olsson- "Mina städer", utgiven 1991 - urvalet är gjort av Carl Olov Sommar.

Jolo var en gudabenådad journalist och författare. Han skrev med en mycket speciell och fin humor. Nyfiken var han och han kunde få fram både atmosfär och känsla... så som inte någon annan. Hans böcker om Irland och England t ex är obetalbart roliga och iakttagande.

"Irland, den omöjliga ön" precis som "Drottningens England" skrev han tillsammans med hustrun Margareta Sjögren. Jag har läst båda böckerna så många gånger....

Carl Olov Sommar skriver om Jolo bland annat att han var en alldeles utomordentlig skildrare av städer- städers liv och städers stämningar. Han lyckades alltid fånga platsens själ!

I boken om Jolos städer finns det att välja på- Stockholm, Köpenhamn, Leningrad.... Helsingfors, München och mycket annat......

Här skriver han om Belfast på typiskt Jolo-vis

" Staden Belfast är på väg att bli den märkvärdigaste stad jag vet. Det har varit den enda stad jag varit i som jag aldrig kunnat komma ihåg något från. Jag har en utomordentlig förkärlek för tråkiga och trista städer, och bryr mig inte om pittoreska städer, så att jat till exempel tycker Chicago är trevligare än Nürnberg, Manchester eller till och med Birmingham är roligare än München och Gävle kuligare än Mariefred, och så vidare. Från dessa städer minns jag alltid gathörn, torg , fasader, näringsställen, lokaler och människor. Jag har gått och skrytsamt inbillat mig: det finns inte en stad så tråkig att jag inte kan minnas den efteråt. Men Belfast har knäckt mig."

Det är trist att veta att Jolos penna slutade skriva år 1974. Då gäller det att ta väl vara på de fina berättelser som finns kvar- jag läser och minns med stor nostalgi......