Ionescos pjäs "Noshörningen" skrevs 1958- men den är alltid lika aktuell och sätts fortfarande upp på diverse teatrar.-
Jag tillbringade gårdagskvällen med noshörningar.... mycket tankeväckande. Ionesco hade främst nazismen i åtanke när han skrev boken men sedan lät han förstå att "Noshörningen" kan läsas med vilken som helst totalitär regim i åtanke. (Stalintidens Ryssland passar utmärkt bra också).
Berenger är namnet på huvudpersonen- en ganska "mesig" typ - i alla fall i början av boken- när den första noshörningen dyker upp i den lilla staden (i full karriär) reagerar han inte mycket- och han- precis som de andra personerna tycker att "det är harmlöst" med en noshörning på gatorna (den har nog rymt från en cirkus etc).
-
Så småningom eskalerar situationen- ett husdjur blir ihjältrampat och nu förstår man att noshörningarna kanske inte är helt ofarliga. Men.... epidemin har startat- den ene efter den andre förvandlas till noshörningar- trumpetande, brölande, stampande. I slutscenen står Berenger ensam kvar- han mot alla noshörningar. Nu har han blivit stark.
-
"Upp till försvar! Mot hela världen! Bemanna skansarna! Jag är den sista människan, jag ska hålla ut till sista blodsdroppen! Jag ger mig aldrig!
-
Det här är en teaterpjäs som väcker oerhört många tankar och funderingar- Hur kommer det att gå? Tar noshörningarna över för alltid? Finns det någon chans för människorna? Och- för att filosofera över det hela: kan vi människor stå emot de totalitära regimerna- eller följer vi bara strömmen för att de är enklast så- minst problematiskt? Hur kan vi som människor bli så totalt avhumaniserade (så att vi blir som noshörningar- med tjockt skinn, stampande, råmande, etc). Mina tankar går osökt till nazismen och tredje riket där all mänsklig hänsyn sopades bort.
-
Det är värt att fundera över.... det är väldigt lätt att följa strömmen. Det krävs mod och styrka att gå emot. "Noshörningen" kommer att sitta i huvudet på mig länge.
