Långlivad ålderdom vad ärden värd som gåva?
När hjärnan trött och tom
blott längtar att få sova
Livsdyrkaren blir dödens vän
och lyssnar tyst till hjärtats slag
Men känner aldrig mer igen sig själv
sitt rätta jag
Och själen får sitt otium
först bortom tid och rum
Ack, årens bleka solnedgång
är den väl värd en sång?
Anders Österling
Min far blev nära 91 år gammal. Under lite över 15 års tid skrev han sorgfälligt ner sina tankar om böcker han läst- en hel liten pärm blev det, fylld av tättskrivna A:5 ark. Dikten av Anders Österling satt först i pärmen-och den är en passande början- cirkeln som sluts.
Vi hade inte riktigt samma boksmak, pappa och jag, men flera av de lästa böckerna känner jag igen- en hel del har redan blivit så gott som bortglömda. Till exempel Claire Etcherellis "Elise eller det riktiga livet" som kom i svensk översättning år 1975- (ny utgåva 1988 och talboksutgåva 2004). Pappa har speciellt intresserat sig för efterskriften som inkluderar ett samtal mellan Etcherelli och Simone de Beauvoir: " Eftersom vi lever i ett samhälle där folk bara ser till det yttre, då är man olyckligtvis tvungen att vårda sig om sitt utseende om man söker en plats eller vill behålla den man har. Och då köper man den där klänningen".
Boken "Elise eller det riktiga livet" kom ut på originalspråket redan år 1967 och den tilldelades Prix Fémina. (Den filmatiserades år 1970).
