Jag kan läsa hur mycket som helst om Trieste, se på foton, grotta ner mig i de författare som bott/vistats här och längtan efter att se staden med egna ögon bara växer. Jag vet inte om jag kommer att få uppleva den. Tiden rinner iväg och yngre blir jag förvisso inte - men drömmar är trots allt viktiga.
Jag tog fram Claudio Magris ” Mikrokosmos” och valde att läsa kapitlet som handlar om stadsparken.
” Det är förbjudet att medföra hundar och att cykla, det är förbjudet att beträda planteringarna. I begynnelsen, om det så bara gäller en parkpromenad, i det här fallet Stadsparken i Trieste, finns det alltid ett förbud. Huvudingången bevakas av en barriär av lansar i smidesjärn, svarta som den tätnande skuggan högt uppe bland trädkronorna, hästkastanj, platan och gran, dunkelt vatten där grenar och löv flyter på ytan och fåglarna försvinner och sjunker som stenar.”
( översättning: Barbro Andersson).
Magris tecknar sin stad i nio olika berättelser och jag följer så gärna med på hans vandringar.
4 kommentarer:
Tack för citatet och reflektionen! Jag är också fascinerad av Trieste och blev glad att få den här smakbiten idag.
Jenny: Ja, Trieste är en dröm. En fjärran dröm....
Jan Morris korta bok om Trieste är nog en av de bästa om den staden. Om ett trevligt möte och brevväxlingen som följde med den författaren skrev jag nyss ganska utförligt: artikeln får man fram om man skriver "doften av dill" i sökrutan
Ivo Holmqvist
du kan säker resa digitalt
Skicka en kommentar