”När regnet kom” blev en bästsäljare på sin tid och det dröjde inte länge innan filmatiseringen kom med de kända skådespelarna från Hollywood. Jag tror inte att filmen gjorde boken rättvisa - det kan inte vara alldeles enkelt att komprimera en tegelsten ( över 700 sidor) och få in alla nyanser och väl tecknade personporträtt. Visst handlar det om så kallad underhållningslitteratur men Louis Bromfields berättelse innehåller mycket mer än då. Jag ser vissa likheter med Paul Scotts ”The Jewel in the Crown” och i båda dessa epos handlar det om ”the Raj”, det brittiska herraväldet och likaså handlar det om upplösningen och det begynnande sönderfallet av detta maktfullkomliga styre. I ”När regnet kom” är det trettiotalets Indien som skildras genom den fiktiva staten Ranchipur och man möter en blandning av udda existenser - de båda ogifta äldre lärarinnorna som kamperar ihop, missionärsfamiljen som blivit utökad med en ytterst speciell dam ”faster Phoebe” ( som vid 80 års ålder fått nog av sitt hemland USA och tagit sitt pick och pack till Indien), överklasskvinnan Edwina som letar efter en plats i tillvaron och så Ransome, huvudpersonen, en man utan mål och mening. Det är en osedvanligt het sommar och alla väntar på regnen och de kommer- med enorm styrka. Allt rasar i princip ihop och katastrofen är ett faktum. Det är nu romanen utvecklas till att bli mer än en vanlig kärleksskildring - varje människa i Ranchipur kommer att prövas hårt och många mister livet. Pest, kolera och tyfus, jordbävningar, översvämningar - Indien är inte alls romantiskt.
Det finns flera svenska utgåvor av Bromfields roman men de är alla av äldre datum och vill man läsa blir det antikvariat eller biblioteksmagasin som får vara behjälpliga. Jag tyckte mycket om den hör romanen trots att den må vara något ”dated”.
” Nu hävde en annan schakal upp sitt tjut, därefter ännu en, och så sjönk mörkret över jorden, snabbt som ett förhänge faller, och bland de drivande svarta molnen blickade stjärnorna fram, gnistrande i den nytvagna luften som maharanis diamanter. Nere vid porten under fikonträdet snuddade mörkret ut de svarta silhuetterna av Johannes Döparen och hans båda vänner, men musiken från flöjten och trummorna fortsatte i den heta, fuktiga, stilla natten”.
( Bokens slutord. Översättningen är gjord av Gösta Olzon.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar