Abbé Mugnier gör en dagboksanteckning den 22 maj: ” Victor Hugo är död”. Den 31 samma månad är begravningsförberedelserna i full gång och Mugnier tar en promenad ner till Champs-Élysées där han ser poetens katafalk, där den är placerad, rakt under triumfbågen. Människor kommer och går, gatuförsäljare prånglar ut kalla drycker och fotografier på den avlidne. Triumfbågen är svept i sorgflor. ” I allt detta sover han, den stackars gamle poeten, han som fick hela min ungdom att gå i drömmarnas tecken.” Vid Place de la Concorde har statyer försetts med sorgflor vilket får dem att se ut som sörjande änkor.
Dagen därpå assisterar abbé Mugnier vid jordfästningsakten och efteråt, bland de enorma människomassorna som kantar gator och boulevarder, gör han denna korta reflektion:” L’Histoire racontera ce poème vivant dont j’ai été le témoin.”
Ja, det måste ha känts som levande poesi att bevittna detta stora spektakel.
Abbé Mugnier är en god iakttagare och en lika god skribent. I senare anteckningar berättar han om
sina möten och diskussioner med bland andra författaren Joris-Karl Huysmans, men det återkommer jag till vid ett senare tillfälle.
Jag tänker också att det kan vara läge att ta fram bröderna Goncourts dagbok (delar av den finns i svensk översättning) och göra om inte en jämförelse ( för det skulle bli som mellan äpplen och päron)
men väl som ett komplement. Abbé Mugniers dagbok sträcker sig dock många år längre fram i tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar