Från den franska hyllan

I det här fallet är det bibliotekets hylla som får stå till tjänst och det blir läsning på originalspråket, franska- den svenska översättningen fanns inte att få tag på i den här kommunen.
Matcelle Sauvageot blev bara lite över trettio år gammal och det var tuberkulosen som tog hennes liv. En enda bok hann hon skriva, jagad av den vita döden och med det egna livet i fokus. Det handlar om kärlek och död - om att sakta tyna bort från allt vackert och levande och om att bli sviken i sista stund. ”Lämna mig ifred!” är en kort roman men innehållet beskrivs som intensivt och glödande. Jag kommer att läsa med stor eftertanke.

En söndagseftermiddag

Georges Seurat (1859-1891) tillhörde den skola som kallas neo-impressionismen och hans stil är mycket speciell. Jag funderar över tavlan med söndagsflanörerna på ön La Grande Jatte - så färg- och detaljrik. Scenen vid vattnet med djur och människor i söndagens stillhet med ett säreget skimrande ljus. Ett fruset ögonblick som det måste ha tagit oändligt lång tid att återskapa. En odödlig bild.

Den här målningen har också inspirerat till en musical (1984) ”Sunday in the Park with George” och George är så klart Seurat själv i egen hög person.

Georges Seurat fick ett mycket kort liv men han efterlämnade en evighet.

Kyssen i Ryssland

En bok om rysk kultur och litteratur låg på julklappsbordet i år - Per-Arne Bodins essäsamling ”Kyssen i Ryssland”. Nu ska jag läsa om Dostojevskij och det fria ordet ( han fick betala dyrt för både tankar och ord) och om Fjodor Tjuttjev och hans vida universum plus en hel del till. Tjuttjev hade jag inte tidigare hört talas om och eftersom han var poet finns det inte några stora mängder av hans verk i översättning. Bodins rubrik är ” Fjodor Tjuttjev: kärlekens och det ryska imperiets poet. Tjuttjev levde mellan 1803 och 1873 och de fyrtio första åren av 1800-talet räknas som den ryska poesins guldålder med poeter som Pusjkin och Lermontov. Fjodor Tjuttjev anses även han vara en av de allra största gestalterna inom rysk poesi och det är bara att beklaga att det inte finns ”tillräckligt med” översättningar av hans verk.

Var tyst, besinna dig och göm
var dröm och känsla du har ägt-
låt allt i själens dolda djup
stå upp och träda fram för dig
likt naturens stumma stjärnebloss.
Betrakta dem- bli sedan tyst.
————
Från ”Silentium” . Översättning: Lars Erik Blomqvist

Ethel Sands

Ethel Sands (1873-1963). Konstnär och god vän med Virginia Woolf.

Ethel Sands föddes i USA men kom till England som ung och blev så småningom brittisk medborgare.

—- ” Saa mange små historier der dukker om i mine tanker! For eksempel: Ethel Sands der ikke laeser sine breve. Hvad det medfører. Man kunne skrive en bog med korte betydningsfulde separate scener. Hun åbnede ikke sine breve”. Så skriver Virginia Woolf i sin dagbok i september 1927. Om det blev något Ethel Sands-inspirerat i bokform så småningom vet jag dock inte. Hur som helst så var Sands en flitig kvinna med många strängar på sin lyra. Mest känd är hon nog ändå, trots allt, för sitt konstnärsskap.

”Tea with Sickert” finns att se på Tate Gallery i London.

Här kan man läsa mera om Ethel Sands och den konstnärsgrupp hon var med att grunda.

Där asfodillerna blommar

Foto: Stephane Tasson

Asfodelus (Asfodill) är en liljeväxt som blommar rikligt i flera av medelhavsländerna och kring etruskernas stad, Cerveteri, fyller den ängar och fält i april månad varje år. I den grekiska mytologin tillhörde asfodelos dödsriket ” på gränsen av drömmarnas rike vandringen gick, och de snart till dödens äng med dess liljor lände, där andarna bo, de hädansomnades skuggor.” ( utdrag från Odysséen som finns att läsa i Barbro Santillo Frizells bok ”Myternas estrusker”).

Bild från gravfälten i Cerveteri. ( fotot är lånat).

Jag har upptäckt att det finns en hel del att läsa om etruskerna och deras gåtfulla värld och det blev faktiskt en liten lista till slut.

Mika Waltari: Turms den odödlige
Henrik Tikkanen: På jakt efter etrusker
Marguerite Duras: De små hästarna i Tarquinia
D.H. Lawrence: Etruscan Places
Giorgio Bassani: Den förlorade trädgården

Så- det nya året kommer att inledas med en del letande och lånande. Helt säkert. Något att se fram emot.

Med hopp om en lugn och fridfull jul

Colmar i juletid (fotot är lånat från Wikimedia Commons).

God Jul!( Förhoppningsvis med många avkopplande lästimmar), önskar jag.

De gåtfulla etruskerna

Fresk från den så kallade leopardgraven i Tarquinia.

Jag läser om sökandet efter ett folk som försvann - ett folk som dog ut och sedan höljdes i dunkel. Var kom de från, hur levde de och vilket språk talade de? Hur kunde de bara ”upplösas i intet”? Svaren på de frågorna hoppas jag finna (åtminstone till viss del) i Barbro Santillo Frizells bok ”Myternas Etrusker” (Carlssons förlag ). Underrubriken är ”Ursprung, frihet, undergång” och jag fastnar speciellt i det där med frihet.

När europèerna for på sina bildningsresor sökte de sig främst till grekisk och romersk kultur men de glömde oftast bort den kultur som var bra mycket äldre- etruskernas. D H Lawrence uttryckte sig så här: ” Vem vill ha undervisning om utdöda folk? Vad man vill ha är kontakt. Etruskerna är ingen teori eller tes. Om något är de en upplevelse.”

Så- jag tänker bege mig ut på resa bland ruiner och gravstäder i de gamla etruskernas rike. Jag är säker på ett det blir både lärorikt och spännande.

Det mindre formatet

Simon Garfield är journalist och författare och har producerat ett flertal böcker över fängslande ämnen. Nu senast handlar det om det lilla formatet, miniatyrer - och varför de ofta är så lockande och hur de ” lyser upp världen” allt enligt bokomslaget. Julklapparna för detta år är avklarade ( de är inte så många) men det kommer ju snart ett nytt år och helgerna försvinner bort i ett töcken som alltid. Då kan det vara bra att skriva upp (eller ner) för kommande trevliga läsupplevelser. Garfield har fått en av sina böcker översatta till svenska och i den handlar det om typsnitt. ”Precis min typ” kom ut för några år sedan och i den boken kan man läsa historien om olika typsnitt och deras skapare men också om vilka typsnittspreferenser en del kända personer har. 

Ganska fascinerande, tycker jag och säkert mycket lärorikt.

Den eviga karusellen

Mark Gertler (1891-1939) målade sin mest kända tavla ”The Merry-Go-Round” mitt under brinnande krig 1916. Idag kan detta konstverk beskådas på Tate Gallery.

”Du godeste for en egoist! Vi har talt med Gertler om Gertler i hen ved 30 timer.” Så skrev Virginia Woolf i sin dagbok i september år 1918. Säkert var Mark Gertler en mycket intensiv och udda ung man - Dora Carrington fick förmodligen nog av hans enträgna och obsessiva uppvaktning - hon valde som bekant Lytton Strachey i stället.

Bloomsburygruppen och dess krets upphör aldrig att intressera - tyvärr hade jag inte möjlighet att besöka Artipelags utställning om gruppen i somras så jag får nöja mig med den litteratur jag lyckas leta upp.

Öknens drottning och några till

Lady Hester Stanhope (1776-1839). Modig resenär och tillika skribent.

Om Hester Stanhope läser jag i Virginia Woolfs dagbok - Lady Hester ” Öknens drottning” levde en stor del av sitt liv på ”främmande platser” och hon drogs österut mot främst Syrien och Libanon men hon hann med många andra länder på sina resor. I England håller man på att spela in en film om hennes liv just nu, om jag har fattat det hela rätt. Den kommer förhoppningsvis att kasta mera ljus på denna intressanta kvinna och kanske får man också se ett nytryck av hennes reseskildringar.

Julia Camerons foto av Anne Thackeray (Ritchie) är utsökt vackert och får mig att längta till en annan tid. Anne Thackeray var dotter till den kände författaren och hon skrev också själv. Mest känd är hon för romanen ”Mrs Dymond” som finns att få tag på i nyare utgåvor. Anne Thackeray kom också att bli styvfaster till Virginia Woolf med tiden och hon nämns flitigt i Virginias dagbok.

Poeten Ella Wheeler Wilcox (1850-1919). Hennes ”Poems of Passion” skulle jag gärna vilja läsa.

Julberättelser från Masurien

Och lite till, ska jag väl säga men flera av Siegfried Lenz noveller i denna vackra bok tilldrar sig just i en värld som sedan länge är utraderad av det krig som rasade för väl över sjuttio år sedan nu. Min gårdag tillbringades i den stora staden på andra sidan Öresund och det blev en ström av juldekorationer, tända ljus och så givetvis den stora bokhandeln vid Rådhusplatsen. En oas i allt det pyntade även om de danska dekorationerna är nog så stilfulla och vackra ( jag tänker speciellt på utställningen av dukade julbord på Kongrlig Dansk och Georg Jensens utsökta ”silver- och guldgalleri - bara att se på för mig, naturligtvis, men det räcker bra så.)

Lenz bok fick dock följa med hem och fick gott sällskap av Virginia Woolfs ”En forfatters dagbok”. Nu har jag en liten hög med trevlig jullektyr och jag ser också fram emot att läsa Jean-Paul Klées betraktelser i poetisk form- över den magnifika katedralen i Strasbourg. Så kanske jag kan tänka att katedralen står där den står, Strasbourg är en stad i mitt hjärta för evigt och det kan de onda krafterna i denna värld inte förstöra.

Återupptäckt

December. Julmånad. Utanför regn och rusk men inomhus doftar det av blommande hyacinter ( de måste vara blå) och pepparkakor. Huset julstädas och i vinklar, vrår och hyllor görs diverse fynd. En liten tillfälligt bortglömd volym dök upp för att nu återinta sin rättmätiga plats på läsbordet:” Road-side Dog” av Czeslaw Milosz. På sidorna hittar man dikter, essayer, aforismer och lite annat smått och gott. Tankar och funderingar i kortform och formatet passar mig väldigt bra just nu. I det lilla stycket ”Narrowminded” klagar författaren över bristande fantasi ” Only from time to time an awareness flares of how narrow our imagination is, as if the bones of our skull were to thick and did not allow the mind to take hold of what should be its domain. I should be able to know everything that’s happening at this moment, at every point on the earth.”——

Och- jag påminns om den här biografin som funnits på min önskelista ett bra tag nu.

Saxat från Lire

I decemberutgåvan av tidskriften Lire hittar jag många inspirerande artiklar och boktips. Jag har för tillfället fastnat i poesiens värld och läser om Apollinaire som får två sidor ägnade åt sig med rubriken ”Att återse sina klassiker”. Det finns en mängd böcker med Apollinaires dikter och jag har precis öppnat en tidig julklapp - ”Tout terriblement” en nätt volym med ett extra fint urval och med vackra illustrationer av främst franska konstnärer. På bilden ovan Henri Rousseaus ”Vue du Pont de Sèvres” och jag vill gärna veta mer om just den tavlans historia - luftskeppen är så mystiska och gåtfullt lockande i det annars mycket stilla landskapet.

Ouvrez- moi cette porte où je frappe en pleurant

La vie est variable aussi bien que l’Euripe
Tu regardais un banc de nuages descendre
Avec le paquebot orphelin vers les fièvres futures
Et de tous ses regrets de tous ses repentirs——

Från Le Voyageur av Guillaume Apollinaire

Från ett magasin i Malmö

John Galsworthy fick Nobelpriset i litteratur år 1932 för det stora verket ”Forsytesagan” strax därefter drabbades han av en svår sjukdom som tog hans liv (1933). Så gick det som det så ofta gör- en död författare faller gärna i glömska. Galsworthys böcker försvann från bokhandelsdiskarna och det var först lite över trettio år senare som han fick en renässans. Min generation ( och den föregående) satt bänkade framför TV-apparaterna när de 36 avsnitten av ”Forsytesagan” spelades upp. ”Du får ringa senare för nu ser jag på Forsyyyytesagan”, sa min farmor, märkbart irriterad när väninnan (som inte hade TV) hörde av sig mitt i en av Soames och Irenes uppgörelser. Sedan diskuterades det hejvilt om alla huvudrollerna och om man var för eller emot Soames/Irene. Jag köpte så klart alla böckerna om familjen Forsyte så småningom och de finns fortfarande i hyllan, väl lästa och något luggslitna. Galsworthy var produktiv som författare men skam till sägandes har jag inte läst något annat av honom. För ett tag sedan fick jag upp ögonen för den roman som anses vara föregångaren till Forsytesagan - ”Familjen Freeland”. Boken är svår att få tag på i pappersform ( den finns dock i eboksversion på ”Gutenberg”) men Malmö Stadsbibliotek har fått gräva i sina magasin och vips- nu ligger berättelsen om bröderna Freeland och deras familjer på mitt läsbord.
Det är alltid lika spännande att öppna en gammal bok. Vem har gett ut? Vem har översatt? Hur många har lånat? (Etc.) Jag noterar genast att boken lånats flitigt just i samband med TV-serien om Forsytarna.

Det ska bli spännande att få följa the Freelands under helgerna.

Det omvälvande 1700-talet

Jag tänker upplysning, revolution och nya upptäckter, och det finns hur mycket som helst att fördjupa sig i. Eftersom man inte kan göra/läsa allt på en gång har jag bestämt mig för att grotta ner mig i Caroline Chapmans konsthistoriska odyssé som handlar om de sjuttonhundratalskvinnor som lyckades göra sig ett namn i måleriets värld. Boken är lättillgänglig och välskriven, det kan jag konstatera redan efter ett par kapitel - dessutom är den försedd med vackra illustrationer. Omslaget pryds av ett porträtt på Adelaide Binart ( målat av Marie-Geneviève Bouliard.) Porträttet är ovanligt på så vis att det visar Adelaide i arbetskläder.

Marie-Geneviève Bouliard- självporträtt från 1790. Henne vill jag veta mer om.

Bertha Wegmann

Bertha Wegmann (1847-1926). Foto: Georg E. Hansen

Bertha Wegmanns specialitet var porträttmåleri och hon var både berömd och erkänd under sin levnad men tiden efteråt var inte vänlig mot henne och så hamnade hon i den så kallade glömmeboken. På senare år har dock hennes verk samlats ihop till utställningar i både Sverige och Danmark. Trots att Bertha Wegmann var en begåvad konstnär kunde hon inte beredas plats på Konstakademien i Köpenhamn. ”Fel” kön. Hennes far bekostade i stället studier utomlands.

Jag har fastnat för detta solskimrande porträtt av en kvinna som hanterar nål och tråd invid ett fönster.  Bordet är vackert dukat, solen väller in och hela rummet har en nästan magisk prägel. Rofylld sitter kvinnan där med sitt hantverk. En bild av en svunnen tid.

Årets böcker:2

Ytterligare en ”Spectator-utvald” bok har hamnat på min önskelista. Den här gången skriver Volker Weidermann om den Bayerska rådsrepubliken som utropades i november år 1918. Bakom detta revolutionerande, omstörtande utrop stod Kurt Eisner - en socialistisk politiker som hade stora drömmar om Tysklands framtid. I skaran av hoppfulla intellektuella fanns flera författare och andra kulturpersonligheter men experimentet var dömt att misslyckas och Eisner föll för en mördares kula bara några månader senare.

I politik bör man nog hålla fötterna på jorden. Drömma får man göra på sin kammare- där drabbar utopierna ingen annan. Jag är säker på att Volker Weidermanns bok är mycket läsvärd.

Årets böcker

Wanda Landowska spelar cembalo i Lwów år 1937.

De senaste två numren av den engelska tidskriften ”The Spectator” bjuder på en mängd boktips. Recensenter skriver om ”årets böcker” och det är bara att tacka, sovra och ta emot. Jag låter mig gärna inspireras och jag har skrivit upp en rad titlar som jag är intresserad av. Först ut blir ”Chopin’s Piano: A Journey through Romanticism” av Paul Kildea. Det handlar så klart om Chopin men framför allt om hans pianino - det instrument han komponerade på under sin tid på Mallorca med George Sand. Chopin hade det inte lätt på den där ön, som bekant, och det tröt dessutom med ett ordentligt piano. Det fick bli en ”abbrovink” i form av ett hemmasnickrat pianino och på detta föddes underbar musik. Paul Kildea skriver om Chopin och följer pianinots väg genom tiden för det har sin alldeles egen berättelse, intimt förknippad med Wanda Landowska som är den som räddade det undan förgängligheten. Landowska var en uppburen musiker och hon spelade framför allt på cembalo. Hon verkade på många platser i Europa men när Hitlers anhang invaderade Frankrike tvangs Landowska fly hals över huvud och kom så småningom till USA och där blev hon kvar efter kriget.

Den här boken känns som ett måste.

Edward Elgars resa till Brasilien

Edward Elgar (1857-1934) torde vara mest känd för ”Pomp and Circumstance” men han har lämnat efter sig så mycket mer i musikens värld. År 1923 var Elgar en trött och håglös man, han kände hur inspirationen hade lämnat honom och han sörjde sin älskade hustru Alice som nyligen avlidit. För att komma bort från allt bestämde sig Elgar för att bege sig till Brasilien. Om denna resa vet man inte mycket men den engelske författaren James Hamilton-Paterson har vågat sig på att fundera och fantisera ihop en fiktiv biografi om just denna tid i Elgars liv. Boken har kort och gott fått titeln ”Gerontius” - och namnet är hämtat från John Henry Newmans versepos ”The Dream of Gerontius” som också tonsatts - av Elgar. Newmans verk handlar om hur en gammal mans själ går från dödsbädden och upp till evighetens portar för att där stå till svars.

Hamilton-Paterson belönades med Whitbreadpriset för detta förstlingsverk år 1989 men jag har inte hittat någon svensk översättning. Jag har förstått att Hamilton-Paterson är en författare som håller sig undan offentligheten så gott det går (inga TV-soffor där).

Från romanens baksida hämtar jag följande text:” —- and in telling the story of that journey explores melancholy and the waning of creative genius; post-war disillusionment; and the way in which England treats its great artists”.

”Gerontius” är en bok med många sidospår men främst handlar den säkert om musikens odödlighet och det blir dags för mig att låna hem en del av Elgars odödligheter.

Vid Lagans strand

Vi möttes i Ljungby för att tillbringa en helg med nya vyer och intryck. Ingen av oss var bekanta med staden som kan nås med tåg (byte i Alvesta) och sedan buss. Målet var framför allt Ljungbergmuséet som ligger centralt och vackert invid Lagan men vi hann även med det lilla hembygdsmuséet med en salig blandning av hopsamlat material från flydda tider. Länge stod jag och betraktade fröken Sjölins salong med utsökt vackert möblemang komplett med ett dukat bord - kristallglas och kandelabrar.

Vi hittade ingen bokhandel men hem kom jag ändå - tungt lastad med diverse bokfynd. På Ljungbergmuséet fanns bland många mästerverk de så kallade ABC-tavlorna och de existerar också i bokform. Stig Ljungberg har målat och Torgny Lindgren har diktat - en oslagbar kombination.
Jag fastnade för många av verserna men stannade till lite extra framför målningen av en gyllene dörr. Jag citerar Torgny Lindgrens text:
”Ytterdörrar. Vi gick in. Vi gick ut.
Så växlade bostadsorten.
När resan sedan tar slut
står vi vid den gyllne porten.”

Ljungbergmuséet kommer jag absolut att besöka igen. I muséets butik hittade jag ett antikvariskt exemplar av Ann-Margret Dahlquist Ljungbergs diktsamling ”Isöga” så nog var det en mycket lyckad visit.

På hotellrummet fanns en liten trave med lokal litteratur, ett bra sätt att ”sälja sin hembygd”. Jag föll direkt för Sölve Rydells ”Boken om Ljungby” som är både otroligt välskriven och lärorik - dessutom är boken fylld av fina foton från både gamla och nyare tider. Jag ger ett smakprov från inledningen som berättar om hur allt började en gång. Kapitlet har rubriken ”Ån”.
” Det är den här vägen de kommer. När isen smälter och vattnet sjunker undan är det floderna som leder dem in i landet. De följer strandkanten, har nära till fisk och dricksvatten och vet att de också kan hitta tillbaka om vintern skrämmer dem.”

Varje stad har sin historia men det finns många gemensamma nämnare. ”Boken om Ljungby” har så många bottnar och vinklar och den känns som en bit av allas vår historia.

Tellushuset, som överlevde den svåra branden år 1953. Fotot är lånad från Wikipedia.

Den glömda konsten

Gabriël Metsu: Brevskrivaren. ( Tavlan finns i National Gallery, Dublin)

Gabriël Metsu levde på 1600-talet och han levde kort och intensivt. Porträttet av brevskrivaren är en av Metsus mest kända målningar och nog väcker den vackra tavlan nostalgi för sådan rofylld kontemplation ser man sällan i vår tid med hets, stress och elektroniska apparater och anordningar som mer och mer tar över vår tillvaro. ”Aldrig mer” kunde vara en alternativ titel på bilden som jag tycker passar extra bra denna dag som nu ser ut att ha fått ett nytt epitet ”black friday”. Hu, jag ryser över denna gräsliga import från det stora landet i väster.

Metsu kom från Leiden, en stad som är fylld av poesi och där kulturen har blomstrat genom århundradena. Dit går mina tankar idag och jag tänker också att det börjar bli dags att skriva de dör julbreven - på papper och med reservoirpenna.

Dikt av Ferlin på en vägg i Leiden. Foto: Vysotsky. Wikimedia Commons.

Sofonisba Anguissola

Tre systrar spelar schack av Sofonisba Anguissola (1555).

Sofonisba Anguissola (1532-1625) var en italiensk konstnärinna som lyckades göra sitt namn och sina tavlor vida berömda. Renässansen var hennes tid och porträtt var hennes styrka. Det var inte alldeles enkelt för kvinnor att slå igenom i konstens värld under den här tidsperioden men Sofonisba hade både stor talang och uppbackning hemifrån. Hon kom att leva ett långt och innehållsrikt liv - ett tag var hon hovmålare hos Filip II av Spanien.

Donna Digiuseppe har skrivit en roman baserad på Sofonisba Anguissolas liv - ” Lady in Hermine the Story of a Woman Who Painted the Renaissance”. Den boken kommer ut mycket snart.

Dueller

Januari 1837. Duellen mellan Alexander Pushkin och Georges d’Anthès.

Historien är full av utkämpade dueller och litteraturen likaså. Många författare har bidragit till att sätta fokus på denna dödliga tuppfäktning och det finns hur mycket som helst att läsa om/i ämnet. På mitt läsbord ligger just nu Aleksandr Kuprins ”The Duel” ( Duellen i svensk översättning). En garnison någonstans i den ryska ödemarken är platsen för handlingen. När soldater är sysslolösa och uttråkade blir det farligt och spänningen ökar för var dag där ute i ingenstans. Så kommer den oundvikliga urladdningen och jag är säker på att allt slutar i tragedi - precis som för Pushkin.

Jag har skrivit upp två noveller på min läslista ( båda med titel ”Duellen”) av Joseph Conrad och Anton Tjechov. En roman blev det också, av Gore Vidal. ” Duellen: en roman från Washingtons tid”  (svensk översättning 1975). Den engelska originaltiteln är ”Burr” (1973) och det handlar så klart om den här mannen:

Aaron Burr var på sin tid en omstridd person- han deltog aktivt i det amerikanska frihetskriget och var ett tag vice-president under Jefferson. Sedan skar det sig och Burr blev anklagad för förräderi - han tvingades fly hemlandet. Duellen med Alexander Hamilton slutade mycket olyckligt för båda parter och än i dag ger den ekon i historieskrivningen. Jag är intresserad av att läsa Gore Vidals tankar kring det hela i fiktionaliserad form.

Mera franskt

För några månader sedan läste jag ”Her Father’s Daughter” av Marie Sizun, som det engelska förlaget Peirene Press har gett ut i översättning. Tyvärr har inte en enda av Sizuns böcker fått svensk språkdräkt men jag förvånas inte direkt. Översättningslitteratur är inte det som förlagen ( i allmänhet) satsar på. Själv kan jag tack och lov läsa ( om än med lite besvär ) på originalspråket och jag fortsätter därför med att gräva vidare i detta författarskap som jag finner mycket intressant. Marie Sizun debuterade vid 65 års ålder (2005) och har sedan fortsatt att vara flitig med pennan. Hon är också mycket konstnärlig och det är säkert ingen slump att hennes bokomslag är prydda av kända tavlor ur konstens historia. ”La femme de l’Allemand” visar upp ett verk av Egon Schiele.

Den senaste boken av Marie Sizun är en novellsamling och med Edward Hoppers ensamma dam på omslaget. Och - jag ser fram emot att läsa- så småningom.

Gömt och glömt

Konstantin Trutovskys målning ”Saknad” från 1887.

Bibliotekets magasin innehåller (trots många utrensningar) fortfarande en del fynd och överraskningar. Intryckt i en av hyllorna hittade jag en tunn, sliten och gammal volym med guldskrift på ryggen ”Herre och dräng” av Leo Tolstoj och med utgivningsår 1895. En sådan bok ska man handskas försiktigt med - och vördnadsfullt. Förlaget: Söderström & C:o förlagsaktiebolag, Helsingfors och det lever än ( i något omstuvad version men dock). Det grundades 1891 och gav ut böcker på både finska och svenska.

”Herre och dräng” är en lång novell (95 sidor) och det är en både sedelärande och otäckt tragisk historia om mänskligt övermod och dårskap men också om styrka och om försoning. Allt med den rasande ryska vintern som bakgrund och en ödesdiger slädfärd i snöstorm. En odödlig pärla gömd inne i ett dunkelt magasin här - söder om landsvägen.