Från kloster till slott

Börringeklosters slott ( foto: Jorchr. Wikimedia Commons)

Det har varit ont om utflykter hittills denna sommar - att resa med buss och tåg är inte lockande i nuläget så bilen får tas i bruk i stället. Kosan ställdes österut och gick först längs Östersjön och de små byarna där tiden oftast verkar ha stått stilla. Små skånelängor med blommande stockrosor prydde  omgivningarna och solen sken från en molnfri himmel. Det gick att glömma bort den annars så dystra verkligheten för ett par timmar. Så vände vi inåt landet och beslöt oss för att stanna till vid Börringeklosters slott som ligger i närheten av Sturup i Svedala kommun. Slottet är inte öppet för allmänheten men strax intill finns en utmärkt restaurang/café med stor uteservering. Lax med sparris och så en kort promenad förgyllde pausandet och så gick färden vidare. Om slottet vet jag numera att det är byggt på den plats där ett benediktinerkloster en gång stod. Klostret hade gamla anor- ner till 1200-talet men revs sedan tre hundra år senare och gav plats för ett slott ( den byggnad som syns på fotot ovan är dock från 1700-talet). ”Ägarlängden” ger en intressant bild av Skånes historia och den inkluderar Karl den fetes son ( u ä) Gustaf Carlson - kung Karl var duktig på att roffa både i stort och smått. Börringe ligger i Vemmenhögs härad, ett härad som är väl värt att utforska.

På resa med H.C. Andersen

Vy över Dageböl (1890)

Hans Christian Andersen var en flitig resenär och han skrev också ner sina intryck, dels i reseskildringar dels i sina dagböcker ( som kom att bli omfattande). I början av 1840-talet for han i Sydslesvig som då tillhörde Danmark. Havet lockade och på vägen passerade han Dageböl en liten ort som en gång varit en så kallad hallig. ( En hallig är en mindre ö utan skydd för högvatten). Dageböl var en förskräcklig plats, tyckte Andersen som fann människorna där både onda och tråkiga. Resan gick därför raskt vidare till ön För som låg en båttur bort från Dageböl. För var en betydligt angenämare upplevelse och Andersen blev kvar i badorten Vyk ett tag som gäst hos ingen mindre än kungen själv som vid den här tiden hette Christian VIII. Kungen och hans drottning var båda mycket förtjusta i ön och de hade det vackra Kongehus och drottningen såg till att en stor park anlades, den så kallade Kongenshave ( idag är både Kongehus och Kongenshave borta).

Efter det för Danmark så katastrofala kriget år 1864 övergick Slesvig-Holstein till Preussen (senare Tyskland). Andersens resa till För och Vyk kom att ge inspiration till romanen ” De två baronessorna”. Den tänker jag läsa och dagböckerna ( 12 band) skulle jag gärna vilja ha i min bokhylla. ( Dagböckerna finns annars i digital form och tillgängliga på nätet.)

Bevingat

Länge, länge har jag väntat på den här boken- en samling essäer av Stanislaw Lubienski och med fåglar som röd tråd. ” Birds and People in Life and Art” är underrubriken. Äntligen kan jag börja läsa om en fågelentusiasts tankar och utvikningar och ämnet är stort, visar det sig. Författaren börjar i Masurien med de blåglittrande sjöarna och så fortsätter resan genom livet och konsten. I det första kapitlet får läsaren bekanta sig med en av Polens mest kända konstnärer - Józef Chelmonski (1849-1914) som hade en mångsidig produktion av målningar men hos Lubienski är det fågelkonsten som kommer att stå i fokus.

Från 1886 är målningen med trappfåglarna av Chelmonski. Rimfrosten glittrar på gräset och fåglarna tar en vilopaus i den tidiga morgondimman. Ett förunderligt ögonblick- fångat av konstnärens blick.

Konstnären själv år 1887.

Något svalkande

Bissevejr av Theodor Philipsen.

Kor som söker svalka en het sommardag. Theodor Philipsen (1840-1920) var en lågmäld målare utan de stora ”externa”. Kor var ett favoritmotiv och han vistades gärna på Saltholm för att fånga motiven och det är inte bara den kroppsliga formen han återger utan även själen för nog finns det något outgrundligt och mycket själsligt över de avbildade korna.

Jag dröjer mig gärna kvar i denna långsamhet och tänker att kon är ett klokt djur.

I andra världar

En förtrollad bild av både sommar och böckernas makt. Här glömmer kvinnan på tavlan både tid och rum där hon går med blommor i hand. Den lilla hunden ser lite bekymrad ut. Den ljusa sommarbilden är målad av den danska konstnärinnan Emilie Mundt (1842-1922). Emilie Mundt var elev till Vilhelm Kyhn som drev en privat tecknings- och målarskola för kvinnor - en annan elev där var Anna Ancher.

En mycket ung Emilie Mundt. Foto: Peter Christian Koch.

Resan till Skagen

Sankte Hans vid Skagens strand. (P.S. Krøyer).

Sankte Hans har redan passerats och jag misstänker att firandet tog andra former i år. Det är länge sedan jag var i Skagen så jag har beslutat mig för att resa dit igen i sällskap av Ole Wivel och hans ” Rejsen til Skagen” ( som har blivit översatt till svenska). Ett par rader av Klaus Rifbjerg får inleda.
” Der er en duft af død
idyl og linnedskuffer med lavendel
over mine Skagenlaerreder,
men det var livligt nok
dengang
det var det”.

I mitten av förra århundradet reste man från Köpenhamn till Skagen med båt - som gick till Ålborg och man seglade genom natten i sakta mak. Man tog sig tid att se på stjärnorna som lyste över Kronborgs slott och när vinden friskade på efter Kullens fyr gick man ner till sin hytt och vaggades till sömns. Naturligtvis blev det en ände på detta långsamma färdsätt. Idag far man med bil och svischar sig fram genom landskapen.
Skagen är inte bara konstnärer och konstnärskoloni- det är en hel historia för sig själv. Det tänket jag läsa om.

Skagenhuse. Holger Drachmann.

Mellan två katastrofer

Constantin Hansen: Danska konstnärer i Rom ( 1837)

Idag är jag mycket glad att jag hann se utställningen ” Dansk guldålder” på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn. Det var i slutet av november förra året och om pandemier anade vi ingenting. Boken om utställningen köpte jag tack och lov trots format och tyngd- men jag har vanan inne vad gäller att släpa på böcker och dessutom är det inte så många steg att gå från muséet till Nørreports station. Nu kan jag se och läsa om dessa fantastiska konstverk så mycket jag önskar.
Den danska guldåldern anses infalla mellan 1814 och 1864- ungefär. Slaget på Redden, bombningen av Köpenhamn (1807) och så förlusten av Norge- det var ingen bra början på det nya seklet för Danmark. Ett visst lugn inträdde sedan innan nästa krig 1848, ett krig som Danmark gick segrande ur - men så kom den stora katastrofen 1864 och Danmark krympte ihop till en lilleputstat. Men- under femtio år skapades underbar konst ; porträtt, landskapsbilder, historiemålningar...

På tavlan ovan ser man drygt en handfull danska konstnärer och man anar ett blådisigt italienskt landskap bakom gallerverket. Hunden på sin stol ser nöjd och ” avkopplad” ut. Året var 1837 och inga orosmoln syntes ännu på himlen.

Det här intagande porträttet av en liten flicka - Elise Købke- ( konstnären är Constantin Hansen) pryder utställningsboken.

En dikt för vår tid

Staty av Voltaire (Paris). Fotot är lånat från Wikimedia Commons.

Jag var en av dem
som en natt i maj
1814-
stormade Panthéon,
och kastade Voltaires benknotor
på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.

Nils Ferlin

Från en undangömd hylla

Manon Roland (1754-1793)

Lucy Moore är en brittisk historiker som bland annat har skrivit om kvinnoöden i 1700-talets Frankrike. Jag hittade ” Liberty- The Lives and Times of Six Women in Revolutionary France” längst in i en av mina bokhyllor. Jag minns inte när jag köpte boken men glömd var den- fram till nu. Här får man följa sex kvinnor genom en mycket omstörtande och farlig tid och Manon Roland ( avporträtterad ovan) blev ett offer för den stora terrorn och miste livet på schavotten. Även Germaine de Staël tar plats i skaran liksom Juliette Récamier (salongsvärdinna).

Juliette Récamier

En annan av Lucy Moores böcker, ” Anything Goes” handlar om 1920-talets U.S.A. Den är jag mycket nyfiken på.

Marmota monax

Skogsmurmeldjur ( marmota monax.) Fotot är lånat.

Om en trädgårdsanläggares mödor och prövningar läser jag i Michael Pollans ” En trädgårdsodlares bildningsväg” och nog finns det en hel del- speciellt om man har bosatt sig intill ett skogsområde. Murmeldjur kan höra till en av dessa prövningar ( nu befinner vi oss i nordöstra USA) och Pollan ägnar ett helt kapitel åt gynnaren här ovan som speciellt uppskattade en rabatt med fackelblomster. Pollan greps av den där obehärskade vreden ( jag känner igen den) och tog inspiration från general Westmoreland och bombade murmeldjurets håla med ägg, melass, motorolja, döda sorkar och kreosot. Det gjorde ingen som helst nytta så det blev ett nytt försök- nu med fyra liter bensin som antändes. Det enda resultatet av denna sista ansträngning blev att Pollan nästan satte fyr på sin egen trädgård och sitt eget hus. Så kan det gå ( för att citera Vonnegut). Murmeldjur utrotar man inte så lätt och i detta fall blev ett staket en mycket bättre och förnuftigare lösning. Summa summarum: Michael Pollans bok är både underhållande och inspirerande - man behöver inte vara trädgårdsintresserad för att uppskatta den. Bildande är nog rätt ord i sammanhanget.

En liten bok om moln

El Greco: Oväder över Toledo

En liten nätt bok med molnigt omslag drog blickarna till sig: Elisabet Haglunds ” Moln i konsten”. Elisabet Haglund var under flera år chef på Skissernas museum i Lund och år 2012 öppnades där en utställning under temat Moln i konsten med verk från 1700-talet och in i vår tid. Nu har utställningen inspirerat till en bok, en bok som är rikt illustrerad och som sätter luppen på flera av de stora konstnärerna ( och författarna också för den delen). Så underbart att få följa med på upptäcktsfärd i molnens tecken och det är lätt att vandra bland dessa moln som dessutom kommer i kronologisk ordning och med citat från författare och filosofer ( och ja, Majakovskij är givetvis citerad med ” Ett moln i byxor”) .

Molnet av Prins Eugén.
Ett stort och fluffigt cumulusmoln som ger sommarassociationer.

En andra natur

Monke. Utanför mitt fönster.

Det handlar mycket om växtlighet denna vår och sommar. Den mer eller mindre påtvingade  ” karantänen” förminskar rummet och det gäller att hålla sig sysselsatt- helst med väsentligheter. Jag bor på gammal ängsmark - det som förr kallades Storevång och ängen vill jag gärna bevara. Ingen stenläggning och ingen golfbanegräsmatta här ,tack. Låter man gräs och vilda blommor växa får man slå med lie- en gammal konst numera som jag väl inte helt behärskar men försöka duger. I en undangömd bokhyllevrå hittade jag en trädgårdsklassiker - Michael Pollans ” En andra natur- en trädgårdsodlares bildningsväg” (1991). Michael Pollan köpte en gammal gård i Connecticut och försökte att leva i stil med Henry David Thoreau och inte tukta naturen. Ett av inledningskapitlen har titeln ” Naturen avskyr en trädgård” - ja, ungefär så, tänker jag när jag traskar iväg med den gamla lien för ” översyn”.

Det här fotot är från 1904. Dags för slåtter i Torsås. ( lån från Wikimedia Commons ).

Dorothy och aklejorna

Gracila och utsökt konstruerade- aklejorna är en favoritblomma hos mig. En extra bonus är att den inte kräver så särskilt mycket utan håller till godo med den magra jord som finns här på det sandiga sydvästra näset.
Dorothy Wordsworth ( syster till William) bodde under många år i en stuga i Grasmere i Lake District och tillsammans med brodern brukade hon gå långa promenader i omgivningarna och ta in allt det vackra som naturen hade att erbjuda. Dorothy skrev flitigt i sin dagbok och om aklejorna nedtecknade hon detta: ” —- Aklejorna växte i klipporna, här och var en enslig planta, skyddad och skuggad av trädens dungar och lövsalar. Det är en graciös och smärt varelse, en kvinnovarelse, som söker ensligheten och som växer friast och behagfullast där hon är ensammast. Jag lade märke till, att de plantor, som stode mest i skuggan, alltid vore de högsta.”

Det finns en svensk översättning ( från 1940 dock och troligtvis rätt svår att få tag på). Jag håller till godo med den här utgåvan i serien Oxford World’s Classics.

Ett berest lejon

Det vittberesta Istedlejonet. Uppsatt på kyrkogården i Flensburg år 1862 som en erinran om den danska segern vid Isted Hede 1850. Sedan kom 1864 och preussarna kastade sig över lejonet som blev krigsbyte och placerat i Berlin. Där överlevde det två krig och flyttades åter igen år 1945, nu till Köpenhamn. Idag (sedan 2011) finns det ståtliga Istedlejonet åter på sin ursprungliga plats.

Jag hade en resa bokad till Flensburg men det otäcka viruset satte stopp för den utflykten. I år är det dessutom hundra år sedan ” genforeningen” och just den 15 juni 1920 övergick Nordslesvig åter till Danmark. Något som uppmärksammas på många platser i vårt grannland just nu. Jag får nöja mig med att läsa om firandet i diverse tidningsartiklar och hoppas på en resa till den vackra staden vid fjorden nästa år i stället - och Flensburg är för övrigt tyskt. När omröstningen om statstillhörighet gjordes utföll röstetalet i övervägande majoritet till Tysklands fördel. Icke desto mindre finns en danskspråkig daglig tidning i Flensburg och den danska minoriteten är mycket aktiv.

Flensburg av idag. ( foto: A. Savin). Fyllt av historia och dessutom en av de få städer som klarade sig undan bombardemang under det senaste kriget.

En sommar på Cape Cod

Som en metkrok ut i den stora oceanen- det magiska Cape Cod.

Christine Dwyer Hickey är en irländsk författarinna och hennes senaste roman ( från 2019) har nyss prisbelönats. ” The Narrow Land” har handlingen förlagd till Cape Cod och sommaren 1950.Michael, en tio-årig pojke, överlevare av förintelsen och nu adopterad av ett amerikanskt par, får tillbringa sommarlovet hos en Mrs Kaplan, hennes två döttrar och ett barnbarn Richie ( också tio år). Tyvärr kommer de båda pojkarna inte överens men för Michael finns det andra distraktioner och han blir snabbt bekant med ett konstnärspar -Edward och Jo Hopper. En roman med många psykologiska trådar, läser jag. Inspirationen  till boken har Christine Dwyer Hickey till viss del hämtat från Montaigne ” Every man has within himself the entire human condition.
Jag kan bara konstatera att min läsönskelista har utökats.

En resa år 1825

Erik Gustaf Geijer 1783-1847

Det blev en lång associationsbana för det började i Sönderjylland och med den danska TV-serien ” Graenseland” som berättar om just denna gränstrakts historia ( på ett mycket pedagogiskt och intresseväckande sätt, vill jag tillägga). För att få veta mer tag jag fram Politikens Danmarkshistoria och började läsa om ” Rejse gennem det danske Monarki” - den som inleder resandet är ingen mindre än Erik Gustaf Geijer och det går långsamt fram. Båten ( ett segelskepp) fick kryssa sig fram över Öresund, ett företag som tog hela sju timmar. Under tiden satt skalden i fören och skrev ner sina intryck. Resans mål var Tyskland men en liten sejour i Danmark fanns med i planeringen. Köpenhamn och valda delar avverkades på tio dagar - trots det korta uppehållet blev det många beskrivningar och anteckningar, en del i brev till hustrun Anna Lisa. Monarken år 1825 hette Frederik och hade nummer VI. Frederik hann regera under många år och blev något av en landsfader men efter hans död ,år 1839, började det mullra rejält i rikets sydliga delar. Men- nu stannar jag vid Geijer. I hans ” Minnen” kan man läsa mera om resan år 1825 och på biblioteket hittade jag Carina Burmans ” Islandet” som bland annat handlar om Geijers kärleksförhållande till den tyska författarinnan Amalia von Helvig.

Frederik VI. Byst av Bertel Thorvaldsen.

Verdandis småskrifter

En av många småskrifter. Denna är från 1926 med teckning av Carl Larsson.


Med början år 1888 och under årtionden framåt gav Föreningen Verdandi ut en mängd så kallade ” Småskrifter” som behandlade vitt skilda ämnen. Folkbildning var huvudsyftet och nog måste man beundra ambitionen. Jag är lycklig ägare till en del av dessa skrifter ( önskar att det hade varit flera) och under bokhyllestädning ( en lämplig sysselsättning i dessa tider) hittade jag ” Den spanska litteraturen efter 1898” utgiven 1945 och författad av Enrique Wretman. De cirka 50 sidorna tänker jag fördjupa mig i och så sneglar jag på häftets baksida som räknar upp de senaste utgivningarna i småskriftsserien - en salig blandning som verkligen väcker nyfikenhet. Vad sägs om ” Baggar och fjärilar” av Bertil Gaunitz, ” Danskt väsen” av Peter Stavnstrup eller varför inte ” Frihetstiden inför eftervärlden” av Hugo Valentin? Jo, här finns att botanisera i.

Fjärilar i konst. ( Wilhelm von Kaulbach).

Ner i Sutherlands bokflod

Felix Salten (1869-1945)

John Sutherland (f.1938) är en engelsk författare och litteraturkritiker - många är de böcker han gett ut och i ” How to be Well Read” sammanfattar han 500 ” stora ” romaner ( och några kuriositeter). Just den här typen av bok kan bli en riktigt bra inspiration för vidare läsning och allmänbildande är den hur som helst. Vem har inte hört talas om filmen om Bambi? Den visades för första gången år 1942 och har blivit en verklig klassiker och långkörare i Walt Disneys stall. Bambi började som bok (1923) och översattes raskt till många språk-( ursprungsspråk: tyska. ). Författaren till Bambi är Felix Salten ( Siegmund Salzmann) som ursprungligen kom från Österrike. Sutherland är inte särskilt förtjust i filmen som han kallar ” en tsunami av sirap” men boken berättar han om i mera positiva ordalag. I Tyskland förbjöds ” Bambi” och Saltens böcker brändes på de många bokbålen under 1930-talet. Sutherland gör också nedslag i dagens U.S.A. och berättar att Bambi är speciellt illa omtyckt av anhängarna till N.R.A. ( National Rifle Association)- eftersom boken ifrågasätter ” the American male’s right to shoot anything furred and fourlegged in the forest”. Boken om Bambi finns i mängder av utgåvor och det kom en efterföljare ” Bambis barn” år 1939.

Margery Fish

Margery Fish var mycket förtjust i snödroppar.

Det är tidig morgon och utanför fönstret blommar sorgliga rester av en näva. Rådjuren har varit på besök igen. Jag läser om andras betydligt mera lyckade trädgårdsprojekt i Karin Berglunds ”Det var en gång en trädgård” och jag har kommit till kapitlet som handlar om Margery Fish. Hon har kommit att bli en av Englands stora trädgårdsikoner och historien om henne är väl så intressant som hennes skapade blomsterprakt. Margery började sin karriär som sekreterare på tidningen Daily Mail i London  - arbetade där under många år och så småningom gifte hon sig med en av chefredaktörerna en viss Walter Fish. Året var 1930 och några år senare, när kriget var i annalkande bestämde sig paret för att flytta ut på landet och här börjar alltså trädgårdshistorien som man kan läsa om i boken ” We Made a Garden”. Walter visade sig vara en mycket dominant herre och så länge han levde bestämde han i princip allt. Det blev geometriska planteringar, dahlior ( stora som dasslock) och rabattrosor. Margery gillade vare sig rosor eller dahlior men hon lydde snällt sin man. Men- så dog Walter och Margery kunde skapa sin alldeles egen trädgårdsvärld. Idag finns den till allmänt beskådande - East Lambrook Manor Gardens. Jag har förlängt min önskelista med ” We Made a Garden” som finns i hyfsat ny utgåva. Någon svensk översättning har jag inte hittat.

Nyfiken på : Irina Odoyevtseva

Iraida Heinike ( Irina Odoyevtseva)

Hon tillhörde den grupp av ryska författare som gick i exil till Frankrike i början av 1920-talet. Flera av hennes böcker översattes till bland annat engelska men det mesta är av äldre datum och svårt att få tag på. Behärskar man ryska finns det däremot en hel del att välja på. Bokförlaget Pushkin Press har uppmärksammat denna författarinna och nyligen gett ut romanen” Isolde” från 1929. Handlingen tilldrar sig i Biarritz och i fokus är en ung och sårbar fjortonårig flicka.
Odoyevtsevas memoarer ( tre delar; bara två har publicerats) borde bjuda på innehållsrik läsning. Minnen från tre floder... Neva, Seine och så sist och mycket symboliskt: Lethe.

Från de gamlas lapidariska värld

Ragnar Thoursie (1919-2010) blev över 90 år gammal. Hans sista diktsamling kom att få titeln ”Sånger från äldreomsorgen” (2009)- ett poetiskt lapptäcke över vårt ändliga liv. Bokomslaget visar ett annat lapptäcke- det som kärleksfullt satts samman av poetens älskade mor Signe.
I fyra olika kapitel blickar Thousie runt omkring sig i tiden- barndom, nutid och det som återstår. Allt blir till just ett vackert men också skrämmande lapptäcke- fragment från en mycket begränsad och ofta skrämmande tillvaro i händerna på andra, utlämnad och ensam.
I dessa dagar känns Ragnar Thoursies poetiska betraktelser mycket angelägna. Ingenting har ju blivit bättre inom äldreomsorgen på de tio år som gått och ättestupan har visat sig vara en ytterst påtaglig verklighet. Det är de gamla, de sköra som fått betala och betalar priset för politikernas idiotiska prioriteringar. Egentligen borde man skrika högt. Varje dag.

Bön

I min ålders ynkedom och nöd
O, Herre Gud, mig vänder jag till Dig.
Skänk mig ett halmstrå,
hopp, en strimma ljus.
Fruktan mig kväver.
Dig ropar jag i den mörka natt.

( s.105 Sånger från äldreomsorgen. Bonniers förlag 2009).

En tanke för dagen

Voltaire vid sitt skrivbord. Mycket och ständigt aktuell.

Jag ger ordet till Piet Hein.

Kultur- det er ikke en fin Menuet

i en Fortids-Frednings-Forening

men det at man slaas for sin Modstanders Ret

til at slaas for den Modsatte Mening.

 

Med doft av gräs och regn

Ett vanligt ogräs. Här lånat från Flora Danica.

Regnet öser ner och vinden piskar husväggarna. Idag känns sommaren långt borta. Trädgården doftar dock av nyklippt gräs och på de delar som sparas orörda till äng vajar resterna av mandelblom och smörblommor. Dagen inbjuder inte till utomhus sysslor så jag läser Marie Hanssons ” De skånska trädgårdarna och deras historia” och det börjar så klart i den danska tiden. Mycket kretsar så klart kring slotten och herrgårdarna med ofta ståtliga trädgårdar. Marie Hanssons bok bjuder på många intressanta inblickar i ett landskaps historia och de danska rötterna sitter rejält fast. Sextonhundratalet var ett farligt århundrade för Skåne med både Horns krig och ” Karlarnas” härjningar. Det brändes och det skövlades när härarna marscherade hit och dit. Ett under att så mycket kunde byggas upp igen.
Sorglig läsning bjuder Birgitta Trotzig på i ” De utsatta” som behandlar just en del av det krigiska 1600-talet. Den boken har jag placerat överst i min växande läshög.

Jag väntar ivrigt på de kommande delarna i serien.

Femte juni

En ovanlig variant av Dannebrogen. ( Paul Fischer).

Det är den femte juni och Danmarks nationaldag ( Grundlovsdagen). Då kan det passa bra att ta en extra titt i den danska hyllan. Först ut blir Johannes V. Jensens ” Kongens Fald” som har blivit utsedd till 1900-talets bästa roman i vårt grannland. Kungen i fråga är den gåtfulle och omstridde Christian II- en kung som fått ett speciellt dåligt rykte i Sverige; i Danmark är omdömet något mera varierat - men han blir väl inte höjd till skyarna direkt. Hur som helst, Johannes V Jensens bok fångar nog upp essensen av en mycket komplicerad man.

Centrum för Danmarksstudier har en stor utgivning av böcker på temat Danmark och det danska och vad kan vara mera danskt än Nikolaj Severin Frederik Grundtvig (1783-1872). Utan honom hade jag faktiskt inte blivit till eftersom mina morföräldrar träffades på en jylländsk folkhögskola. Grundtvig grundade nämligen den danska folkhögskolan som kom att bli en oerhört viktig institution för folkbildning.

År 1864 blev ett ödesår i dansk historia. Kriget om Slesvig-Holstein varade bara i ett par månader men resultatet blev förödande för Danmark som krympte ihop till ett lilleputland. En tragedi utan dess like och som ger återklang upp i våra dagar. Herman Bangs roman ” Tine” skildrar krigets grymheter.

Just nu visas en serie i tre delar på dansk TV : Min fars krig. Det handlar om besaettelsen - en tung och svår tid för Danmark. Den nu nära 90-åriga Dorte söker sanningen om sin far, motståndsmannen, som fick sitt liv ödelagt av Gestapos danska bödelsdrängar och i koncentrationslägret Neuengamme. Det är en mycket välgjord och tragisk berättelse, svår att se. ( Det tredje och sista avsnittet kommer den 8 juni). Jag hoppas att denna tragiska historia visas även i Sverige, vi får aldrig glömma vad våra grannar tvingades genomlida.

Danskt motstånd. Christian 10. rider genom Köpenhamn år 1940.

Dagg på stjärnan

Plejaderna. Mytomspunna stjärnor.

Jag har varit flitig bland mina poesihyllor. Sorterat och städat. Bläddrat och funderat. Snart är ordningen återställd och förhoppningsvis kan jag börja fördjupa mig i ” glömda längtansobjekt”. En bok med titeln ” Dagg på stjärnan” ligger nu på läsbordet- dikter av den transsylvansk-ungerske poeten Sándor Kányádi- tolkade av Ove Berglund. ( Brända Böcker förlag 2007). Jag tänker att det måste ligga ett enormt arbete bakom den här utgåvan och att ge ut poesi är ofta ett otacksamt arbete.

” Lyckans fågel med bruten vinge
flaxar på min handflata;
lyckans fågel med bruten vinge
som i årtusenden
svingade sig upp och föll,
det är jag som måste lära den att lyfta.”

Från dikten ”Dagg på stjärnan” ur samlingen med samma namn.

One Art

Elizabeth Bishop (1911-1979).

” The art of losing isn’t hard to master;
so many things seem filled with the intent
to be lost that their loss is no disaster”
——
Från dikten ”One Art” i diktsamlingen Geography III (1976)

Hon fick en svår start i livet, Elizabeth Bishop. Ensamt barn, föräldralös och skickad mellan släktingar tills hon fick en ” fristad” hos en moster. ” When you write my epitaph, you must say I was the lonliest person ever lived”, sa hon till Robert Lowell och han glömde aldrig de orden. Elizabeth Bishops liv blev dock mycket innehållsrikt och växlande- många platser och många människor fyllde hennes universum.
” One Art” är titeln på en av Bishops mest kända dikter och dikten har fått ge namn åt boken med Elizabeth Bishops brev- i urval av Robert Giroux. Brev, som är skrivna mellan 1928 och 1979. Närmre än så här kommer man inte och de här breven utgör ett fundament av en människas liv. Tusentals brev skrevs genom åren och många av dem har givetvis kommit bort eller förstörts men de som återstår målar ändå en färgrik bild av en unik kvinna.

Drottningens sekretär

Sekretär är intimt förbundet med hemligheter och deras förvaring och det är en vacker möbel som väcker många tankar och drömmar. För några år sedan visades en TV-serie om Bernadotternas drottningar från Desirée till Louise Mountbatten; en välgjord serie men samtidigt också ganska deprimerande. De kom från främmande land och troligtvis med förhoppningar men förhoppningarna grusades tämligen snabbt. Gemålerna roade sig oftast på annat håll och ” importens roll” blev den av avelsko. Inget att avundas. En bild från serien har etsat sig fast- den av drottning Josefina (gift med Oscar I) vid sin sekretär komplett med gåspenna och bläckhorn av kristall. Jag är säker på att den sekretären gjorde skäl för namnet.

Josefina i fyrtioårsåldern. Daguerrotypiporträtt av Johan Wilhelm Bergström ( en pionjär inom fotokonsten).

På min önskelista. Dorrit Willumsens biografi över Christian II:s drottning- Elisabet. Hon hade det verkligen inte särskilt roligt.