Friedrich var en av romantikens största målare och tavlan ovan är ett av mästerverken. Jag kan inte se mig mätt på bilden med mörkret som kontrasteras med ljuset, de svarta fåglarna, de kala träden och så den dimomhöljda staden med tinnar och torn. Dresden ( som för övrigt blev Friedrichs sista anhalt i livet). Jag har läst ut Sinclair McKays bok om staden vid Elbe, en bok som i huvudsak handlar om den fruktansvärda natten i februari 1945 och personerna som bestämde över Dresdens öde den gången- men det finns också annat att läsa och lära. McKay skriver om ett kulturnav med konstnärer och författare och så kom det en tid efteråt. Likt en fågel Fenix har Dresden återuppstått ur ruinerna men det har tagit mycket lång tid. Kommunisterna impregnerade staden med ful betong och propagandakonst. Den vackra Frauenkirche var man givetvis inte intresserad av att återuppbygga men nu finns den där igen, nästan som i begynnelsen. Jag har aldrig varit i Dresden, det närmaste jag kommer staden är ett par kärleksbrev från år 1902- skrivna till en blivande ” ingifting” i släkten. Han var där för att utbilda sig till trädgårdsmästare och bodde då i Striesen som är en av stadsdelarna.
Richard Peters berömda foto som visar den totala ödeläggelsen. Bilden tillhör Deutsche Fotothek och har lånats från Wikimedia Commons.
” Det var inte tillrådligt att gå ut ur skyddsrummen förrän vid middagstiden dagen därpå. När amerikanerna och deras vakter äntligen gick ut var himlen svart av rök. Solen var ett litet ilsket knappnålshuvud. Dresden var som månen nu, bara mineral. Stenarna var heta. Alla andra i grannskapet var döda. Så kan det gå”. Från Kurt Vonneguts ” Slakthus 5.
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar