Det kommer att handla om öar

Efter viss tvekan har jag bestämt mig. Det blir en adventskalender här under december månad med start på torsdag . Temat jag har valt är öar och jag kommer att hålla mig i de närmsta farvattnen med ett undantag.

Många av de utvalda öarna har litterär anknytning- ibland konstnärlig (någon gång båda delarna). Jag ser fram emot att lära mig mer om både stort och smått i den ständigt lockande ö-världen.

Någonstans får man väl börja

"Vi har aldrig varit särskilt kyrksamma i vånn släkt" , sa min värmländska farmor till prästen som besökte henne i hemmet när hon fyllde 80 år. Min morfar var ateist och avskydde allt vad präster hette , så nog har jag att brås på.

Icke desto mindre är 2017 ett viktigt år vad gäller religionsutövning. Då kan man nämligen "fira" att det är exakt 500 år sedan som den före detta munken Martin Luther spikade upp sina 95 teser på dörren till Schlosskirche i Wittenberg.

Mitt eget förhållande till Luther är täckt i dimma för jag var en lat konfirmand och en ännu latare elev  under religionsundervisningen i skolan. Jag beklagar nu denna brist på allmänbildning och därför har jag lånat hem Allan Sandströms bok om Martin Luther.

Modig var han i alla fall, Martin Luther, och jag beundrar den som vågar gå mot strömmen för att följa sin övertygelse . Det finns säkert en mängd böcker att läsa om Luther, men - som sagt-någonstans måste jag ju börja.

Ett sorgligt levnadsöde

Steen Steensen Blicher (1782-1848)

Steen Steensen Blichers eget levnadsöde hade kunnat fylla åtskilliga böcker och mest hade det varit fattigdom och elände på sidorna. Efter sig har han dock lämnat en stor skatt av framför allt noveller.

I jakt på nattlektyr hamnade jag invid en hylla som mestadels innehåller sådant som står på vänt. Jag hittade så "Noveller" av Steen Steensen Blicher i översättning av Jan Gehlin och med ett fylligt förord av Sven Stolpe. (Bra böcker förlag 1980). Först ut i samlingen är berättelsen om klockaren från Fovlum, som får bli morgonläsning.

Årets bästa?

Så här års kan man hitta listor över "Årets bästa böcker" i många tidningar och tidskrifter. Jag har sysselsatt mig med den som finns utlagd på "The Guardian's" hemsida och visst lät jag mig frestas av en del titlar, bland annat Edmund Gordon's biografi över Angela Carter.

Jag ska livligt erkänna att Angela Carter inte är en av mina favoritförfattare, mest för att jag inte är överdrivet svag för genren magisk realism - men jag är beredd att gå utanför min bekvämlighetszon och göra ett nytt försök. Varför inte då med en av Angela Carter's novellsamlingar? Jag funderar på att läsa "The Bloody Chamber" - och Gordon's biografi lockar mig också. Kanske kan den väcka ett ännu icke uppvaknat intresse. On verra, som man säger i Frakrike.

Orkney

Vy från Maeshowe. Fotot är lånat.

To have carved on the days of our vanity
A sun
A star
A cornstalk
----
Here is a work for poets
Carve the runes
Then be content with silence.


George Mackay Brown


Jag har plockat ner "Selected Poems" av George Mackay Brown, en diktsamling jag köpte en gång i Kirkwall på Orkneyöarna. Öar utövar en alldeles speciell lockelse på många människor och jag är inget undantag därvidlag. Orkneyöarnas karga natur kan jag längta tillbaka till - ofta.

Jag låter längtan uppsluka mig och jag fortsätter min läsvandring i det orkadiska landskapet.

Amy Sackville's roman "Orkney" finns just nu på mitt läsbord och jag väntar också på Amy Liptrot's kritikerrosade 

"The Outrun"

Som synes kommer boken inom kort i svensk översättning.

Med förstoringsglas på

den ungerska författarinnan Magda Szabó. Jag har bara läst hennes roman "Dörren" och visste inte att det finns flera av Szabós böcker i svensk översättning. Jag har hittat ett halvdussin och de är samtliga utgivna under 1960- och 1970-talen. Biblioteken har gallrat friskt så för min del måste det bli antikvariat eller fjärrlånsservice som får stå till tjänst.

"Iza's Ballad" har dock ganska nyligen kommit ut i engelsk översättning så den tänker jag inleda med.

Magda Szabó hann med att skriva ett femtiotal böcker under sin långa levnad. (Hon blev 90 år gammal och gick ur tiden 2007). Hermann Hesse, som var en av Szabós främsta mentorer, sa så här :

"With Frau Szabo, you have caught a golden fish. Buy all of her novels, the ones 
she is writing and the ones she will write." 

Jag kommer ihåg

Peter Englund är född år 1957. I boken "Jag kommer ihåg" delar han med sig av sina minnen från en tid som idag känns mycket avlägsen. I korta paragrafer- små revor i molnen av glömska -träder de fram, de där speciella ögonblicken.

Jag är själv femtiotalist och känner igen mycket. För mig blir därför Englunds bok lite som att komma hem för en kort stund. För den som är yngre torde det hela vara en nyttig och lättläst historielektion. Peter Englund kallar sin bok för ett minnesexperiment.

Här några exempel:

618. Jag kommer ihåg de svenska stridsplan som kallades "Flygande tunnan".

61. Jag kommer ihåg fiskleverolja.

55. Jag kommer ihåg den noggrannhet varmed man delade en läskflaska, med glasen alldeles bredvid varandra, på slutet nära nog droppe efter droppe, så att det skulle bli rättvist .

En lovsång till det riktiga livet

Clew Bay i Couny Mayo. Bilden är lånad.

Jag har läst "Solar Bones" av den irländske författaren Mika McCormack. Mike McCormack kommer från det lilla samhället Louisburgh i County Mayo på den irländska västkusten och det är också i Louisburgh som handlingen i romanen tilldrar sig.

the bell
the bell as
hearing the bell as
hearing the bell as standing here---

Ja, att läsa den här berättelsen är som att läsa poesi och jag blir infångad i McCormacks värld från första stund. Hans sätt att skriva kan kanske beskrivas som "Joyceskt" men något mera jordnära.  Stilen är inre monolog frammanad av huvudpersonen, Marcus. Marcus är en man i 50-årsåldern, civilingenjör med hustru och två vuxna barn.

Marcus tankar och funderingar rör sig mellan nutid och dåtid och han stannar till vid de skeenden och händelser som påverkat honom starkast. Marcus talar med en tydlig stämma och det är inte alls svårt att följa med i handlingen.

Här ser vi fadern, lantbrukaren, som kunde laga och fixa allt- även vrenskande traktorer. Vi ser hustrun, Mairead, som han nästan höll på att förlora på grund av en otrohetsaffär i början av äktenskapet. Porträttet av Mairead är mycket kärleksfullt utmejslat. När hon drabbas av en svår kryptosporidios (en sjukdom som ger mycket svåra kräkningar och diarréer) vårdar Marcus henne ömt.  Kryptosporidios får man oftast genom förorenat dricksvatten och här kommer vi det moderna samhällets svagheter riktigt på kornet med journalister som tiger stilla  ända tills allt exploderar i stora folkliga uppror.

"Solar Bones" beskriver också ett samhälle i nedgång och fall- den keltiska tigern ryter inte längre, den gnyr ganska ömkligt. Marcus pressas mellan korrupta politiker och giriga byggherrar och han ser tillbaka på gamla tider med både längtan och vemod.

Jag tycker mycket om den här boken- visst är den bitvis mycket sorglig men Marcus och hans familj visar till syvende och sist vad som är viktigt här i livet.

--- like the Angelus bell
which still reverbs in my head now, a single note ringing on in the brightness of the day as if the whole world were suspended from it
mountains, rivers and lakes
past, present and future with
the whole moment so complete now---

Åter till Irland

Det är oftast de små förlagen som gör det. Ger ut de där böckerna som man så väldigt gärna vill läsa. Tramp Press är baserat i Dublin och är ganska nystartat ändå har man redan haft flera stora framgångar med sin utgivning. I år tilldelades romanen "Solar Bones" av Mike McCormack Goldsmith-priset och Ian Samson på tidningen the Guardian har kallat verket för "en lovsång till den irländska landsbygden" , de där delarna av Irland som så ofta glöms bort. Handlingen i "Solar Bones" tilldrar sig i county Mayo. Jag är mycket nyfiken på Mike McCormacks författarskap.

Jag är också mycket intresserad av att läsa Maeve Kellys novellsamling "Orange Horses" .

Helande öar

Amy Liptrot var på väg att gå under i missbruksträsket. Hon hade lämnat sitt barndomshem på Orkneyöarna för att, som så många andra, söka lyckan i London. När allt såg som mörkast ut tog hon ett livsavgörande beslut - hon återvände till sina öar där uppe i norr.

"The Outrun" är en bok som handlar om Amy och hennes väg tillbaka till livet men det handlar också om dessa magiska öar strax norr om Skottland.

Den här boken vill jag mycket gärna läsa.

Från glömskans mörker

Catherine Carswell (1879-1946) fick ett intressant men kanske inte så lyckligt liv. Att försöka ta sig fram som kvinna med författardrömmar under förra (och förrförra) seklet var ingen sinekur. Hon lyckades till slut få ett arbete som journalist på tidningen The Glasgow Herald, ett arbete hon förlorade efter att ha skrivit en positiv recension av D.H. Lawrence's "The Rainbow". Hon anställdes dock på The Observer och år 1920 gavs hennes första roman "Open the Door" ut - den fick mycket positiva omdömen och prisbelönades (Andrew Melrose Prize). Det blev ytterligare en roman (The Camomille) och ett par biografier - bland annat en över Robert Burns.

Catherine Carswell dog i sviterna av en svår lunginflammation år 1946. Hon var sedan i stort sett bortglömd tills förlaget Virago började ge ut hennes böcker på nytt i slutet av 1980-talet.

Jag ser fram emot att läsa "Open the Door" och hennes postumt utgivna självbiografi .

The Dark Flood Rises av Margaret Drabble

Margaret Drabble's senaste roman handlar om åldrande och död. En del har tyckt att ämnena är deprimerande men jag hör inte till den skaran. "The Dark Flood Rises" är allvarlig, filosofisk och humoristisk. Jag blev helt uppslukad av Drabble's berättarskicklighet under läsningens gång.

I centrum av handlingen står Fransesca (Fran) Stubbs, en dam i 70-årsåldern som ingalunda har slagit sig till ro. Hon sysselsätter sig med att inspektera olika äldreboenden och så hjälper hon sin numera invalidiserade ex- make, Claude, med matlagningen.  Vi får också följa Fran's väninnor Teresa och Josephine en bit på vägen.  På Kanarieöarna bor Bennett Carpenter med partnern Ivor och många sidor kommer att handla om denna " utturistade"ögrupp. Vulkaner mullrar, flyktingar landar på öarnas stränder och hemma i England drabbas Yorkshire av svåra översvämningar. Undergången kan vi inte fly från - döden kommer var vi än är. Vi måste ta vara på det liv vi har.

Longevity has fucked up our pensions, our work-life balance, our health services, our housing, our happiness. It has fucked up old age itself .
---
She cannot help but see a lifespan as a journey, indeed as a pilgrimage. This isn't fashionable these days, but it's her way of seeing. A life has a destination, an ending, a last saying.She is perplexed and exercised by the way that now, in the twentyfirst century, we seem to be inventing innumerable ways 
of postponing the senes of arrival at a proper ending.

Det levande berget

Jag har tillbringat en stund med att leta vinterlektyr. Läsbordet behöver påfyllning och årstiden inbjuder inte till trädgårdsarbete eller andra utomhus aktiviteter heller för den delen. Vintrarna i södra Skåne är oftast gråaktiga och regnrika.

Nan Shepherd (1893-1981) kom från Aberdeen och tillbringade också mesta delen av sitt liv där. "The Living Mountain" skrev hon under andra världskriget och åren strax efter. Sedan blev manuskriptet liggande i en byrålåda och först år  1977 blev boken publicerad. Bergen som är så levande ligger i nordöstra Skottland- The Cairngorm Mountains har alltid utövat en stark lockelse på vandrare.

"under me the central core of fire from which was thrust this grumbling grinding mass of plutonic rock, over me blue air, and between the fire of the rock and the fire of the sun, scree, soil and water, moss, grass, flower and tree, insect, bird and beast, wind, rain and snow - the total mountain."

Så skriver Nan Shepherd och jag dras till hennes berättelse som (enligt beskrivningar) är både poetisk och väderbiten.

Ständigt aktuell

Det borde han i alla fall vara , William Somerset Maugham (1874-1965), och igår hittade jag en bok med några av hans noveller på biblioteket. Det är förlaget Atlantis som står bakom utgivningen (från 1991).

Maugham är tidlös och han har lämnat en stor produktion efter sig. Många av hans alster har dessutom filmatiserats.

Fotot är lånat

Under många år bodde William Somerset Maugham på den franska rivieran, i Villa Mauresque på Cap Ferrat och det var ett hus med historia. En gång ägdes det av kung Leopold av Belgien. Det började med att Leopold byggde sig ett slott och tre hus ( ett till var och en av sina älskarinnor). När monarken drabbades av hög ålder började han att känna viss oro för det som skulle komma efteråt  -han hade nämligen  mycket på sitt samvete. Det fick därför bli ett hus till och dit flyttade han sin biktfader. Så småningom kom just den villan i Somerset Maughams ägo.

Han var mycket noga med vem han bjöd in, den kände författaren. Hit kom bara (för att citera Gordon Hölmebakk) "de adliga, de mycket berömda, de rika och vackra unga män."

"Lotusätaren och andra noveller" ingår i serien Atlantis väljer ur världslitteraturen och innehållet nio av Maughams mest kända noveller. Själv fastnar jag direkt för "Herr Tvärsäker" som verkligen bjuder på en ovanlig överraskning i slutet. Mästerligt konstruerad!

Ivar Aaltos sanatorium

Byggnaden stod färdig år 1932 och anses vara ett av den store arkitektens mästerverk. Vid den här tiden var TBC något av en folksjukdom och den enda bot som fanns var vila och frisk luft.

Aalto kallade sin skapelse för ett medicinskt instrument och han försökte på alla sätt att bidra till patienternas tillfrisknande. Så var till exempel sovrummen (avsedda för två personer) försedda med icke-plaskande tvättställ och taket var målat i en lugnande grön färg.

På 1950-talet kom nya botemedel i form av kirurgi (mycket radikal sådan) och antibiotika.

Idag är sanatoriet i Pemar uppsatt på Finlands lista över förslag till världsarv.

En helt ny bekantskap

Linda Grant's senaste roman "The Dark Circle" blev jag mycket nyfiken på. Handlingen tilldrar sig i efterkrigstidens England ( år 1950 för att vara exakt). Två syskon, tvillingar, följs åt i glädje och sorg och allt tar en mycket annorlunda vändning när det visar sig att de drabbats av TBC. År 1950 hade man visserligen lyckats framställa streptomycin men medicinen var inte tillgänglig för alla och den var inte utan biverkningar.

Jag läser och tänker på mina morföräldrar som rycktes bort i detta gissel till sjukdom. Jag ser också med viss oro på hur TBC fortsätter sina härjningar - även här i Sverige.

"The Dark Circle"har fått många lovord.  Jag fortsätter min läsning.

Bitar av en stad, bitar av ett liv

Staden är Dublin och det är John Banville som ser tillbaka på sitt liv och en annan tid. "Time Pieces" är en mycket poetiskt skriven bok och den är illustrerad med vackra foton (tagna av Paul Joyce).

När jag var mycket ung drabbades jag av stor kärlek och den kärleken förde mig runt Europa för att så småningom landa i Dublin. Det var 1970-tal och Irland var ett fattigt land på den tiden- långt innan den keltiska tigern hade börjat att ryta. Dublin hade småstadskaraktär och mycket själ. Idag ser det annorlunda ut och därför läser jag Banvilles minnen och delar mycket av hans nostalgi (för nog finns det gott om nostalgi i kapitlen- den där tiden kommer aldrig tillbaka.)

John Banville är född och uppväxt i Wexford men han kom ändå till Dublin småningom för gott. Han råkar dessutom vara född den 8 december (The Feast of the Immaculate Conception) och varje år fick John som födelsedagspresent en resa till den stora staden Dublin med sin mor. Det var en dag då många människor flockades till huvudstaden för att se sig omkring och göra julklappsinköp.

When does the past become the past? How much time must elapse before what merely happened begins to give off the mysterious, luminous glow that is the mark of true pastness? ----
Let us say , the present is where we live, while the past is where we dream. Yet if it is a dream, it is substantial, and sustaining. The past buoys us up, a tethered and ever-expanding hot-air balloon.

Banville skriver om kända och mindre kända personer som satt sina avtryck i Dublin- han skriver om platser som han har ett alldeles speciellt förhållande till.

Anekdoter blandas med fakta och här kan man läsa om John Banvilles möten med Yeats syster Anne, en något excentrisk dam, som varje vecka fick en leverans av färsk jäst till sin bostad på Upper Mount Street (Banville bodde granne) - hon bakade inte bröd, (inga sådana härliga dofter kom från lägenheten) så vad skulle hon med jästen till? Gåtan fick aldrig sin lösning för att Miss Yeats skulle idka någon sorts bryggeriverksamhet i sina rum, verkade ytterst osannolikt enligt John Banville

I 1970-talets Dublin .tilläts inte kvinnor att dricka öl i pintglas på pubarna (jag minns det mycket väl)- där fick man sitta med " a glass" och se helig ut - och det där glaset blev ju ofta ett glas till (eller mer). Banville kallar Irland av den tiden för "a spiritual tyranny" och nog var det så och inte bara på grund av ölreglerna. Man hade bok- och filmcensur och det klipptes och förbjöds hejvilt. Däremot kunde de som iddes sitta uppe sent njuta av skabrösa skämt på RTE (på iriska, så klart).

John Banvilles krönika över sitt liv ( i bitar, för minnet fungerar så) och sin nya hemstad är vacker, poetisk och vemodig. Tiden går sin gång och så försvinner nuet allt snabbare och den där stora varmluftsballongen fylls och expanderar undan för undan. Snart sliter den sig loss.

Poeternas himmel

På poeternas himmel har flera nya stjärnor tänts denna höst till minne av de röster som har tystnat. Poesien är evig - den lyser genom mörkret och under kalla vinterkvällar värmer dikterna våra själar.

---- för att allt som är förbi
skall dröja i en känsla utav ljus

förbli i känslan av ljus.

(Från dikten "En känsla av ljus" i diktsamlingen Trötta mäns skönhet av Jacques Werup).



---Blommorna i fönstret slokar

Men en av dem lever
mer skimrande än någonsin

Den som du planterade i mitt hjärta
Du vattnar den för alltid med din sång.

(Från dikten "Den stora vita sången" i diktsamlingen Etyder för en gammal skrivmaskin av Lars Gustafsson)

En novellkonstens mästare

William Trevor är en irländsk författare och en del av hans böcker har blivit översatta till svenska. Tyvärr bara en bråkdel och det är verkligen mycket synd. Trevor har skrivit både romaner och noveller men frågan är om det inte är just i det mindre formatet som han excellerar.

Jag har precis läst hans novellsamling (från år 2000) "The Hill Bachelors". I ett dussin berättelser får vi möta mest ensamma människor, människor som på olika sätt kommit att hamna vid sidan av i den stora brusande världen. Här finns den äldre kvinnan som en gång blivit sol och vårad och som nu tar sin hämnd på männen (på sitt eget utstuderade vis), här finns också den kvarblivne protestantiske prästen - han som inte direkt fått skörda frukterna av den irländska frihetskampen. Porträttet av Grattan Fitzmaurice i novellen "Of the cloth" hör till de starkaste i den här samlingen.

En annan ensamhet är Liam Pat som far till London som så många andra unga irländare, ett London som verkligen inte ser med välvilja på irländare. Liam Pat blir indragen i IRA:s nätverk utan att alls förstå vad det är han håller på med. "The Mourning" är gastkramande.

Så berättar William Trevor om en ung man som tvingas göra en enorm uppoffring. Sist i raden av noveller finns den som gett namnet åt hela samlingen- "The Hill Bachelors". En sorgsen historia om  en döende landsbygd och med ett mycket fint personporträtt.

William Trevors författarskap tar jag till mitt hjärta.

Åter till Baltimore

Den amerikanska Tv-serien "The Wire" skapades av journalisten och författaren David Simon och även Dennis Lehane var med på ett större hörn. Simon hör hemma i den stora staden Baltimore i Maryland och seriens samtliga fem säsonger har handlingen förlagd dit. Man kunde följa avsnitten på svensk TV för några år sedan.

"Huvudpersonen" är droghandeln och livet på gatorna i Baltimore men The Wire tar även upp andra brännande problem ( och det är därför den är så i särklass bra)- de utslitna och vanskötta skolorna där eleverna inte lär sig mycket, korruptionen inom politikens och polisens värld , dagstidningarnas vikande upplagor och journalister som inte håller måttet.

Nog känns allt det här igen även i vår något mindre svenska ankdamm? I The Wire straffas alla de personer som på sina egna sätt försökt bringa ordning i kaoset. Som vanligt överlever den mänskliga girigheten.

Världen vill bedragas. Må den då bedragas.

Engelska och tyska somrar

Delvis en bok om resor delvis en självbiografi och lägg till lite roman också så kanske det blir en rättvis beskrivning av innehållet.  Jag har inte läst ännu men jag ser fram emot att fara runt de Brittiska öarna i sällskap med Jonathan Raban på hans segelbåt. Boken ägnar sig extra väl för landkrabbor (dit räknar jag mig själv- utan tvekan) sägs det." In fact: it's a book for anyone struggling to stay afloat right here, on dry land." (För att citera Andrew Dickson i The Guardian.)

En berättelse om Tyskland i åtta akter bjuder Wolfgang Büscher, Uwe Schmitt och Christine Kensche på. Åtta olika röster från olika tidpunkter försöker fånga  hur det är att bo i Tyskland- och hur Tyskland har förändrats och ständigt (som alla länder) förändrar sig i både tid och rum. Jag har inte hittat något svensk översättning och jag undrar om en sådan kommer över huvud taget.

Eugen Ruges prisbelönade roman handlar bara indirekt om resor - här är det en familj som står i blickpunkten och man får följa den genom flera årtionden och snirklande gångar mellan olika historiska skeenden. Tyskland är åter i fokus- men också Mexiko och Sovjetunionen. Jag har köat ett tag för att låna "Den tid då ljuset avtar" och nu har jag den äntligen i min hand.

För tillfället är det en brokig blandning på mitt läsbord men det är väl så det ska vara för en bokälskare.

I väntan på den mörka floden

Prospice

Related Poem Content Details

ROBERT BROWNING

Fear death?—to feel the fog in my throat, 

The mist in my face, 

When the snows begin, and the blasts denote 

I am nearing the place, 

The power of the night, the press of the storm, 

The post of the foe; 

Where he stands, the Arch Fear in a visible form, 

Yet the strong man must go: 

For the journey is done and the summit attained, 

And the barriers fall, 

Though a battle's to fight ere the guerdon be gained, 

The reward of it all.

I was ever a fighter, so—one fight more, 

The best and the last! 

I would hate that death bandaged my eyes and forbore, 

And bade me creep past. 

No! let me taste the whole of it, fare like my peers 

The heroes of old, 

Bear the brunt, in a minute pay glad life's arrears 

Of pain, darkness and cold. 

For sudden the worst turns the best to the brave, 

The black minute's at end, 

And the elements' rage, the fiend-voices that rave, 

Shall dwindle, shall blend, 

Shall change, shall become first a peace out of pain,

Then a light, then thy breast, 

O thou soul of my soul! I shall clasp thee again, 

And with God be the rest! 

Detta i väntan på att läsa Margaret Drabble's senaste roman The Dark Flood Rises. 

Ett trevligt pris

Och snart kommer snön....

Heywood Hill, en stor bokhandel i London har utlyst ett sympatiskt pris. I år firar man 80-årsjubileum och man har inbjudit sina kunder att delta i en pristävling.

"Berätta vilken bok som påverkat/förändrat ditt liv mest . Första pris är en nyutgiven bok per månad under resten av ditt liv."

Tävlingen är tyvärr avslutad men Heywood Hill har en fin hemsida som man kan botanisera i. Jag konstaterar att jag inte hade platsat i tävlingen  för den bok jag hade valt kom ut år 1919 -" The Moon and the Sixpence" av William Somerset Maugham.

Gömd i magasinet

Ungdomsporträtt av Goethe

Jag har sagt det förut : de bästa böckerna finns på biblioteksmagasinen. Där får de stå och samla damm, tyvärr, många av litteraturens storheter, men jag är tacksam att de inte kastas.

Denna dimmiga och småruggiga novemberdag (som i morse fick mig att tänka på ett känt slagfält från år 1632)  passar det bra att försöka ge sig i kast med Goethe. Jag läser först Carl-Göran Ekerwalds "Goethe - liv och tänkesätt (1996) och hoppas att jag ska få inspiration att låna hem en del av det som finns i bibliotekets hyllor- och så plockar jag fram "Faust" från mina egna.

Weimar - som det såg ut vid början av förra seklet.

Weimar är en stad som förknippas med åtskilliga kulturpersonligheter- Goethe och Schiller bland andra. Goethe kom hit i november år 1775 då bodde bara cirka sextusen personer i staden.

Hertig Karl August av Sachsen-Weimar 1757-1828.

I Weimar styrde och ställde hertig Karl August - han var bara arton år gammal. Goethe var hertigens gäst och de kom mycket väl överens (Goethe var bara åtta år äldre än Karl August). Det var inte bara litteratur och annat kulturellt som diskuterades och jag citerar Ekerwald: --- " bägge trädde in i salarna med sporrförsedda stövlar, komna direkt från vilda jakter. De tävlade om att framställa explosionsartade smällar med hjälp av hetspiskor. De förde gärna ett grovt språk med svordomar och oanständiga uttryck. De ställde till med smärre skandaler. Och de var oförbätterliga. Krossade fönsterrutor. Red fram över mognande vetefält."

Friedrich Klopstock skrev skällebrev till Goethe som inte blev svaret skyldig. ("Förskona oss i fortsättningen, käre Klopstock, från sådana brev") . Både Goethe och hertig Karl August lugnade väl ner sig med tiden och det gick mycket bra för Goethe i Weimar. Den store författarens ande vilar över staden än idag (och för evig, får man anta).

Jag fortsätter läsningen om Goethes liv och diktning.

Smak, mat och författare

Månadens LIRE har en stor sektion ägnad åt mat, det vill säga författarinspirerad sådan. Nu är jag själv inte så där överdrivet intresserad av ämnet men visst kan det vara avkopplande att läsa om de maträtter som de stora skribenterna verkar ha ägnat en del tid åt i sina böcker.

Man börjar med Rabelais och hans Pantagruel - men här blir det jättelika proportioner (och portioner) och mest uppräkningar av allt man kan sätta i sig om man har tillräckligt med resurser. (Både kroppsligt och pengamässigt). Jag hoppar raskt över till den mera sansade smaken och hamnar i avsnittet om George Sand.

George Sand var duktig på att laga mat och mest verkar hon ha älskat sötsaker- rubriken till artikeln om henne är "George Sand et ses confitures" . Det handlar alltså om syltetöj som man säger på danska och Sand tyckte att det där med att koka sylt var precis lika seriöst som att skriva böcker. George Sand tecknade noga ner sina recept och det blev ett "häfte" på över 800 sidor till slut.

Givetvis finns det ett stycke om Karen Blixens mästerverk "Babettes gästabud"- som handlar om en storslagen middag - en fest för livet. Den berättelsen kan även en icke-gourmand njuta av.

Med i mat/författarkavalkaden finns också Victor Hugo (som skonade ankorna till den tilltänkta middagen efter dotterns böner för deras liv), Colette med sina färsfyllda auberginer, Roald Dahl (choklad så klart) och så kommissarie Maigret som var mycket förtjust i kalvfrikassé.

Norr

Mosaik med iskänsla av Niki de Saint - Phalle (kan beskådas i Giardino dei Tarocchi (Tarotträdgården) i Toscana. ) Fotot är lånat av Sailko.

Under vargtimmen medan novembervinden tjöt och ylade utanför väggar och tak läste jag ett kapitel i Peter Davidsons essaysamling "The Idea of North" från 2005. Det passar bra att läsa om det som gjort  begreppet/väderstrecket norr så speciellt och lockande för många konstnärer och författare (för att inte tala om upptäcktsresande och äventyrare i största allmänhet.)

Jag valde kapitlet som har rubriken "Imaginations of North" och hittade en stor inspirationsskatt att ösa ur. Davidson börjar med att skriva om H CAndersens saga Snödrottningen och så drar han paralleller till senare författare som Edith Sitwell, Emma Tennant, Tove Jansson och så givetvis C S Lewis och hans vita häxa i The Chronicles of Narnia.

Is och snö och arktisk kyla var det som mötte de arma människor som förvisades till Sibirien under Stalins skräckvälde. Om detta har poeten David Morley skrivit i "Mandelstam Variations" och jag ryser när jag läser de rader som Davidson citerar i sin bok. Här ett fåtal av dem:

--I ran clutching the ice-mirror. Through forests,
Through rain. But all I know is: I would wake walking, in controlled
Free-fall, diamonds
In my fist.--

Islandskap av Francis Towne (1739-1816)

Davidson skriver också om den korta, intensiva nordiska sommaren och om ljuset som jagar bort mörkret under några få veckor. Norr är ett ämne med många infallsvinklar och med oändligheter- precis lika stora som ismassorna och mörkret- allt finns där att utforska för den som är intresserad. Peter Davidsons bok är en god början på den resan.

Vi skriver november och snart är det alla själars dag. Då kan det passa bra att citera några rader från A E Housman's "Last Poems".

In midnights of November,
When Dead Man's Fair is nigh,
And danger in the valley,
And anger in the sky,

Around the huddling homesteads
The lifeless timber roars,
And the dead call the dying
And finger at their doors.

Djur och natur

Bernd Heinrich är väl förtrogen med naturen i New England och han har skrivit flera böcker om det mesta som naturen kan erbjuda. Jag blev nyfiken på vad han har upptäckt under sommaren där i USA.s nordöstra hörn.

Jag bodde en gång i en liten sömnig förstad till Boston och i vår trädgård huserade en hel mängd olika djur och insekter- mest framträdande var förstås skunken som ibland höll till under trappan och tvättbjörnarna som hade det hur roligt som helst i garaget. I en närliggande damm kväkte trädgrodor och en av dem bosatte sig i swimmingpoolen där han lät både dag och natt (mest natt). Morgnarna fylldes av" the mourning dove's" sorgsna sång och den fick snart sällskap av både blue jays och cardinals och aldrig har jag sett mera färgskimrande trollsländor.

Jag ser fram emot att läsa om Bernd Heinrichs iakttagelser och i väntan på att boken ska anlända läser jag

David Goulsons "Galen i insekter" (en efterföljare till hans "Galen i humlor"). Jag kan inte påstå att jag är direkt galen i insekter och i motsats till Goulson tycker jag att de enbart ska se till att hålla sig utomhus. Att mosa "felplacerade" tvestjärtar, fästingar och spyflugor är inget jag drar mig för men utomhus känner jag att det är "deras värld". Om en del insekter är äckliga (i mitt tycke) så finns det ju faktiskt många av dem som är otroligt vackra och trevliga att ha kring sig. Humlor och bin till exempel och färggranna fjärilar.

En del insekter har också väldigt speciella namn till exempel dödsuret (som får ett helt eget kapitel i boken) och som också kallas för "envis trägnagare" - det om något är väl en god beskrivning på vad den gynnaren sysselsätter sig med.

Goulson berättar både kunnigt och trevligt om sina bevingade vänner så jag kommer att vara helt fördjupad i både äckligt och mindre äckligt i min lässoffa idag.