Cranford av Elizabeth Gaskell

I läsarutmaningen "Klassiska Kvinnor" har turen nu kommit till Cranford av Elizabeth Gaskell.

-

Jag läste boken för första gången när jag var 18 år och det var nog inte rätt ålder att tillgodogöra sig den här typen av litteratur (i vart fall inte för mig)- men läste den gjorde jag- därtill nödd och tvungen eftersom den ingick i min kurslitteratur i engelska språket (som det så vackert hette).

-

Nu har jag läst den igen och det gav en annan upplevelse. Jag tycker om den här boken. Den skildrar det lilla livet men det lilla livet är mycket ofta det som är stort.

-

Boken publicerades som "avsnitt" för första gången år 1853 i Charles Dickens tidskrift "Household Words". Cranford är en liten lantlig stad och huvudpersonerna är alla kvinnor- livet kretsar kring dem. Vi möter ett England som är i en brytningstid- järnvägen är på väg att ändra hela samhället- och den kommer också till Cranford. Den gamla tiden är på väg ut...

Här möter vi Miss Deborah och Miss Matty- och många andra kvinnor - ogifta eller änkor- det här är en bok som handlar om kvinnors villkor.

-

"In the first place, Cranford is in possession of the Amazons; all the holders of houses, above a certain rent, are women. If a married couple come to settle in the town, somehow the gentleman disappears; he is either fairly frightened to death by being the only man in in the Cranford evening parties, or he is accounted for by being with his regiment, his ship, or closely engaged in business all the week in the great neighbouring commercial town of Drumble, distant only twenty miles on a railroad"

-

Gammal kärlek, förlust av pengar och vänskap när nöden är som störst- allt detta får sina fina beskrivningar i Mrs Gaskells bok. Boken har även gått som serie på TV (och finns på DVD). En annan bok av Mrs Gaskell som har filmatiserats är "North and South"- den kan jag rekommendera å det varmaste.

Mrs Gaskell är en klassisk kvinna som jag har stor respekt för.

Agnes Grey av Anne Brontë

Ännu en bok av en klassisk kvinna. Jag var väldigt nyfiken på "syster Anne" och hennes Agnes Grey- och jag blev inte besviken. Det var verkligen ingen sinekur att vara guvernant i 1800-talets England och Agnes har det mycket svårt- speciellt i sin första familj- att hon inte ville tillbaka dit är inte svårt att förstå. Familj nummer två är inte riktigt lika hemsk men ändå en prövning för en bildad och klok flicka som Agnes. De första två tredjedelarna av boken tycker jag flyter på bra och det är intressant att läsa Agnes funderingar och kommentarer- ofta mitt i prick och mycket väl formulerande. Det hela är ytterst underhållande. Jag har dock lite svårt för slutet- det blir lite för "jolmigt" för min smak. Lite för mycket "and they lived happily ever after"- men ändå....- detta är en bok som känns aktuell än idag och den är värd många läsare!

Rosen på Tistelön

Jag måste säga att jag hade vissa farhågor innan jag började läsa den här boken- men ack vad jag bedrog mig. Boken är en av årets läsupplevelser för mig. Jag kan också säga att jag kommer att investera i den- jag vill ha den i min bokhylla.



En historia om ett gruvligt mord- och en kärlekshistoria. Ja, så kan man sammanfatta det hela men "Rosen" är så mycket mer. Inledningen till exempel- "Omkring en halv mil inom de i nordväst från Marstrand belägna Paternosterskären, vilka- än idag ryktbara för de där ofta inträffade skeppsbrotten".... och så målar författarinnan upp en bild av klipporna och skären-och det är som om hon målar med den finaste pensel. Jag kan se naturen framför mig- jag kan höra och känna och dofta den. Det är en karg och skrämmande natur- svår för människan att leva i.



I denna miljö sätts så människor in- de som ska komma att bli huvudpersoner i boken- den gamle Haraldsson, sönerna Birger och Anton- den goda Erika, lilla Gabriella som ska växa upp och bli rosen på Tistelön. I ett senare kapitel får vi lära känna fru Katrina med maken kustbevakaren Arnman och sonen Arve- beskrivna som "goda och lyckliga människor".



Lyckan kommer att slås itu av det hemska mordet.



"Åter stod fru Katrina Arnman vid de blommande balsaminerna och blickade över deras rika kronor utåt stranden. Dagen var så lugn och klar som hösten i sitt allra bästa lynne förmår skänka den; men fru Katrinas sinne var tungt och vemodigt, ty det var tredje dagen efter hennes mans avresa- och ännu hördes han inte av."



Balsaminerna återkommer ofta i boken- (balsamin är nog det samma som Flitiga Lisa?) De utgör en tröst i den karga naturen- man kan riktigt se dem framför sig- välansade och frodiga.



Mordet vilar tungt över berättelsen. Det påverkar alla. In i berättelsen kommer så Kapten Rosenberg- genom ett skeppsbrott. Nu kan ett liv räddas- och en av mördarna känner att han har medverkat till en viss gottgörelse. En "utomstående" dvs Rosenberg ger hopp om kärlek och lycka för Gabriella och hos Katrina Arnman blommar balsaminerna.



Kvinnorna i boken är för övrigt mycket väl beskrivna- och min favorit är den "visa gamla kvinnan"- gestaltad av Katrina Arnman. Sunt förnuft, levnadsvisdom och osjälviskhet. En stark kvinna.



Historien kan inte få ett lyckligt slut för mordet måste gottgöras. Den sköre Anton får lida svårt. (Porträttet av Anton är mycket starkt). Erika får också plikta- tillsammans med de skyldiga. Gabriella kan inte få den hon älskar- och slutet är mycket intressant och ovanligt. En kvinnas val.



Jag är så glad att jag tog mig tid att läsa "Rosen på Tistelön". Visst håller denna roman ännu. Den är tidlös. Den väcker många tankar om hur livet var en gång på Västkusten- idag kan man segla runt och njuta av de vackra öarna men för de som en gång var tvungna att överleva här ute var tillvaron sannerligen ingen "dans på rosor".