Det här fotot önskar jag att jag hade tagit själv men det är ett lån från Wikipedia. Varje höst längtar jag till New England- till Maine och Vermont också... det är där bilden är tagen- i det magiska, förtrollande vackra North-East Kingdom. Här står dagarna stilla, man är långt borta från all världens yra och larm. I oktober skiftar löven i toner av rött, guld och grönbrunt- det är sagolikt vackert.
Jag läser ett kapitel i Wallace och Page Stegners bok "American Places"- kapitlet som har titlen "North-East Kingdom".
"The day is balmy , the breeze fitful and soft; shadows of fairweather clouds darken me and pass on. It is the kind of day I remember best from our summers here, the high blue weather full of earth smells and grass smells, the dew still glittering off daisies and paintbrush and buttercups and bending grass, the sweet tang of strawberries on the tongue, and the expansive sense of work to be done, things to be built. I remember the nights, too: how we used to squirt a flashlight beam out our gable window and pan it slowly around the blackness of surrounding woods, and pick up the eyes- a pair here, a pair there, green, golden, waiting. There never was a darkness more impenetrable, a wilderness more patient."
