Norwegian Wood av Haruki Murakami

Min resa till Asien börjar med Haruki Murakamis "Norwegian Wood". Murakami har jag tidigare läst ett par böcker av (dock inte "Kafka på Stranden"- men jag har skaffat den och tänker läsa den så snart jag kan).

-

"Norwegian Wood" handlar om kärlek och saknad- sökandet efter lycka... det är en vemodig och vacker bok. En man ser tillbaka på sin ungdom. "Alla de där stunderna som aldrig skulle komma tillbaka, alla människor som hade dött eller försvunnit, alla känslor jag aldrig skulle få uppleva igen."

-

Det är sent 60-tal och Toru (huvudpersonen) har precis skrivit in sig vid universitetet. Tiderna är oroliga- i Japan som i resten av världen protesteras det mot "den gamla ordningen". Toru slits mellan två kvinnor- Naoko - den sköra och komplicerade - och Midori den glada och extroverta. Romanen skildrar Torus väg till "uppvaknande", hans sökande efter sin identitet, om man så vill. Det är en lång resa- svår och omvälvande. En barndomsväns självmord på sin 17-årsdag finns hela tiden i bakgrunden och Naokos tragiska öde kan anas från början. Vem ska vi vara lojala mot? De levande eller de döda? Den frågan tycker jag bränner i boken också.

-

Naoko klarar inte av livet och måste läggas in på ett sanatorium- en sluten värld- skildringen från denna värld får mig lite att tänka på (precis som andra som har recenserat boken) Thomas Mann och hans "Bergtagen". Toru har också denna bok med i bagaget när han far för att hälsa på Naoko.

-

"I matsalen satt ett tjugotal människor. Några få nya middagsgäster anlände medan vi åt, men några försvann också. Bortsett från att folk här var äldre, såg det ut ungefär som i matsalen på mitt studenthem. Det som var annorlunda var det faktum att alla talade på samma sätt."

-

"Norwegian Wood" är en bok som väcker ett stort vemod hos mig ... jag är så gott som jämngammal med Murakami-

-

""Alla de där stunderna som aldrig skulle komma tillbaka, alla människor som hade dött eller försvunnit, alla känslor jag aldrig skulle få uppleva igen."

The art of running

År 1982 sålde Murakami sin jazzklubb och beslöt sig för att skriva på heltid. Samtidigt började han att springa maraton. Den här boken är lite självbiografi, lite geografi och en hel del livsfilosofi- allt inbakat i långdistanslöpandets ram.

"As I run, the trade winds blowing in from the direction of the lighthouse rustle the leaves of the eucalyptus over my head"......

Man måste nog ha en viss typ av personlighet för att älska maraton så som Murakami bevisligen gör- men jag kan förstå tjusningen i det hela- och jag kan också förstå hur man kan bli starkare både fysiskt (givetvis) och psykiskt av detta. Murakami påpekar också att han anstränger sig främst för att "raise my own level". Han tävlar mot/med sig själv- inte mot andra. Han springer i tystnad- han behöver inte prata med någon och behöver inte lyssna på någon. Allt han behöver göra är att se på den natur som han passerar.

-

Jag tycker också mycket om det sätt som Murakami beskriver sina "favoritplatser" på. Cambridge (Boston) är en av dessa- och Charles River betyder något alldeles speciellt för honom.

-

"The river has remained unaltered. The water still flows swiftly, and silently, toward Boston Harbor. The water soaks the shoreline, making the summer grasses grow thick, which help feed the waterfowl, and it flows languidly, ceaselessly, under the old bridges, reflecting clouds in summer and bobbing with floes in winter- and silently heads toward the ocean."

-

Jag tycker om den här boken med sina knappt 200 sidor. För mig är den en mycket intressant filosofisk betraktelse av en författare som jag beundrar.