In fancy (well I know)
From business wand'ring far and local cares,
Thou creepest round a dear-loved sister's bed
With noiseless step, and watchest the faint look,
Soothing each pang with fond solicitude,
And tenderest tones medicinal of love.
I, too, a sister had, an only sister --
She loved me dearly, and I doted on her;
To her I pour'd forth all my puny sorrows;
(As a sick patient in a nurse's arms,)
And of the heart those hidden maladies
That e'en from friendship's eye will shrink ashamed.
O! I have waked at midnight, and have wept
Because she was not!
Från dikten To A Friend av Samuel Taylor Coleridge
Det var med en suck jag la ifrån mig Miriam Toews roman "All My Puny Sorrows"- en suck, för det var en vacker, sorglig och bitvis också komisk (i all tragik) berättelse. Att boken har starka självbiografiska inslag kan ingen tvivla på som har läst om Miriam Toews bakgrund.
Yolandi och Elfrieda är systrar och står varandra mycket nära. Elf (som hon kallas) är den äldre av de två och hon är en berömd och mycket eftersökt konsertpianist- Yoli (frånskild och med två barn) lever lite mera undanskymt och försöker försörja sig på att skriva ungdomsböcker. Fadern, får vi veta, tog sitt eget liv för ett antal år sedan- kvar finns nu mamman som är i sjuttioårsåldern och med ett brinnande intresse för scrabble (Alfapet) och TV-serien "The Wire". Familjen har sina rötter hos mennoniterna men har lämnat den strikta formen av utövandet (något som leder till misshag från en hel del andra församlingsmedlemmar).
Romanen handlar om framför allt om död och om rätten till att bestämma över både sin kropp och sin själ. Elf är en kvinna som inte orkar med sitt liv och som hela tiden söker efter vägar att slippa från den här världen. Elfs långa och vindlande och svåra färd bort är det som håller samman berättelsen och det kunde varit enbart hemskt och deprimerande att läsa men det blir inte så- det är svårt, jo visst, men det är framför allt tankeväckande. Handlingen blandas också med tillbakablickar från ungdomen och sidoblickar på andra familjemedlemmar. Här håller man samman- trots alla bekymmer och all sorg.
Vad jag också tycker så mycket om är att författarinnan ofta hänvisar till poesiens värld- tragikomiskt blir det till exempel när Elf jagar bort en icke önskvärd präst från sitt sjukhusrum med hjälp av en dikt av Philip Larkin:
What are days for?
Days are where we live.
They come, they wake us
Time and time over.
They are to be happy in:
Where can we live but days?
Ah, solving that question
Brings the priest and the doctor
In their long coats
Running over the fields.
(Days, av Philip Larkin)
"All My Puny Sorrows" lämnar efter sig ett djupt vemod men också hopp och förtröstan. Att den här romanen skulle vara en mycket värdig vinnare av Giller-priset tycker jag inte att det kan råda någon som helst tvekan om.
