skriver Bo Bergman i en en av de flera essayerna i samlingen "Liv och läsning" från 1953. Främst ägnar han sig då åt Selma Lagerlöf (på fotot ovan är den unga Selma bara lite över 20 år). Man ser allvaret och koncentrationen i blicken.
Bergman tillhör beundrarnas skara : " Sagoberätterskan blev själv en saga. En halv legendfigur, en gammal vis vala som lockade människorna till sin drömvärld från "kalla, förtorkade ögons hån".
---
"Selma Lagerlöf var ett geni. Hon kunde inte undgå att märka det. Hur såg hon på detta faktum? En sommardag när det nya Mårbacka ännu inte var halvfärdigt satt jag vid en vägkant i Östra Ämtervik. En pojke kom förbi; han gick och småvisslade, med ett matknyte i handen. Jag frågade vart han skulle ta vägen.
- Te pappa, sa han.
- Var är din pappa då?
- Han arbetar på Mårbacka.
- Jaså. Då har du väl träffat Selma Lagerlöf?
- Nä. Hon ä inte där. Ho setter å dektar."
Selma Lagerlöf blev mycket folkkär och beundrad genom åren och ständigt prövade hon nya uppslag i sitt författarskap.
Bergman konstaterar vidare: "Hon visste mycket väl vad hon var värd; men när svenska folket också visste det, så fanns det ju inga skäl att uppträda i en sierskas gala annat än vid högtidliga tillfällen. I sitt dagliga umgänge utslätade hon sin personlighet- liksom tyvärr alltför mycket i sin korrespondens. "Det är så trevligt att prata med Selma", sa Albert Engström en gång vid ett akademisammanträde. "Hur så?" frågade hon. " Jo, för Selmas geni märks inte."
.JPG)
