I Gutenbergs galax

Aldus Manutius (1450- 1515).boktryckare i Venedig

Äntligen har jag den i min hand- Nina Burtons "Gutenberggalaxens nova", en bok som i mångt och mycket följder Erasmus av Rotterdam och hans liv och leverne. Jag har sträckläst en bok som inte ska sträckläsas (men har ändå åtskilliga sidor kvar)- det är helt omöjligt att lägga den åt sidan.

Renässans, religionsstridigheter, kungar och vanligt folk, långa resor, umbäranden av alla de slag och framför allt- tankar och filosoferande, så kan man i liten mån sammanfatta det jag hittills fått mig till livs (jag kommer att läsa om direkt).

Jag fastnade speciellt i kapitlet om boktryckaren Aldus Manutius . Manutius bodde i Venedig, ett Venedig som vid den här tiden var ett stort handelscentrum och dessutom en plats där boktryckarkonsten hade en mycket stark ställning.

Aldus lät trycka upp grekiska klassiker bland annat och han skapade både vackra och lättlästa böcker.  Erasmus blev eld och lågor över Aldus produktion och han hastade till Venedig.

År 1508 trycktes Erasmus samling av latinska och grekiska ordspråk "Adagia" i reviderat och utökat skick. (Det kunde han tacka Aldus för).

De här uttrycken kanske känns igen?

En svala gör ingen sommar.
Att sitta i samma båt.
Såsom i en spegel.
Man kan inte lära gamla hundar sitta.

Nog väcks mitt intresse att läsa något av Erasmus och jag kanske börjar med en aktuell titel Praise of folly

Intet är nytt under solen och i dessa dårskapens tider kan man behöva läsa en vis mans funderingar (och satiriska notater). Först ska jag dock läsa ut Nina Burtons underbara bok- en bok som jag önskar inte ska ta slut.

En mästare i det mindre formatet

Frans Eemil Sillanpää (1888-1964)

Rubriken har jag lånat från Helmer Lång och hans "De litterära Nobelprisen 1901-1983" (Bra böckers förlag 1984).

Sillanpää belönades med Nobelpriset i litteratur år 1939 och motiveringen var följande:

... för den djupa uppfattning och den utsökta stilkonst, varmed han skildrat sitt hemlands allmogeliv och natur i deras inbördes sammanhang.

Sillanpää kom från enkla förhållanden och om barndomen (den var mycket fattig) har han skrivit i "Från unga år" (1953). Jag förmodar att de flesta av Sillanpääs verk numera endast återfinns hos antikvariaten.

I mina hyllor har jag sedan tidigare hans "Människor i sommarnatten" som ska vara hans mest lyriska roman. Nu har den boken fått sällskap för när jag tittade in på biblioteket igår hittade jag Sillanpääs "Silja" stående på Bibliotekets vänners antikvariathylla. Det fyndet kostade mig 10 kronor och nog kan man fundera över hur böcker värderas. Lite sorgligt är det men jag är så klart nöjd med mitt fynd.

Silja- berättelsen om ett gammalt släktträds sista gröna skott kom ut år 1931 och är Sillanpääs mest berömda roman. Den utgåva jag har är just från 1931 och utgiven av Holger Schildts förlag. Översättningen har Ragnar Ekelund gjort.

Inte bara dalmatiner

Hon blev mycket gammal, Dodie Smith, och hon hann med att skriva en hel mängd böcker. Mest känd blev hon för "Pongo och de 101 dalmatinerna" (vem har inte suttit i biosalongen och levt sig in i den spännande handlingen med söta valpar och den elaka Cruella de Vil?)

Men- jag har fastnat för hennes nästan lika kända "I capture the Castle" (det finns en svensk översättning från 1949 "Jag erövrar slottet").

Inledningen går inte av för hackor och tillhör "berömda inledningar genom tiderna" :

I write this sitting in the kitchen sink. That is, my feet are in it; the rest of me is on the draining-board, which I have padded with our dog's blanket and the tea-cosy.

Det är den unga Cassandra Mortmain som skriver dagbok om sitt liv och sin familj (den är sannerligen excentrisk så det förslår). Pengar är det ont om (man får sälja så gott som allt bohag i det förfallna slott man bor i- allt för att klara det allra mest livsnödvändiga). Den här boken har det skrivits spaltmeter om men jag har inte läst den ännu och kände att det nog vore på tiden. En klassiker är den förvisso och lagom gammal för att passa mig, tänker jag.

Brev som kulturbärare

 

Just nu har jag ett enormt "höstpyssel" nämligen sortering av en stor mängd brev från 1895 och fram till cirka 1950. Dessa brev återfanns på en vind i ett förfallet hus som tillhört en släkting. Breven är samtliga skickade från Bornholm och innehåller nyheter om både smått och stort (mest smått så klart). Jag läser, funderar och så kopierar jag, för en del av de här breven har ett historiskt intresse. Då ska de inte lagras i dammet hos mig utan i något arkiv för att förhoppningsvis komma till nytta någon gång. Fundera kan man också göra över vad som kommer att lämnas kvar efter de nya generationerna framöver. Inte lär det bli brev i alla fall- snarare kryptiska cybermeddelanden. Kanske inte lika intressant att forska i så småningom.

 

Mina släktingars brev är förvisson inte av samma dignitet som de berömda Paston-breven, som jag faktiskt har beställt i Oxford World's Classics utgåva. Tänk- brev som bevarats från medeltiden och som är skrivna av ganska "vanligt folk" (i alla fall inte av kungligheter).

 

 

 

Jag har också plockat fram Simon Schamas tre böcker om den brittiska historien från forntid till nutid. Det finns också en TV-serie som gjorts på böckerna. Schamas böcker är mycket välskrivna och med fina illustrationer.

Rena nostalgin

Hon känns väl igen? Skådespelerskan Glenda Jackson. Hon hade sin storhetstid under 1970-talet och jag minns speciellt hennes rolltolkning av Elizabeth I i serien Elizabeth R. Den visades nästan samtidigt som en annan mycket välgjord serie "The six wives of Henry VIII" (den med Keith Mitchell i huvudrollen).

Nu har jag haft förmånen att se om hela serien om drottning Elizabeth och jag känner en stark nostalgi för produktioner av den här rangen finns det verkligen inte gott om nuförtiden.

Glenda Jackson fick raka av sig håret för att kunna spela rollen som Elizabeth och stor möda hade också lagts ner på utsökta klänningar och "naturtrogen" sminkning. Elizabeth I försökte med stigande ålder att dölja sina rynkor och smittkoppsärr med en hemsk vit pasta.

"Ett marängliknande hopkok av äggvita, pulveriserade äggskal, alun, borax och poppelfrön blandades med mjöl och vatten och vispades till ett skum, minst tre fingrar tjockt som sedan varsamt applicerades på drottningens hy".  Ovanpå detta lades sedan en fast pasta av blykarbonat och blyoxid.

Efter att ha njutit av Glenda Jacksons (och andras) skådespelarkonst begav jag mig ner till biblioteket och lånade hem AnnaWhitelocks detaljrika biografi om den stora drottningen och det är därifrån jag hämtat citatet ovan.

Konstigt nog fick Elizabeth I ett för tiden mycket långt liv (hon blev nära 70 år gammal).

Ett vackert 200-årsjubileum

En mycket vacker och läsvärd bok om Wien gavs ut lagom till 200-årsdagen av Franz Schuberts födelse. Jag har lyckats få tag på denna skönhet efter en del letande i antikvariaten. Det handlar mer om Wien än om kompositören men det speglar framför allt den tid Schubert levde i.

Boken är har tre övergripande delar och tio kapitel, skrivna av olika författare. Här blandas  politik, musik och konst- framför allt.

Wien är en stad som lockar mig (jag har aldrig varit där men däremot har jag varit i andra delar av Österrike). Det är något alldeles speciellt med det där gamla Habsburgska riket dessutom- och jag dras till det både medvetet och omedvetet.

 

Till råga på allt har jag också precis fått hem Antonia Frasers biografi över Marie Antoinette- mera Österrike (men också en stor bit av Frankrike).

Fortsättning följer men idag blir det nog mest utomhus aktiviteter. Säsongen är över här i min vrå av världen och lugnet har sänkt sig än en gång (inte mig emot). En cykeltur på stilla gator kan passa bra och vila på ett ännu öppet café med goda bakverk  (Ett café där man kan hitta en skylt med följande lydelse: "Sorry, no wifi, talk to each other".) Trösterikt i dessa överdatoriserade tider.

Från en Napoleon till en annan

Honoré de Balzac (1799-1850) blev inte särskilt gammal, bara lite över 50.

 Efter "Kusin Bette" har jag tänkt läsa fler av hans böcker. Jag har några i min hylla som säkert tål att läsas om och förhoppningsvis kan jag hitta en del i bibliotekets magasin också (klassiker brukar man numera hitta väl gömda inne på just magasinen- om de alls finns lagrade längre.)

Balzac levde under en tid då Frankrike återhämtade sig från den stora revolutionen av år 1789 och Napoleon I:s olika härjningar, som slutade i elände (så brukar det ofta gå, för den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket, heter det som bekant).

Colin Jones är en engelsk historiker och hans bok om Paris blev en gång prisbelönad. Med över 600 sidor är det inget man läser på en timme eller ens på en dag och formatet är definitivt inte "sängvänligt" heller. Det hela är kronologiskt anrättat (vilket jag tackar för) och kapitlet jag just nu har slagit upp har fått titeln "Between Napoleons"- och händelselös var naturligtvis inte den här epoken. Tre regimer hann man med på 35 år och det började med Ludvig XVIII och slutade med den andra republiken.

Den artonde Ludvig. Han dog av ålder och sjukdom och i sin egen säng år 1824. (sängen hade en gång varit Napoleons).
Koleran härjade år 1832 och i april år 1834 flöt blodet i strida strömmar på Rue Transnonain. Paris har aldrig varit en lugn stad.

Colin Jones Parisbok täcker i princip stadens historia från förhistorisk tid och fram till våra dagar. Jag tror att jag kommer att få en allmänbildande helg.

Norr och söder

Sommarens bokhögar förblev olästa men nu drar höstmörkret in och läslusten har återvänt. Det är svårt att veta var i dessa högar jag ska slå ner, frestelserna är  många. Kanske börjar jag så smått med Peter Davidsons tankar om väderstrecket norr. Han skriver om både tid och rum och om hur norr är den plats som kanske alltid drar med sin oåtkomlighet. Poeter och konstnärer, kungar och vanliga dödliga- alla har de lockats av is och mörker.

To-night when a full storm surrounds the house
And the fire creaks, the many come to mind,
Sent forward in the thaw with anxious marrow;
For such might now return with a bleak face,
An image pause, half-lighted at the door...

Wystan Hugh Auden (från diktsamlingen Juvenilia).

På mitt läsbord just nu ligger också Kusin Bette (Balzac). Snart är den färdigläst och jag både underhålls och förfasas över konspiratoriska megäror och gubbar som låter sig styras av regionerna under midjan. Balzac är den verkligen ordkonstnären och tala om skruvad berättelse- här slinter man än hit och än dit (men utan att hamna i diket).

Höstens första nyförvärv

"Flâneuse" av Lauren Elkin kunde jag inte mostså. Det handlar, som titeln anger om konsten att flanera och i detta fall får läsaren följa med Elkin på vandringar i Paris, Venedig, New York, Tokyo och London.

Lauren Elkin är amerikansk kulturskribent och bosatt i Paris. Jag ser fram emot att läsa om Lauren Elkins promenader i alla dessa städer.

Kongens fald

Ett utsnitt av den så kallade blodbadstavlan.


På Malmö Stadsteater (det som jag kallar för Hippodromteatern eftersom jag är uppväxt med andra benämningar på stadens olika nöjespalats) visas nu en pjäs med titeln "Stockholms blodbad" och det fanns en recension i gårdagens Sydsvenska. Det blev inga goda vitsord och med en snabb blick på fotona från föreställningen lockas inte heller jag av att åka in och beskåda. Lite för plottrigt, lite för gapigt och säkert mycket för blodigt för min smak. Men- chacun à son goût.

I recensionstexten görs en hänvisning till en bok av Johannes V Jensen och just denna klassiker (som utsetts till århundradets bästa roman i Danmark) läste jag i fjol och då skrev jag följande rader:


 Jag läser "Kongens Fald" av Johannes V Jensen och igår hamnade jag i månaden november år 1520. Det var ingen behaglig tid för Sverige och krigen avlöste varandra. Christian II hade precis blivit krönt till svensk kung i Stockholm. En stor fest hölls på Stockholms slott- men så upphörde allt glam och stoj och gästerna kallades i stället till en rannsakning som ägde rum i slottets stora sal.

Den 8 november började avrättningarna och blodet flöt i strida strömmar i gränderna.

Johannes V Jensen skildrar händelserna på ett mycket ingående sätt i sin bok och det är obehaglig läsning. Han låter den unge Axel bli åsyna vittne till blodbadet och han ser hur först ärkebiskop Mathias Gregerson från Strängnäs mister huvudet på stupstocken följd av Vincent Henningson från Skara och Erik Abrahamson Leijonhuvud.  Det grå novemberdiset fyller staden alltmedan rop och skrik ljuder runt avrättningsplatsen.

"Han fölte et Pust af Kongens envaeldige Raadslutning, han böjede sig for Styrken af denne Majestaet."

"I sin Undergang flammede Solens Baal igennem, og alle Skyerne gled fra Himlen som et Öje, der langsomt aabner sig. Daa Solen var gaaet ned, stod Himlen laenge efter klar og bleg."

Under tiden ringer kyrkklockorna över hela staden i jämrande toner. För Christian II blev allt detta bara början på ett stort fall. Om detta läser jag vidare och konstaterar att Johannes V Jensen är en ypperlig skildrare av historia och människors öden och tankar.

Circa Regnat Tonat

Nej, jag är inte alls trakterad av kung Henry VIII, och berättelserna om alla hans fruar är ett ganska uttjatat ämne - men- jag gör ett undantag för Antonia Frasers bok från 1992 (svensk översättning 1995 av Margareta Eklöf).Antonia Fraser har forskat ordentligt i källorna och hon kan konsten att skriva med flyt.

Sir Thomas Wyatt 1503-1542. Här förevigad av Hans Holbein.

Thomas Wyatt var poet och han anklagades för att ha haft en "historia" med Anne Boleyn. Han sattes i Towern och kunde där bli åsyna vittne till den våg av avrättningar som följde i spåren av rättegången mot den olyckliga drottning Anne. Thomas Wyatt undslapp med blotta förskräckelsen och dog en helt naturlig död år 1542.  Så här skaldade han så småningom:

By proof, I say, there did I learn:
Wit helpeth not defence too yerne,
Of innocency to plead or prate.
Bear low, therefore, give God the stern,
For sure, circa Regna tonat.

(Circa Regna tonat = Thunder rolls around the Throne).

Henry VIII dundrade som bekant vidare och ännu en av hans drottningar miste huvudet för att inte tala om otalet andra som råkade falla i onåd.

Det där med att sortera bort böcker

Bronsryttaren

Det är svårt att göra sig av med böcker och jag plågas ganska svårt varje gång jag måste rensa ut i hyllorna. Tyvärr är det nödvändigt att gallra och under sommarens gång har jag fått iväg en hel del kassar med sådant som kanske inte har varit helt nödvändigt att ha i huset.

Det tar tid också att sortera för ofta blir jag sittande med en eller annan bok i händerna och så öppnar jag och läser- får ännu svårare att säga farväl.... och så kanske jag behåller just den dyrgripen- för den här gången.

I min essay- biografi-poesihylla gallras det nästan aldrig och här har jag nu hittat Joseph Brodskys "Less than one- selected essays" (och jodå, det finns en svensk översättning också "Att behaga en skugga"). Kapitlet om Leningrad/St Petersburg läser jag med speciellt intresse. Här rör sig Brodsky i sin födelsestad ( han var ett litet barn när Leningrad belägrades och  han och hans föräldrar överlevde fasorna under de 900 dagarna som genom ett under.) "A Guide to a Renamed City" är rubriken och Brodsky börjar vid Finlandsstationen, den stora järnvägsstationen där  Lenin steg av tåget den där gången år 1917. Så hoppar han raskt vidare till en annan del av staden och den plats där grundaren av "Peter" står staty. Monumentet kallas för "Bronsryttaren" och tyngden vilar till stor del på hästens svans. Graniten i sockeln har släpats ända från Karelen och pappa till hela härligheten är Etienne-Maurice Falconet.

Alexander Pushkin har förevigat Bronsryttaren i den långa dikten med samma namn.

Här står han, tsar Peter, och funderar på att bygga sin stad. (Tavlan är målad av Alexandre Benois)

På ödsligt gråa vågors strand
i tankar djupt försänkt han stod
och såg mot fjärran. Framför honom
rann floden bred; en rankig båt
med strömmen drev som övergiven.
Bland strandens mossbelupna träsk
sågs här och var en koja svart-
en finnes torftigt mörka boning.
Och skogen- dit ej solens ljus
förmådde genom dimma tränga-
den susade.

Ur Bronsryttaren av Alexander Pushkin. Tolkning: Hans Björkegren.

En liten by i Surrey

Under hela sommaren har jag haft den liggande på mitt läsbord, Frank Swinnertons tankar och anteckningar från Cranleigh i Surrey. Först nu har jag fått ork och lust att läsa och efter bara några sidor är jag helt fast.

Frank Swinnerton, som var författare och litteraturkritiker, blev nära 100 år gammal och han tillbringade den största tiden av sitt långa liv i just Cranleigh . I "Reflections from a Village" börjar han med att berätta hur det kunde komma sig att han hamnade just i denna del av England och han skriver om letandet efter "rätt hus", inflyttningen, grannar och omgivningar. Det är trevligt och nostalgiskt och Frank Swinnerton har mycket att förtälja.

Vy från Cranleigh. (Foto: Colin Smith)

Att flytta från en storstad till en relativt liten by kräver en viss omställning. (Något jag själv har en viss erfarenhet av). Jag småler när jag läser de här raderna:

"Indeed, I remembered with sympathy those characters in Conan Doyle's early novel, The Mystery of Cloomber, who set up a notice by their front gate which read: ' General and Mrs Heatherstone have no wish to increase the circle of their acquaintance'.

Någon skylt satte dock inte Swinnertons upp med påföljd att de ganska fort blev invaderade vid alla möjliga och omöjliga tider på dygnet (författare kan ju arbeta precis när som helst, sa man). Problemet löstes och Frank Swinnerton fick arbetsron tillbaka utan att för den skull bli utstött ur bygemenskapen.

Swinnerton hade intensiv kontakt med storheter som H G Wells, John Galsworthy och Arnold Bennett för att nämna bara några namn. Hans produktion av böcker är imponerande men idag är han nog ganska bortglömd. Kanske kan man hitta en del av hans verk i digital form, jag har inte undersökt. Själv håller jag mig till nätantikvariaten för jag gillar inte att läsa böcker via en datorskärm.

Stackars kusin Pons

I bibliotekets foajé "(mitt" lilla biblioteks alltså) kan man ibland göra mycket fina bokfynd. Där finns nämligen en antikvariathylla och häromdagen hittade jag  Honoré de Balzacs "Kusin Pons" stående där. Nu är boken min och jag har läst och låtit mig både roas och förfasas över den mänskliga naturen.

"Kusin Pons" kom ut år 1847 och var ett av de sista verk Balzac hann skriva (han dog år 1850). Boken ingår i "La comédie humaine" och komedi kan man ju kalla det för om man tänker men kanske inte om man känner. Historien om Sylvain Pons är mycket sorglig, näst intill outhärdlig att läsa på sina ställen.

Ja, stackars herr Pons. Han har hamnat på den överblivna kartan här i världen, han är ensam (men har en god och uppriktig vän, Schmucke. ) Tyvärr hjälper inte den vänskapen honom i slutänden för vad kan två äldre fattiga herrar sätta emot ett helt girigt etablissemang?

"Vid tretiden en eftermiddag i oktober 1844 kom en man i sextioårsåldern- men som verkade betydligt äldre- gående på boulevard des Italiens, vädrande som en spårhund och med ett vällustigt småleende på läpparna, likt en köpman som just avslutat en god affär eller en ung pojke som nyss lämnat en budoar, ytterst belåten med sig själv."

Så inleds berättelsen om Sylvain Pons, en äldre man som förutom att vara förfärligt ful också är tämligen utfattig. Pons har två laster (om man nu ska kalla det så)- han lider av samlarmani och köper, det som visar sig vara mycket värdefulla, antika föremål (som han lyckas få för en spottstyver eftersom han är fenomenal på att just nosa rätt på det som andra inte begriper sig på riktigt) och dessutom älskar herr Pons god mat. Han är den verklige finsmakaren och tragiskt nog kommer hans båda laster att indirekt bli hans fall.

I romanen om Sylvain Pons får man som läsare uppleva den mänskliga girigheten i dess värsta former. Jag älskar Balzacs svarta humor, hans cyniska kommentarer och hans enastående väl formulerade beskrivningar av människorna som befolkar sidorna.

" Madame Cibot hörde ljudet av tunga steg och en tjock kvinnas astmatiska andhämtning. Och madame Sauvage uppenbarade sig lik en av de käringar Adrian Brouwer målat på sin tavla Häxor på väg till Blåkulla. Hon var fem fot och sex tum lång, med ansikte som en knekt och betydligt skäggigare an madame Cibot, sjukligt fet, iförd en anskrämlig klänning i billigt, mönstrat bomullstyg från Rouen och med ett huckle av halvsiden på huvudet."

"Kusin Pons" är utgiven på Forum förlag (1974) och översättningen är gjord av C. G. Bjurström. Kanske kommer det nya utgåvor av denna odödliga klassiker. Hoppas kan man ju.

Flanerandets konst

De är borta nästan allesammans, de som kunde konsten att flanera, att i lugn och ro bara strosa omkring till synes planlöst och utan mål. Jag tänker nu kanske närmast på flanör-storheter som Adolf Hellman och Jolo.

Vem flanerar i dessa hektiska och digitala tider? Idag ska allt gå snabbt, snabbt. Det klickas på tangenter och man förkortar in absurdum på språk som "vanligt folk" inte begriper. Så småningom försvinner väl skrivandets konst helt (tänker pessimisten). Man ser sig inte omkring för man har så bråttom och ofta håller man den där mobila enheten i tassarna så att man inte ska missa något viktigt meddelande. Pling!

När man ger sig ut på resa ska allt vara effektivt och de obligatoriska sevärdheterna (de som står i reseguiden) packas så tätt att hela upplevelsen torde bli totalt outhärdlig.

Om man vill unna sig att ta det lugnt, att stanna till lite och verkligen se och uppleva ska man läsa  "Köpenhamn bakom portarna" av Isabel Andersson (Meetings Öresund förlag). Jag hittade mitt exemplar på biblioteket här i byn och jag ryckte genast boken till mig (den är på över 400 sidor och en rejäl klump).

Champagnehuset vid Grönningen (inte långt från Österport) foto: Karen Mardahl

I juli månad for jag med några väninnor till den Kungliga Danska huvudstaden och vi gick för omväxlings skull av vid Österports station. Jag vill påstå att vi flanerade längs med Grönningen i långsam takt (jag själv därtill nödd och tvungen på grund av en trilskande ischiasnerv). Så upptäckte vi en vacker och rofylld park och såg bland annat det fantastiska huset på bilden ovan. "Champagnehuset" kallas det för och nog har det en spännande utformning med balkongerna och fönstren som likt just bubblor rör sig uppåt.

Isabel Anderssons bok är fylld av vackra foton och små berättelser om gömda (och kanske glömda) vinklar, vrår och platser i den stora staden Köpenhamn. Den är indelad i kapitel efter stadsdel och lätt att hitta i (men tyvärr finns inget register och det saknar jag!). "Köpenhamn bakom portarna" kommer jag nog att investera i för den ger stor inspiration till åtskilliga flaneringsturer- hösten är lugnare än sommaren i Köpenhamn och en lämplig årstid att utforska både gammalt och nytt.

On the burning of books

Sommaren 2016 har varit en tämligen oinspirerande och håglös dito för mig men Kenneth Bakers "On the Burning of Books" har funnits som min följeslagare på nattduksbordet så lite ljus har jag ändå haft.

Kenneth Baker eller Baron Baker of Dorking var tidigare konservativ parlamentsledamot - nu är han över 80 år gammal och ägnar sig åt skrivande.

"On the burning of books" handlar om hur böcker har bränts och förstörts genom tiderna alltifrån 200-talet före Kristus och fram till våra dagar. Baker delar in sin bok i kapitel med rubriker som "political burning, religious burning, war burning, personal burning- för att ge några exempel. Boken är förnämligt illustrerad och den är både allmänbildande och välskriven . Utförliga recensioner finns att läsa i The Spectator ( John Sutherland) och i The New  Statesman.

"As good almost kill a man as kill a good book. Who kills a man kills a reasonable creature, God's image, but he who destroys a good book, kills reason itself, kills the image of God, as it were in the  eye. Give me the liberty to know, to utter, to argue freely according to conscience, above all liberties!"

Så skrev John Milton (1608-1674) som tvingades leva under det som kallas för "interesting times". Charles I var ingen vän av yttrandefrihet och de personer som ansågs extra otillåtet frispråkiga fick
öronen avskurna. Tyvärr för Milton (och många andra) blev sakernas tillstånd ingalunda bättre under Oliver Cromwells regering - snarare tvärtom.

I kapitlet som har rubriken "personal destruction" kan man läsa om dagböcker och brev som blivit lågornas rov eftersom många författare inte vill bli uthängda och kanske vantolkade efter sin död. Det må vara en förlust för omvärlden måhända men just den typen av förstörelse kan jag dock ha större förståelse för.

Kenneth Bakers bok läser man inte på en timme ; den är mer att likna vid ett uppslagsverk och jag kommer att ha "On the Burning of Books" på mitt läsbord ett bra tag till. Bokbrännande och undertryckande av "misshagliga åsikter" är ju tyvärr fortfarande ett mycket aktuellt ämne.

Sommaren som gick

Fotografen Valdemar Myhre (1864-1916) Fotot är lånat från den här sidan.

Sommaren har inte varit särskilt behaglig för mig och det har verkligen varit baisse vad gäller både läsning och inspiration.

Jag har dock orkat med att besöka en del av mina rötter och jag har tillbringat några dagar på den där soliga ön i Östersjön- den som heter Bornholm. Jag hamnade i Svaneke och hittade en tjock och vacker bok om fotografen Valdemar Myhre (en av Danmarks största fotografer enligt många) - tyvärr hade jag ingen möjlighet att forsla hem det ganska tunga verket just då men det kommer förhoppningsvis fler tillfällen.

Valdemar Myhre var alltså bosatt i lilla Svaneke och han var förutom fotograf också en ivrig amatörskådespelare. Ann Vibeke Knudsen har sammanställt en mängd fina foton och har också samlat data och information om Myhres stora fotogärning. Boken finns att köpa på Gudhjems museum bland annat.