"Lucile sitter i profil, hon är klädd i en svart polotröja och håller en cigarett i vänster hand och hon verkar titta på någon eller något, men hon tittar antagligen inte på någonting, hennes leende är gåtfullt milt.
Det svarta hos Lucile är som hos konstnären Pierre Soulages. Det svarta i Lucile är Bortom svart och återskenet, de starka speglingarna och det mystiska ljuset beskriver en annan plats." (s. 391)
Jag har läst Delphine de Vigans berättelse om Lucile- modern som en dag inte orkade kämpa mot sjukdom och demoner längre utan valde att ta sitt eget liv. Bokomslaget visar en mycket vacker kvinna med ett gåtfullt leende. En blond Mona-Lisa.
Boken är inte bara historien om Lucile sedd och berättad genom en dotters ögon utan det handlar också om Delphine de Vigans alla tankar och plågor med själva författandet, med porträttet och historien som ska offentliggöras. I jakten på modern och hennes förflutna hamnar även resten av en stor familj inom skotthåll. Lucile var ett av nio barn.
Vad är det som skapar och formar oss som människor? Vilket bagage vandrar vi vidare i livet med och vad har blivit så gott som ingjutet i ryggraden på oss? Går det att befria sig från familjehistorien? Vad finns gömt i släktens alla garderober och skåp? Det är frågor man kommer att ställa sig när man läser den här boken och bara av den anledningen är den så otroligt fängslande, genomträngade. Den skär som en kniv genom läsaren, vill jag påstå.
"Ingenting kan hindra natten" är ofta plågsam att läsa, tung och svart men till slut vinner ändå det ljusa- minnet av en modig kvinna som försökte att gå sin egen väg genom livet. Boken andas försoning men vägen dit har varit kantad av bitter frukt.
"Lucile dog vid sextioett års ålder, innan hon hann bli en gammal dam. Lucile dog som hon ville: levande. I dag kan jag beundra hennes mod." (s.392)
"Mitt instrument var inte längre svärtan, utan det här
hemliga ljuset som trädde fram ur det svarta."
Pierre Soulages (vars rader inleder boken)
Ingenting kan hindra natten har översatts av Helén Enqvist och det är Sekwa förlag som har gett ut.
2 kommentarer:
svårt, men intressant, Ingrid.
Mrs C: Ja, det är en svår bok på många sätt men så oerhört välskriven och jag beundrar Delphine de Vigan för att hon orkat med allt- och för att hon trots allt lyckas att skildra modern i försoningens tecken.
Skicka en kommentar