måndag 27 juli 2009

Tema-trio barndomsskildringar

Lyrans tema-trio denna vecka handlar om barndomsskildringar.

Jag börjar med:
1. Tora Dahls "svit" (hela åtta böcker, tror jag att det är) om flickan Gunborg som är trolovningsbarn och först växer upp i fosterhem- (Gunborg är egentligen Tora själv). Jag slukade de här böckerna för många år sedan. Jag har bara en av dem i min egen hylla "I främmande land"- tredje delen -och i den är Gunborg åtta år gammal. Jag tycker så mycket om de här böckerna om Gunborg- de är så innerligt och fint skrivna. "Hon satt i hagen och läste, eller klättrade upp i berget för att få vara ensam, och om kvällarna satt hon på sin stol vid bordet med huvudet stött i händerna och ögonen i boken."
-
2. Harper Lee med "To Kill a Mockingbird". Historien om Scout, hennes bror Jem och pappa Atticus. En barndom i södern (Alabama) på 1930-talet. Hur en liten flicka lär sig förstå världen genom sin kloke far och genom bara att iaktta... en helt underbar bok som också blivit film (och en film som man kan se om många gånger med Gregory Peck i huvudrollen som den sympatiske Atticus.)
-
3. "Jag, Ljung och Medardus" av Hjalmar Bergman. Högt älskad av mig- högläst av "fröken" Gunnel när jag gick i femte klass. Jag glömmer det aldrig. Boken handlar om pojken Love och hans kamrater som givetvis bor i Wadköping. Det är både roligt och tragiskt. En härlig blandning.
"Vad i all sin dar gör Love? "Låt honom vara. Han ber för direktören. Å tänk, å tänk, mumlade flickan. Hon hämtade husan, husan hämtade hushållerskan. Där stodo de alla tre i dörröppningen och jag hörde dem snyta sig och prassla med sina förkläden. Jag var brännhet av skam och vämjelse. Jag skulle ha velat rusa upp och slå dem, men kände mig fastlåst vid pallen. Likvisst var jag inte någon hycklare. Jag mumlade allt starkare och starkare: Vem fan tror på gud? Vem fan tror på gud? Eftersom jag höll munnen hårt inpressad i pallhålet blev det i alla fall ett otydligt mummel. Kanske gjorde jag så med flit, i det jag både ville och icke ville avslöja mig. Något torde de dock ha uppfattat, ty jag hörde hushållerskan säga: "Så underligt han ber, stackars barn"

3 kommentarer:

Lyrans Noblesser sa...

"To Kill a Mockingbird" finns redan på min läslista :-)

snowflake sa...

Jag har aldrig vågat läsa den för jag har förstått att den ska vara så hemsk, men nu beskriver du den i så positiva ordalag så jag kanske vågar 'ndå nån gång...

Mockingbird, alltså.

Ingrid sa...

Visst är boken stundtals obehaglig- men den övervägande känslan är beundran... för huvudpersonerna- Scout och hennes pappa Atticus. Jag tycker otroligt mycket om den här boken- och filmen med Gregory Peck som Atticus är mycket, mycket bra den också.