Hyllvärmare nr 2 är utläst

Att jag lät berättelsen om Mrs Huntingdon ligga så länge oläst kan jag inte förstå- det här är en sådan där härlig klassiker som man inte ska "vandra förbi". Jag läste Anne Brontës "Agnes Grey" för något år sedan och blev mycket förtjust- "Främlingen på Wildfell Hall" är snäppet bättre- tycker i alla fall jag. Anne Brontë har kommit att stå i skuggan av sina systrar Emily och Charlotte- ganska orättvist känns detta. Anne var den yngsta av syskonen Brontë och precis som de övriga fick hon ett kort liv- hon dog i TBC bara 29 år gammal år 1849- året efter det att "Främlingen på Wildfell Hall" kommit ut.

-

Anne skrev under pseudonymen Acton Bell och boken orsakade ett väldigt rabalder på sin tid. Anne hade nämligen valt att skriva om alkoholism och otrohet- men hon kunde tala för sin vara och bet ifrån sig. Hyckleri låg inte för henne och hon hade säkert stor kunskap om ämnet - brodern Branwell var svårt alkoholiserad.

-

"Främlingen på Wildfell Hall" är skriven i dagboksform- både av den man som förälskar sig i huvudpersonen Helen Huntingdon (Gilbert Markham) och av Helen själv. Romanen blir aldrig omodern- historien är klassisk. Ung, vacker kvinna förälskar sig i ung man med fördelaktigt utseende och viss förmögenhet och väloljad käft. Allt ses till en början bara med "the rose-coloured glasses"- och alla varningar slås åt sidan. Ingenting kan grumla den lycka som tycks torna upp sig- men givetvis dröjer det inte länge förrän historien tar en brutal vändning. Anne Brontë skildrar alkoholistens förvridna drag på ett mycket ingående sätt och hon väcker också stor förståelse för de svårigheter kvinnor på den tiden hade- det var inte lätt att slå sig fri. Fyllefester, utsvävningar, fruntimmershistorier en masse.... allt beskrivs mycket realistiskt om än mångordigt (romanen är över 500 sidor lång). Det är ingen trevlig verklighet och vi får även ta del av andra kvinnors inte så lustiga äktenskap.

-

Jag tyckte att boken var lättläst och intressant- och den håller verkligen än. Slutet kan man kanske ha synpunkter på men det är inte det som är huvudsaken- det som höjer den här romanen är kvinnoporträttet - bilden av den utsatta kvinnan Helen. Det etsar sig fast och stannar kvar långt efter det att boken lagts åt sidan. Jag uppmanar: Läs!!

-

Anne Brontë

Filmbiktsfilm nr 2

Komedi från 1937. Cary Grant är ung och stilig och Irene Dunne charmerande. Det här är inte bara komedi det är "screwball comedy" - man springer ut och in genom dörrar och det går i ett ganska rasande tempo. Det var nog tur att filmen inte var längre än 87 minuter... det hade jag inte orkat med.

-

Cary Grant och Irene Dunne spelar det gifta paret "Mr & Mrs Warriner" och man hinner knappt in i filmen förrän det blir dags för skilsmässa och vårdnadstvist om Mr Smith (Mr Smith är en mycket talangfull foxterrier som kan ackompanjera med sång (yl) till Mr Warriners pianospel.) Så skruvas det hit och dit med lantisar från Oklahoma, bestämda äldre damer, rika arvtagerskor.. ja- kort sagt- det står inte still en minut. Det är roligt på det där "glyttiga" (glyttig= barnslig) viset.

-

Jag tyckte ändå att det var småtrevligt trots det rasande tempot - och det var mycket nostalgiskt att se en så ung Cary Grant...

-

Det här är en bild på "Skippy" som även spelade "Mr Smith."....