Kvinnoliv- Ingeborg Drewitz

Få böcker har jag haft så stor glädje av som Jürgen Serkes "Frauen schreiben". Det är en ypperlig antologi- rikligt illustrerad och med fina intervjuer av många tyska författarinnor. Idag är väl tyvärr en del av dem rejält bortglömda.

Ingeborg Drewitz hör kanske till en av dem. Jag läste hennes mest kända roman förra året, den enda för övrigt som finns i svensk översättning. Jag citerar från mitt inlägg i april 2011.

"Nuet var i går"- en absolut läsvärd berättelse om kvinnoliv från 20-tal till sent 70-tal. "Vem har ägt sitt eget liv- och på vems bekostnad? " de frågorna ställer författarinnan i boken. Jag citerar: " Varje kvinna är Jag och Vi på en gång. Ingen kvinna kan säga: Jag tänker ,alltså är jag till, därför att varje kvinna också alltid är den med de utbredda armarna och i sina sysslor erfar att hon är till".

Ingeborg Drewitz (1923-1986) fick genomleva och genomlida mycket under sitt tämligen korta liv- inflationen, faderns arbetslöshet, fattigdom i Berlin, nazismen, de allierades bombangrepp och så det slutliga sönderfallet av det tyska riket. Hennes hela livstema var kvinnlig emancipation. Tre döttrar fick hon- och hon var noga med att uppfostra dem till självständiga kvinnor. Ingeborg Drewitz var själv en kvinna som "kunde allt som kvinnor måste kunna."

"Nuet var igår" är en utvecklingsroman som sträcker sig från 1923 fram till 1978.

För att urvalet verkade så intressant....

Den här boken kunde jag inte motstå. Hela 30 kvinnoporträtt innehåller den och de löper över fem hundra år. En del kända och en del okända- precis så som jag tycker blandningen ska vara.


I ett av kapitlen får vi träffa konstnärinnan Maria Sibylla Merian (1647-1717) som målade utsökta naturbilder.

I ett annat introduceras Bettine von Arnim (1785-1859) som brevväxlade med Goethe.

Modern tid representeras av bland andra Anna Freud (dotter till Sigmund), Anne Frank och Friederike Mayröcker.

Två kungligheter får också plats i boken- "den stora" Maria Theresia (1717-1780) och drottning Luise av Preussen (1776-1810) - hon som försökte beveka Napoleon (det lyckades hon inte med).

Detta blir lärorikt och underhållande.

Två tyska författarinnor - inspiration från "Frauen schreiben"

Någon har fått leta i magasinet på Malmö stadsbibliotek. Idag tog jag tacksamt emot dessa två fjärrlånade böcker - för nu ska de förvaras hos mig i några veckor. Brigitte Schwaiger (1949-2010) och Barbara Frischmuth (f. 1941) var/ är båda från Österrike.

Om "Hur kommer saltet i vattnet"av Brigitte Schwaiger står det så här på Wikipedia:

Her first novel, Wie kommt das Salz ins Meer? (1977) (How does the Salt get in the Sea?) became a sensational bestseller which sold several hundred thousand copies throughout the German language region. The heavily autobiographical first-person story tells of the monotony of everyday married life and of unsuccessful attempts to flee this world. In 1988 the novel was dramatised in a German film by Peter Beauvais, starring Nicolin Kunz and Siemen Rühaak.

Och jo- jag ska uppmärksamma översättarna till båda dessa böcker också men först ska jag läsa....

Sarah Kirsch... jag längtar...

Äntligen har jag fått ändan ur vagnen och beställt en diktsamling av Sarah Kirsch. Det har jag tänkt göra länge och Snowflake la upp en väldigt fin dikt av henne för något år sedan- jag länkar till Snowflakes sida HÄR.

I boken "Frauen schreiben" finns ett långt kapitel om Sarah Kirsch och hennes författarskap. Det kommer några rader så småningom. Intressant kvinna- det säger jag bara!!

Jag kan inte riktigt släppa taget

Ni vet alla hur det är- det finns böcker som stannar kvar långt efter det att man lagt dem åt sidan. Barbara Honigmanns porträtt av modern Litzy är just en sådan. Jag kan inte lämna den riktigt än- och frågan är om den någonsin försvinner. Den grep mig väldigt- och jag beklagar så att den inte finns i svensk översättning. Det är en dotters försök att förstå sin mor- det är samtidigt en berättelse om ett mycket annorlunda livsöde och det är också en bok om saknad- och då efter en mor som inte var den närvarande mor, som jag tror att Barbara Honigmann hade velat uppleva. Facit: en komplicerad mor-dotter-relation. (En av många i litteraturens (och det verkliga livets) värld.)

Redan i början av boken konstaterar Barbara H. att det imperium som hennes mor och Philby ägnade större delen av sitt liv åt att spionera för numera har gått i graven och inte mycket finns kvar. All lidelse för "saken" har upplösts i tomma intet. Tre äktenskap hann hon med, Litzy- och under tiden och dessemellan flera kärleksaffärer. "Ich sollte schreiben, dass sie, meine Mutter, Litzy war, Litzy Kohlmann, Philby, Honigmann."

Om sina föräldrar berättade Litzy nästan ingenting- hon lämnade dem utan gravsten i England. ("die sie ohne Namen, ohne Zeichen, ohne Stein in England zurückgelassen hat"). Barbara H. skriver om hur Litzy älskade, beundrade, ärade och förhärligade- och sedan förådde allt som hon högaktat i livet. Så står då dottern Barbara där och ska röja bland sin nyligen avlidna mors kvarlåtenskap. Hon funderar på att ta revansch, leta bland papper och snoka rätt på hemligheter- om hon ska intervjua vänner och bekanta- men så konstaterar hon lugnt: "Jag reste inte någonstans, gick inte någonstans. Jag letade inte efter dokument eller papper- och såg och hittade inga. Jag talade inte med någon och jag frågade heller inte någon. Jag hade kunnat göra det- men jag gjorde det inte. " I en kartong hittar Barbara en massa foton- men- det är bara foton på vänner och på Barbara själv med hennes barn som små. Kvar finns ett mysterium- men alla mysterier ska kanske inte lösas.

Barbara Honigmann

Barbara Honigmann är född 1949 i dåvarande Öst-Berlin. Idag bor hon i Strasbourg med sin familj. Hon har skrivit flera romaner och biografier om sin judiska familjehistoria. På svenska finns hon representerad med "Romanen om ett barn" som Thomas Nydahl skriver om här.

Jag läser "Ein Kapitel aus meinem Leben" (Ett kapitel ur mitt liv)- som ännu inte blivit översatt- här handlar det om Barbaras mor- "Litzy" (Alice) och hennes mycket omväxlande liv. Det är faktiskt en helt otrolig livshistoria som berättas.

Från Ungern- till Österrike- till Paris- England- DDR.... ja, det är verkligen ingen hejd på alla platser som skildras här- och miljöerna.... vänsterradikala kretsar i mellankrigstidens Europa. Litzy var gift tre gånger och det andra äktenskapet är väl det som blivit mest känt- maken hette nämligen Harold Adrian Russell "Kim" Philby. (mästerspionen själv). Han tillhörde den grupp av spioner som kallas för "The Cambridge four"- om hans "kollega" Guy Burgess skrev jag några rader för ett tag sedan- Här.

Barbara Honigmann ger ett mycket spännande porträtt av sin mor- men det var en mor som var frånvarande på många sätt och vis, gåtfull, avlägsen, en mor som hade många hemligheter. Det var först det allra sista året under sin levnad som Litzy öppnade lite på förlåten och berättade mera om sitt liv och äktenskapet med Kim Philby- men mycket tog hon med sig i graven. Sorgligt var det också att läsa om hur Litzy inte brydde sig om sina föräldrars sista önskan att få en "värdig grav" (de lyckades undkomma till England innan kriget bröt ut). Barbara upptäcker att det inte finns någon sten, inget minnesmärke alls efter morföräldrarna. Det berör henne mycket illa. Jag har ännu några sidor kvar att läsa i detta intressanta porträtt av en mycket annorlunda mor.

Barbara Honigmann har tilldelats många litterära priser. Jag hoppas att flera av hennes böcker blir översatta.

Frauen schreiben (Kvinnor skriver) 6, Gabriele Wohmann

Gabriele Wohmann med sin mor. Fotot finns i Jürgen Serkes bok "Frauen schreiben".

"Ein hageres, aber kein karges Gesicht" - så beskriver Jürgen Serke Gabriele Wohmanns ansikte ("hager" = mager, tärd) - han berättar också att Wohmann har kallats för "Författarinnan med den arga uppsynen". Gabriele Wohmann föddes år 1932 i Darmstadt (fadern var kyrkoherde) , gifte sig ung (21) - hon skyddades från nazismen av sina föräldrar som båda två genomskådade vad den gick ut på.


Hon har varit och är en oerhört produktiv författare med ett huvudtema "flykten från det egna jaget". På svenska finns följande av hennes böcker att hitta (på bibliotek och antikvariat).





Lilla Paula ensam var ,1978,

Utflykt med modern, 1979

Så bra att ingen vet ,1982

Tidig höst i Badenweiler ,1981

Kärlekshormon ,1995





Synnöve Clason har recenserat "Så bra att ingen vet" som handlar om "den 36-åriga psykoterapeuten Marlene Ziegler, en kvinna som å ena sidan är den framgångsrika, självständiga yrkeskvinnan- och å andra sidan den olyckliga, identitetssökande och känslomässigt livsodugliga människan som egentligen bara kan spela olika roller." (Jag har själv inte läst den här boken). Synnöve Clason skriver:" Gabriele Wohmann, denna det borgerliga Västtysklands skarpaste iakttagare av privat- och familjelivets mindre hälsosamma sidor, satirikern med de små men etsande medlen, har sedan 1975 vänt det "onda ögat" mot sig själv."




" Gabriele Wohmann skriver om den moderna människans oförmåga att leva i nuet. I detta ser hon hennes frihet- och olycka".








Ovan en av Wohmanns senaste böcker- en bok där hon talar om sina tankar om döden och livet efter detta. Om den blir översatt till svenska? Det ska man säkert inte hoppas på- om Wohmanns författarskap är det mycket tyst- inga "stora ljud" sedan 1995.... Jag minns att hennes böcker var mycket i ropet i början av 80-talet och "Utflykt med modern" läste jag och möjligen också (minnet är inte så gott längre) "Tidig höst i Badenweiler". Det må vara hur det vill med den läsningen för jag har skrivit upp Wohmann i min "måste läsa snart"-bok.

Frauen schreiben (Kvinnor skriver) 5 - Ingeborg Bachmann

En orolig ande verkar hon ha varit, Ingeborg Bachmann (*1926 i Klagenfurt, Österrike - död 1973 i Rom)- en kvinna som "vill försvinna in i en spricka i väggen" för att citera Jürgen Serke. "Håll avståndet- kom inte för nära". Ingeborg Bachmann var mycket självständig/emanciperad och detta under en tid långt innan kvinnorörelsen hade fått kraft på allvar. Hennes liv blev kort- hon dog innan hon fyllt femtio och hon var då utmattad av sitt skrivande. Dödsorsaken var de brännskador hon ådrog sin när hon somnade från en brinnande cigarett.

"Die Liebe hat einen Triumph- und der Tod hat einen, die Zeit und die Zeit danach. Wir haben keinen." Ingeborg Bachmann var en mycket produktiv författare- hon skrev lyrik, libretton, prosa, noveller, essäer..... på svenska finns hon representerad med "Det trettionde året"(noveller ,1963), "Bröd och salt" (dikter i urval och tolkning av Johannes Edfelt, 1976) och så romanen Malina som kom ut så sent som 2009 här i Sverige (Salamonski press). Jag länkar till Martin Lagerholms recension av boken här. Jag har också läst boken- och det var en stor om än komplicerad läsupplevelse. Om Malina sa författarinnan så här: " Jag ville visa att vårt samhälle är så sjukt att också individen blir sjuk. Man säger, det dör. Men det är inte sant. Var och en av oss blir till slut mördad."

Hennes lyrik har jag inte läst men Jürgen Serke skriver att "i hennes lyrik finns hoppet- men inte i hennes prosa"- då vill jag gärna fördjupa mig i dikterna och det hoppfulla.....

År 1938 marscherade Hitlers trupper in i Klagenfurt (och Österrike)- detta kom att påverka den unga Ingeborg för resten av livet. Från det ögonblicket var hennes barndom över - nedhamrad av stöveltrampet och ångest kom att prägla hennes liv och också hennes författarskap.

Frauen schreiben (Kvinnor skriver) 4- Friederike Mayröcker

Nu har jag gjort det svårt för mig- Friederike Mayröcker är en författarinna som jag dåligt känner till och som jag har förstått ger ganska stort "tuggmotstånd" i sina dikter och romaner. Det är glädjade att se att en av hennes böcker kom ut i översättning så sent som förra året (Ellerströms förlag)- "Jag ruskade en älskling"- som recenseras i GP här. Mayröcker föddes 1924 i Wien och Jürgen Serke beskriver henne så här:" en kvinna med långt svart hår och ett blekt och känsligt ansikte"- hennes litteratur anses som "svår",säger han vidare. I den lilla lägenheten där författarinnan bor och skriver finns en hel vägg med uppfästa papperslappar- på dessa mängder av nedskrivna tankar och infall. "Ich suche meinen Weg von innen nach aussen" (Jag söker min väg inifrån och ut), säger hon. Så berättar hon om sin barndom i byn Deinzendorf- en plats som hon ständigt längtar tillbaka till (men hennes barndoms Deinzendorf finns så klart inte kvar). Tiden i byn innebar tryggheten för henne. Mayröckers livskamrat var författaren Ernst Jandl (som avled 2000) Här en dikt som han skrev till Friederike: ich liege bei dir, deine arme halten mich, deine arme halten mehr als ich bin. deine arme halten, was ich bin wenn ich bei dir liege und deina arme mich halten Förutom "Jag ruskade en älskling" finns diktsamlingen "Indianhår" utgiven på svenska (2005). Den senare har jag beställt via fjärrlån för jag vill väldigt gärna läsa något av den här gåtfulla författarinnan.

Frauen schreiben (Kvinnor skriver): Ilse Aichinger

När Jürgen Serke gör sin intervju med den österrikiska författarinnan Ilse Aichinger (f.1921) har hon varit änka i sju år och saknar sin make författaren Günter Eich oerhört djupt. (Eich var en av grundarna till "Gruppe 47").

"Das Leben ist eine heilsame Grausamkeit" ("Livet är hälsosamt hemskt"- min egen översättning), säger Aichinger. Hon vet mer än många andra vad hon talar om. Hon föddes i Wien 1921 . Modern var läkare och judinna- fadern icke-judisk. Föräldrarna skildes tidigt och Ilse Aichinger och hennes tvillingsyster Helga kom att växa upp hos morföräldrarna. Så kom då Anschluss och Helga lyckades att ta sig till England- Ilse tvingades stanna kvar . Det kom att bli räddningen för modern. Just för att hon hade en "Mischling" (barn av "blandras"(avskyvärt ord) slapp hon deportation. Mormodern, däremot, hämtades av Gestapo år 1942 och Ilse Aichinger såg henne föras bort med lastbil- tillsammans med andra judar. Hon kom aldrig tillbaka. För detta har Ilse Aichinger alltid känt stor skuld.

Egentligen hade Ilse Aichinger tänkt studera medicin och bli läkare precis som modern men så gavs hennes bok "Die grössere Hoffnung" ut och blev en succé. Därmed var hennes val gjort- hon ägnade sitt liv åt att skriva.

Till min stora bestörtning ser jag att "Die grössere Hoffnung" inte har översatts till svenska- och dessutom... det finns bara en bok av Aichinger (i alla fall som jag hittar) tillgänglig på vårt språk. Så här skriver Sture Packalén om författarinnan i sin "Tyska minnesgemenskaper" (Carlssons förlag, 2010):" 1952 fick Aichinger Grupp 47:s pris för sin Spiegelgeschichte, som genom sin tidlöshet och Kafkainspirerade stil kändes främmande i det tidiga femtiotalets avskalade s k "kalhyggeslitteratur". Samtidigt markerade berättelsen en ny början i den österrikiska litteraturen".---- " Hos Aichinger utspelas allt i en värld vars gränser i tid och rum inte anges närmare. Oftast tar en inre, alltmer oundviklig verklighet över och förtränger den rella världen."

Avslutningsvis ett citat från en intevju i tidningen die Zeit: Zeit: What didn't you survive? Ilse Aichinger: "The sight of my grandmother in the cattle truck on the Sweden Bridge in Vienna. And the people standing around me who watched with a certain amount of satisfaction"

Läs hela artikeln om Ilse Aichinger och "Die grössere Hoffnung" här (på engelska).

Tyska författarinnor 2(Frauen schreiben): Luise Rinser

Luise Rinser (1911-2002) blev flerfaldigt prisbelönad under sin tid och hennes produktion är stor. I svensk översättning finns : Ringar av glas (1951), Livets brännpunkt (1952), En främling går förbi (1953), Daniela (1954), Syndabocken (1955) och sedan... var det nästan slut på översättningarna - men 1999 kom "Miriam".

När Jürgen Serke intervjuar författarinnan är hon bosatt i Italien och på bilderna ser man en till synes förnöjd äldre dam i ett stort rum fyllt av bokhyllor. Men- Luise Rinser fick gå igenom mycket i sitt liv- krigsåren var svåra för henne- som för så många andra. År 1944 fängslades hon och anklagades för "högförräderi" . Hon fick tillbringa många månader i det ökända kvinnofängelset Traunstein och hon blev räddad till livet av tyskarnas vändande krigslycka, dödsstraffet som hon skulle ha ådömts hann aldrig verkställas. Under tiden skrev Rinser Gefängnistagebuch" (Fängelsedagbok) som gavs ut efter kriget.

Under 70-talet var hon mycket politiskt aktiv och hon var en mycket ivrig supporter till Willy Brandt och en ledande röst för den katolska vänstern i Förbundsrepubliken. (Rinser var troende katolik).

I mina hyllor hittade jag hennes debutbok ("Die gläsernen Ringe") "Ringar av glas"- och jag tillbringade kvällen med att läsa. "Ringar av glas" är en självbiografisk berättelse om en barn-och ungdom i mellankrigstidens Tyskland. Språket är mycket poetiskt och sidorna skimrar av barnets alla intryck av natur och stämningar. Flickan i berättelsen är fem år i begynnelsen och vi får följa henne under mer än tio år. Under kriget vistas hon med sin mor i ett gammalt kloster - ett mycket självständigt och lite ensligt barn som har en stark vilja. Okuvlig- kanske är rätta ordet. Jag tyckte mycket om den här boken som har stått oläst i mina hyllor alldeles för länge.

"Jag var ett barn på fem år och bodde i en liten lugn stad, och min barndom var ännu stillsammare än staden. Men en dag började en grå ström flyta genom gatorna jag kunde se, och mor sade: "Se våra soldater! Så käckt de marscherar." Den grå soldatströmmen fortsatte många timmar och många dagar. Staden var plötsligt fylld av tramp och rassel och frän sång. Även nätterna berövades sitt lugn. Godståg rullade förbi, och överallt genombröts dunklet av rop. Barnet, som låg ensamt i sitt rum och skulle sova, kände febern och ovissheten i luften. Det ängslades för det okända som de vuxna kallade "kriget"."

Tyska författarinnor (Frauen schreiben)

Hela trettiotre författarporträtt innehåller Jürgen Serkes bok "Frauen schreiben"- dessutom är den rikligt illustrerad och som en extra bonus får man en mycket innehållsrik introduktion. Den här "genomgången" kommer jag att vilja skriva om. Ämnet känns angeläget- och det intresserar mig. Mycket för att många av de kvinnor som nämns är ganska (om inte helt) bortglömda idag.

Temat för årets bokmässa är "Tyskspråkig litteratur"- jag hoppas att det blir en skjuss framåt här i Sverige för många författare som skriver på tyska. (och kanske kan även "de gamle" få lite plats- lite nytryckningar/nyöversättningar?).

Anna Seghers är först ut- mer om henne snart. I väntan på att jag "läser på"- ett foto.

Frauen schreiben (Kvinnor skriver)

Jag läser vidare i "Ängeln på vinden" och hittar en hel liten essä om boken ovan "Frauen schreiben"(en samling författarporträtt)- den kom ut 1979 och finns inte i svensk översättning. Lite lästips hittar man - författare som kanske inte är så kända idag- men ändå väcker nyfikenhet.

-

Namn som Barbara Frischmuth (Österrike), Karin Struck, Brigitte Schwaiger och Verena Stefan. Den enda jag känner igen (och har läst är Struck).

Av Barbara Frischmuth finns två böcker översatta :Skuggan försvinner i solen (1974) och Bindningar (1983 )

Karin Struck (1947-2006) blev mycket uppmärksammad för romanen "Modern" som kom i svensk översättning år 1975. Det var hennes andra roman och Synöve Clason skriver så här: "Struck , ett friskt källsprång på Frankfurtmässan, skriver antilitteratur" och Clason kallar "Modern" för 70-talets svar på Ibsens Ett Dockhem. (huvudpersonen i "Modern" heter Nora).

-

Av Brigitte Schwaiger (1949-2010, Österrike) finns bara en roman översatt till vårt språk nämligen "Hur kommer saltet i havet" från 1979.

Den schweiziska författarinnan Verena Stefan (f. 1947) finns representerad på svenska med "Hudömsning" (självbiografiska anteckningar, dikter, drömmar, analyser ) från 1977.

Nog tycker jag att det skulle vara spännande att återknyta bekantskapen med 70-talet. Riktigt var jag ska börja vet jag inte men Marie Cardinal (som jag skrev om innan idag) känns som ett måste och Karin Strucks "Modern" är högt på min lista den också.