Frauen schreiben (Kvinnor skriver) 8 Christine Nöstlinger

Här är så en författarinna som säkert väldigt många har läst något av- mycket produktiv är hon Christine Nöstlinger- och hon skriver för barn och ungdomar. Mest känd har hon kanske blivit för sin "Maikäfer flieg" (Flyg, ollonborre, flyg). Dessutom tilldelades Christine Nöstlinger ALMA-priset (år 2003). Motiveringen :" Christine Nöstlinger (Österrike) är en pålitlig ouppfostrare av Astrid Lindgrens kaliber. Hennes mångskiftande och djupt engagerade författarskap är präglat av respektlös humor, klarsynt allvar och lågmäld värme och hon ställer sig oreserverat på barnens och de marginaliserades sida".

Jag har säkert läst något av henne någon gång men nu minns jag inte vad - vilket innebär att det är dags att friska upp minnet.

Christine Nöstlinger är född och uppvuxen i Wien- hon har två döttrar och när Jürgen Serke gjorde sin intervju med henne (på 80-talet) var flickorna i tjugoårsåldern och de hade en gemensam och egen lägenhet i samma hus som modern (så kunde de leva som de ville i vilken oreda de ville....) Någon ordningsfanatiker tänkte hon inte vara, Nöstlinger.

På utpräglad wien-dialekt berättar författarinnan sin släkthistoria- tala om färgstark. Här sparas det inte på detaljerna- t ex om den enormt överviktiga "Urgrossmutter" som var tvungen att bre ut sig på två biografstolar- denna mormorsmor fick ett enda barn, en dotter som blev oerhört bortskämd- ja, det är en både rolig och också hemsk historia för stackars mormor blev en mycket olycklig kvinna och tog livet av sig bara lite över tjugo år gammal- kvar blev hennes baby- Christine Nöstlingers mor. När man läser hela den här krönikan råder det ingen tvekan : Här har vi en fantastisk berättare. På svenska finns mängder översatt och bara här, på Vellinge kommuns olika bibliotek ,är hon representerad med ett sjuttiotal böcker. "Flyg, ollonborre, flyg" finns i billighetsupplaga (Berghs förlag) och kostar bara 29 kronor hos AdLibris.

Frauen schreiben (Kvinnor skriver) 7 Barbara Frischmuth

"Där natten suddar ut gränserna och fantasin får sitt spelrum"- det är där Barbara Frischmuth söker sitt författarskap. Född 1941 i Österrike- ansedd som en litterär outsider.

Föräldrarna var hotellägare i Altaussee i Steiermark (Just Steiermark har varit många författares hemvist- Adalbert Stifter, Hugo von Hoffmansthal och Arthur Schnitzler- för att nämna några). När Barbara var knappt ett år gammal stupade hennes far på östfronten. Hela livet har hon burit med sig saknaden efter fadern. Hennes mor fick arbeta mycket hårt för att få allt att gå ihop och hade inte mycket tid för sin dotter.

Altaussee (lånat foto)

Frihet, trots, protest har varit viktiga ord för Barbara Frischmuth. Jag har inte läst något av henne men på svenska finns två böcker tillgängliga via bibliotek och antikvariat:

Skuggan försvinner i solen 1974 Bindningar 1983 Båda böckerna kom ut på Norstedts förlag.

Barbara Frischmuth är medlem i "Grazer Gruppe"

Frauen schreiben (Kvinnor skriver) 6, Gabriele Wohmann

Gabriele Wohmann med sin mor. Fotot finns i Jürgen Serkes bok "Frauen schreiben".

"Ein hageres, aber kein karges Gesicht" - så beskriver Jürgen Serke Gabriele Wohmanns ansikte ("hager" = mager, tärd) - han berättar också att Wohmann har kallats för "Författarinnan med den arga uppsynen". Gabriele Wohmann föddes år 1932 i Darmstadt (fadern var kyrkoherde) , gifte sig ung (21) - hon skyddades från nazismen av sina föräldrar som båda två genomskådade vad den gick ut på.


Hon har varit och är en oerhört produktiv författare med ett huvudtema "flykten från det egna jaget". På svenska finns följande av hennes böcker att hitta (på bibliotek och antikvariat).





Lilla Paula ensam var ,1978,

Utflykt med modern, 1979

Så bra att ingen vet ,1982

Tidig höst i Badenweiler ,1981

Kärlekshormon ,1995





Synnöve Clason har recenserat "Så bra att ingen vet" som handlar om "den 36-åriga psykoterapeuten Marlene Ziegler, en kvinna som å ena sidan är den framgångsrika, självständiga yrkeskvinnan- och å andra sidan den olyckliga, identitetssökande och känslomässigt livsodugliga människan som egentligen bara kan spela olika roller." (Jag har själv inte läst den här boken). Synnöve Clason skriver:" Gabriele Wohmann, denna det borgerliga Västtysklands skarpaste iakttagare av privat- och familjelivets mindre hälsosamma sidor, satirikern med de små men etsande medlen, har sedan 1975 vänt det "onda ögat" mot sig själv."




" Gabriele Wohmann skriver om den moderna människans oförmåga att leva i nuet. I detta ser hon hennes frihet- och olycka".








Ovan en av Wohmanns senaste böcker- en bok där hon talar om sina tankar om döden och livet efter detta. Om den blir översatt till svenska? Det ska man säkert inte hoppas på- om Wohmanns författarskap är det mycket tyst- inga "stora ljud" sedan 1995.... Jag minns att hennes böcker var mycket i ropet i början av 80-talet och "Utflykt med modern" läste jag och möjligen också (minnet är inte så gott längre) "Tidig höst i Badenweiler". Det må vara hur det vill med den läsningen för jag har skrivit upp Wohmann i min "måste läsa snart"-bok.

Frauen schreiben (Kvinnor skriver) 5 - Ingeborg Bachmann

En orolig ande verkar hon ha varit, Ingeborg Bachmann (*1926 i Klagenfurt, Österrike - död 1973 i Rom)- en kvinna som "vill försvinna in i en spricka i väggen" för att citera Jürgen Serke. "Håll avståndet- kom inte för nära". Ingeborg Bachmann var mycket självständig/emanciperad och detta under en tid långt innan kvinnorörelsen hade fått kraft på allvar. Hennes liv blev kort- hon dog innan hon fyllt femtio och hon var då utmattad av sitt skrivande. Dödsorsaken var de brännskador hon ådrog sin när hon somnade från en brinnande cigarett.

"Die Liebe hat einen Triumph- und der Tod hat einen, die Zeit und die Zeit danach. Wir haben keinen." Ingeborg Bachmann var en mycket produktiv författare- hon skrev lyrik, libretton, prosa, noveller, essäer..... på svenska finns hon representerad med "Det trettionde året"(noveller ,1963), "Bröd och salt" (dikter i urval och tolkning av Johannes Edfelt, 1976) och så romanen Malina som kom ut så sent som 2009 här i Sverige (Salamonski press). Jag länkar till Martin Lagerholms recension av boken här. Jag har också läst boken- och det var en stor om än komplicerad läsupplevelse. Om Malina sa författarinnan så här: " Jag ville visa att vårt samhälle är så sjukt att också individen blir sjuk. Man säger, det dör. Men det är inte sant. Var och en av oss blir till slut mördad."

Hennes lyrik har jag inte läst men Jürgen Serke skriver att "i hennes lyrik finns hoppet- men inte i hennes prosa"- då vill jag gärna fördjupa mig i dikterna och det hoppfulla.....

År 1938 marscherade Hitlers trupper in i Klagenfurt (och Österrike)- detta kom att påverka den unga Ingeborg för resten av livet. Från det ögonblicket var hennes barndom över - nedhamrad av stöveltrampet och ångest kom att prägla hennes liv och också hennes författarskap.

Frauen schreiben (Kvinnor skriver) 4- Friederike Mayröcker

Nu har jag gjort det svårt för mig- Friederike Mayröcker är en författarinna som jag dåligt känner till och som jag har förstått ger ganska stort "tuggmotstånd" i sina dikter och romaner. Det är glädjade att se att en av hennes böcker kom ut i översättning så sent som förra året (Ellerströms förlag)- "Jag ruskade en älskling"- som recenseras i GP här. Mayröcker föddes 1924 i Wien och Jürgen Serke beskriver henne så här:" en kvinna med långt svart hår och ett blekt och känsligt ansikte"- hennes litteratur anses som "svår",säger han vidare. I den lilla lägenheten där författarinnan bor och skriver finns en hel vägg med uppfästa papperslappar- på dessa mängder av nedskrivna tankar och infall. "Ich suche meinen Weg von innen nach aussen" (Jag söker min väg inifrån och ut), säger hon. Så berättar hon om sin barndom i byn Deinzendorf- en plats som hon ständigt längtar tillbaka till (men hennes barndoms Deinzendorf finns så klart inte kvar). Tiden i byn innebar tryggheten för henne. Mayröckers livskamrat var författaren Ernst Jandl (som avled 2000) Här en dikt som han skrev till Friederike: ich liege bei dir, deine arme halten mich, deine arme halten mehr als ich bin. deine arme halten, was ich bin wenn ich bei dir liege und deina arme mich halten Förutom "Jag ruskade en älskling" finns diktsamlingen "Indianhår" utgiven på svenska (2005). Den senare har jag beställt via fjärrlån för jag vill väldigt gärna läsa något av den här gåtfulla författarinnan.

Frauen schreiben (Kvinnor skriver): Ilse Aichinger

När Jürgen Serke gör sin intervju med den österrikiska författarinnan Ilse Aichinger (f.1921) har hon varit änka i sju år och saknar sin make författaren Günter Eich oerhört djupt. (Eich var en av grundarna till "Gruppe 47").

"Das Leben ist eine heilsame Grausamkeit" ("Livet är hälsosamt hemskt"- min egen översättning), säger Aichinger. Hon vet mer än många andra vad hon talar om. Hon föddes i Wien 1921 . Modern var läkare och judinna- fadern icke-judisk. Föräldrarna skildes tidigt och Ilse Aichinger och hennes tvillingsyster Helga kom att växa upp hos morföräldrarna. Så kom då Anschluss och Helga lyckades att ta sig till England- Ilse tvingades stanna kvar . Det kom att bli räddningen för modern. Just för att hon hade en "Mischling" (barn av "blandras"(avskyvärt ord) slapp hon deportation. Mormodern, däremot, hämtades av Gestapo år 1942 och Ilse Aichinger såg henne föras bort med lastbil- tillsammans med andra judar. Hon kom aldrig tillbaka. För detta har Ilse Aichinger alltid känt stor skuld.

Egentligen hade Ilse Aichinger tänkt studera medicin och bli läkare precis som modern men så gavs hennes bok "Die grössere Hoffnung" ut och blev en succé. Därmed var hennes val gjort- hon ägnade sitt liv åt att skriva.

Till min stora bestörtning ser jag att "Die grössere Hoffnung" inte har översatts till svenska- och dessutom... det finns bara en bok av Aichinger (i alla fall som jag hittar) tillgänglig på vårt språk. Så här skriver Sture Packalén om författarinnan i sin "Tyska minnesgemenskaper" (Carlssons förlag, 2010):" 1952 fick Aichinger Grupp 47:s pris för sin Spiegelgeschichte, som genom sin tidlöshet och Kafkainspirerade stil kändes främmande i det tidiga femtiotalets avskalade s k "kalhyggeslitteratur". Samtidigt markerade berättelsen en ny början i den österrikiska litteraturen".---- " Hos Aichinger utspelas allt i en värld vars gränser i tid och rum inte anges närmare. Oftast tar en inre, alltmer oundviklig verklighet över och förtränger den rella världen."

Avslutningsvis ett citat från en intevju i tidningen die Zeit: Zeit: What didn't you survive? Ilse Aichinger: "The sight of my grandmother in the cattle truck on the Sweden Bridge in Vienna. And the people standing around me who watched with a certain amount of satisfaction"

Läs hela artikeln om Ilse Aichinger och "Die grössere Hoffnung" här (på engelska).