Originalutgåvans mycket passande omslag
Muriel Spark brukar nämnas tillsammans med Graham Greene och Evelyn Waugh- då kanske främst för att de tre alla hade konverterat till katolicismen. När Greene gick ur tiden 1991 beskrevs Muriel Spark ofta som den störste nu levande brittiske författaren.
Hennes "The Prime of Miss Jean Brodie" (som alldeles snart kommer ut i svensk översättning på Modernista förlag) gjorde stor succé och tidningen "the New Yorker" ägnade ett helt nummer enbart åt denna roman. Muriel Spark själv gjorde inte så mycket väsen av sig- hon höll sig undan rampljuset. Därför väckte hennes självbiografi "Curriculum Vitae" (1992) stort intresse och den blev omedelbart en bestseller. Jacqueline Kennedy Onassis (som arbetade för Doubleday) bjöd 100.000 dollars på studs för rättigheterna och blev mycket förgrymmad när hon inte fick dem. Muriel Spark gick bort 2006. Då var hon 88 år gammal och bosatt i Italien.
Jag tror att Muriel Sparks böcker är på gång att få en renässans- i England kommer det ut mängder av nyutgåvor av hennes romaner och det är väldigt glädjande att se en ny svensk översättning nu också. Jag hoppas att det kommer flera. Jag hade turen att vara i "värsta slukaråldern" när Muriel Spark fortfarande stod på höjden av sin popularitet. Hon var en produktiv författare så jag har inte läst allt. (ännu).
Nu har jag alltså njutit av den spännande och ibland makabra "Memento Mori". Så fylld av levnadsvisdom och tragik är den men den är rolig också och vass och genomskådande.
Vem är det som ringer och terroriserar äldre människor (över 70) med orden "remember you must die"? Dessa telefonsamtal bildar ramen runt berättelsen- som handlar om ålderdom, åldrande och "attityder". Huvudpersonen är den 85-åriga Charmian som i början av berättelsen har tappat mycket av sitt minne (men det blir bättre mot slutet)- hon lever tillsammans med sin man Godfrey (en ganska osympatisk och trist typ) och hushållerskan Mrs Anthony som är en klippa och ett under av hjälpsamhet. Charmian var i sina unga år en upphöjd författarinna och längre fram i handlingen kommer hennes böcker att få ny uppmärksamhet.
Vi får också träffa förra hushållerskan Jean Taylor som numera "bor" på en långvårdsklinik- interiörerna härifrån är skrämmande och synnerligen tankeväckande. Inte mycket har ändrats, tror jag. Här behandlas de gamla damerna med väldigt lite respekt - de kallas till exempel alla för "granny" och ve den som vågar "moppa sig". Avdelningen har sin egen "nurse Ratched" här heter hon nurse Burstead (allmänt kallad för nurse Bastard).
"Miss Taylor spent much time considering her position. The doctor's 'Well how's Granny Taylor this morning? Have you been making your last will and test-' would falter when he saw her eyes, the intelligence. She could not help hating these visits, and the nurses giving her hair-do, telling her she looked like sixteen, but she volunteered mentally for them, as it were, regarding them as the Will of God. She reflected that everything could be worse, and was sorry for the youngest generation now being born into the world, who in their old age, whether of good family or no, educated or no, would be forced by law into Chronic Wards; she dared say every citizen in the Kingdom would take it for granted; and the time would surely come for everyone to be a government granny or grandpa, unless they were mercifully laid to rest in their prime."
Det vimlar av både trevliga och otrevliga typer i boken- porträtten är otroligt vältecknade och både roliga och ibland mycket skrämmande. Mrs Pettigrew t ex får mig att tänka på en kvinnlig lägervakt från tredje rikets dagar.
Charmian (-som jag har läst- har många drag av Muriel Spark själv (och som hon tänkte sig sin framtid) får till slut sin om inte hämnd så i alla fall egen vilja fram. Och telefonsamtalen? Ja de polisanmäls, de stöts och de blöts. Det intressanta är hur de tas emot av de olika adressaterna.
"Memento Mori" är en mycket tankeväckande och samtidigt både underhållande och spännande bok. Framför allt är den lärorik.
Det mesta jag har skrivit om Muriel Spark kommer från Martin Stannards ypperliga biografi "Muriel Spark" från 2009.
I bokens förord säger Ali Smith att "A Far Cry from Kensington" är en av Muriel Sparks mest befriande, befriade och meditativa romaner. " Den är också en satir mot bokförläggarbranschen- och Muriel Spark blandar som vanligt humor med nostalgi och så lägger hon till en hel del obehagliga scener och intriger också. Mycket skickligt sammanfogat, måste jag säga.
Den växer... Virago Modern Classics står för tre av utgåvorna- "A Far Cry From Kensington", "Loitering With Intent" och "The Girls of Slender Means". I " A Far Cry From Kensington" får man lära sig vad "pisseur de copie" är för något. Mer om den romanen så småningom. Nu ska jag jaga upp nästa.....
Originalutgåvans mycket passande omslag
"Being over seventy is like being engaged in a war. All our friends are going or gone and we survive amongst the dead and the dying as on a battlefield." (s 37, Memento Mori av Muriel Spark).
Om man bara ska läsa en enda bok av Muriel Spark tycker jag att man ska välja "The Ballad of Peckham Rye"- den är verkligen både absurd och absurt rolig. (Dessutom kort och behändig- bara cirka 150 sidor). 
Muriel Spark (1918 - 2006) med sonen Robin- som hon kom att få ett mycket komplicerat förhållande till. Hennes böcker var speciellt populära på 60-talet och flera av dem ingick i min kurslitteratur. "The Prime of Miss Jean Brodie" filmatiserades och den blev en stor succé. Maggie Smith spelade huvudrollen som den mycket (för sin tid- mellankrigstiden) frigjorda lärarinnan Miss Brodie som undervisar sin klass av tolvåriga flickor i kärlek, politik och konst-ämnen som hon tycker är betydligt viktigare än de som finns på den gängse läroplanen. Maggie Smith var helt strålande i sin roll. Jag skulle gärna vilja se om filmen.
