Bilder från de stora städerna

Jolo ( Jan Olof Olsson 1920-1974)

Reseberättelser och kåserier från en annan tid, kan det vara något? Givetvis- om upphovsmännen är Jolo och Adolf Hallman. Bland mina antikvaratsfynd från förra veckan finns Adolf Hallmans New York och Jolos Leningrad- S:t Petersburg. Hallman skrev från 1950-talet och Jolos intryck ligger cirka tio år senare i tiden. Båda dessa herrar var berättare av stora mått och jag lovar påstå att deras like inte kommer igen. Hallman inleder sin bok om New York med att skriva om  sykamorträden         ( plataner) på Fifth Avenue, om känt och okänt folk på gator och torg - allt fångat med en författares skarpa blick och inlindat i en fin, lätt humor. Han berättar om äldre  damer på brottningsmatcher (sittande på första parkett) - ve den brottare som inte sköter sig. Då får han en hattnål i baken. Gamla stumfilmsstjärnor passerar revy på gatan, idag utan sin forna glans, presidentkandidater och generaler far förbi i stora dollargrin - allt sjuder av liv och New York är sannerligen en smältdegel.
” Och en natt väcks vi av vår hund Gaston, en treårig dalmatiner som står ute vid det halvöppna fönstret i hörnrummet och smågnäller och viftar på svansen. Vi hör svag musik och när vi tittar ut bak gardinen ser vi fransmannen stå där ute med violinen under hakan. Han spelar sitt bravurnummer. Chabrières lilla underfundiga ” Habanera”. Mitt i natten, i en människotom aveny i den oändligt stora staden står en f.d. världsberömd violinvirtuos och spelar så ögonen glittrar, för en liten hund som tackar med att vifta på svansen. Detta är vårt hem i New York.”

Adolf Hallman. Foto från 1930-talet.

Grinlandia

Aleksandr Grin (1880-1932)

I novellen ”En bortkastad dag” av Konstantin Paustovskij handlar det om en resa som tre vänner gör tillsammans, en resa som inte blir som planerad utan som bjuder på flera överraskningar bland annat vad beträffar resrutten. Staryj Krim ( på östra delen av Krimhalvön) är en liten stad med djupt gående historia - en gång överträffade den till och med det forna Damaskus i rikedom, sägs det. Hit färdas bussen med de tre vännerna och författarjaget berättar om en man som nyligen fått sin grav här i Staryj Krim. ” Nyligen hade det fogats en ny grav till de gamla- författaren Grins grav, lika stenig och igenvuxen som alla de andra. Grin dog i Staryj Krim. Där hade han skrivit om Liss, om Gel-Gju, om städer som inte existerade på kartan men ändå var uppfyllda av frisk däckslukt.—- Grins sol doftade som de tropiska snårskogar han beskrev. Han hade aldrig sett dessa snårskogar i sitt liv och aldrig insupit dofterna från dem. Ett gammalt omslag till en kokostvål var nog för att i hans fantasi framkalla doften och smaken av kokosnötens mjölk.” Jag har aldrig läst något av Aleksandr Grin men mitt intresse är väckt. Om vikten av drömmar ( och fantasi) skriver Paustovskij vidare i novellsamlingen ” Rainy Dawn” där han också tecknar ett porträtt av Grin. ” If the ability to dream is taken away from a person, then he is robbed of one of the most powerful, one of the most stimulating causes which gives birth to culture, art and science, and the desire to do battle in the name of a glorious future is taken away from him.”

Det oförverkligades kust - svensk översättning av två berättelser av Aleksandr Grin. (Bokförlaget Murbräckan)

Höstutflykt i bokens tecken

Ystad är en trevlig stad, inte bara på sommaren utan under alla årstider. Gårdagen bjöd på hällande regn och tågen på Ystad-Simrishamnsbanan har för tillfället ( och fram till en bit in i november) ändhållplats i lilla idylliska Svarte. Östersjöns vågor piskade stranden och kön av tålmodiga resande ringlade sig ner mot ersättningsbussarna. I Ystad slapp jag se den eländiga ” lortebåden” ( som Bornholmarna kallar den) Bornholm Express ( Bornholmstrafiken har bytt transportör och eftersom ”billigast vinner upphandlingen” blir resultatet precis därefter.)Mycket trist, tycker jag som genomled en tur på denna instabila farkost i somras. Nog om detta och vidare in i de pittoreska gränderna där rosorna faktiskt blommar fortfarande. Jag hittade fram till det lilla antikvariatet som erbjuder medicin för själen. Här går de många hyllorna från golv till tak och om man som jag inte är ute efter något särskilt, tar det sin lilla tid att se igenom bokbeståndet. Det är en så underbar upplevelse att leta sig fram bland gamla ( och en del inte så gamla) bokskatter. Ingenting kan ersätta en fysisk bokhandel. Givetvis kom jag ut ur affären ganska tungt lastad och dagens fynd var ”En nordisk berättelse” av Konstantin Paustovskij. Den började jag läsa på tåget hem och blev så fast i handlingen att jag höll på att missa min station. Meteorologerna har spått en regnig helg och låt det regna bara- jag har sysselsättning så det räcker inomhus.

Ryska soldater på Åland (1917). ” En nordisk berättelse” har en stor del av handlingen förlagd just till Åland.

Kamrat i silkesstrumpor

Inga Brink spelade huvudrollen i Kamrat i silkesstrumpor - på Malmö stadsteater. Året var 1957.

Malmö stadsteater ( som idag döpts om till Malmö opera) invigdes mitt under brinnande krig år 1944. Folk flockades till uppsättningen av ” En midsommarnattsdröm” och under många kommande år blev teatern en samlingspunkt för underhållning och kultur. Mitt barndomshem låg på Erik Dahlbergsgatan, ett stenkast bort och jag hade lyckan att få bevista teatern under den vackraste blomningstiden. Operetten ( i Malmö har man alltid varit svag för operetter) ” Kamrat i silkesstrumpor” minns jag lite vagt och handlingen begrep jag säkert inte mycket av den gång det begav sig- jag var bara ett tämligen litet barn - och först nu har jag upptäckt att operetten baserar sig på en roman av den ryske författaren Panteleimon Romanov. Romanen kom ut i svensk översättning på 1930-talet och fick titeln ”Tre par silkesstrumpor” en titel som häntydde till att den ryska kvinnan efter revolutionen sålde sig för ett par silkesstrumpor. Boken är en spark i ändan på hela det korrupta sovjetiska styret och Romanov gisslar fegheten, kryperiet och byråkratin. Givetvis blev han inte populär hos makthavarna och han hade väl tur som fick dö av naturliga orsaker. ”Tre par silkesstrumpor” är idag en bortglömd bok men jag har hittat ett exemplar på ett närliggande bibliotek.  Har jag tur kanske jag hittar mera av Romanov antikvariskt.

Uppfinningar och upptäcktsfärder

En nostalgitripp och en resa tillbaks till barndomen - jag bläddrar i mina gamla ” Min Skattkammare” som jag har lyckats spara genom åren. Tio delar tror jag att det finns ( jag har inte alla). I del åtta handlar det om det främmande och outforskade, resor, upptäckter och uppfinningar. Jag hittar Arnold Ljungdals dikt ”Ungdom” och tänker - kan det sägas bättre? Här några valda strofer.

—- Över oss rymdens utspända tält,
runt omkring vidder-
dåd, stormsus.

Lutade mot skeppens reling
spanar vi ut med otåliga blickar
ut i den väntande morgonen.
Kring stävarna:
sprutande saltstänk
som yr mot våra tinningar
och svalkar vår hettande pannas eld,
medan där för ut, för ut —-
över fjärran anade horisonter—
vår längtan kretsar som svultna måsar.

Flykt

Essäer brukar bjuda på både inspiration och lärdom och i det här fallet lockades jag av titeln. Tomas Lidbeck har utforskat författare som på något sätt skrivit om flykten och dess olika mekanismer och det blir till oerhört spännande läsning för att inte tala om hur önskelistan på böcker växer. Rubriker som ” Flykten ur tiden”, ” En rucklares väg” och ” Varför super Jeppe” inbjuder verkligen till utforskande. Lidbeck skriver mycket om dadaisterna med Hugo Ball i spetsen och i kapitlet ” Varför super Jeppe” handlar det främst om den danske författaren Tom Kristensen och om Malcolm Lowry med nedslag i romanerna ”Haerverk” respektive ” Under vulkanen”.

Aksel Sandemose får en speciell plats i essäsamlingen, han - om någon - står för flykt men det fanns också annat, bortom oron ” En kväll stod jag still bakom en gran och följde med blicken en vildand som simmade i en liten tjärn. Å att stå stilla i mörk och regndrypande skog, sluta ögonen och nästan sova. Då är jag som i evigheten, och bättre kan en människa inte få det. ” Citatet har Lidbeck hämtat från ”Det gångna är en dröm”.

Gammalt är ofta bäst

Åtminstone vad gäller böcker. Jag satt och funderade på en boktitel ” Dags att älska, tid att dö” och kom slutligen på att det var Erich Maria Remarque som var upphovet. Gamla böcker blir oftast utrensade från bibliotekens hyllor ( och här går inte ens klassikerna säkert) men faktiskt hade jag tur för även om ” Dags att älska, tid att dö” sedan länge var putz weg så fanns- otroligt nog- ett exemplar av Remarques roman ” Den svarta obelisken” långt nere i en magasinskällare. Boken jag nu har på läsbordet är från mitten av femtiotalet och den är väl läst, sliten och allmänt tufsig.
Remarque är odödliggjord genom ”På västfronten intet nytt”, men han var flitig med pennan och det finns mera att utforska vad gäller denne författare. Mycket är dessutom översatt till svenska.
”Den svarta obelisken” tilldrar sig i tjugotalets Tyskland med inflation och allmänt elände - huvudpersonen arbetar på en gravstensfirma. En passande plats i en sådan förlorad värld, tror jag och tänker att galenskapernas tid ingalunda är förbi. Jag kommer att läsa med stort intresse och upprepar med en papegojas envishet : De bästa böckerna finns nere i magasinens dunkla djup.

Tystnad. En bristvara.

Världen av idag är fylld av störande ljud - mer så än någonsin. På bussar och tåg ( för att ta ett exempel) tvingas man oftast lyssna på idel högljudda telefonsamtal ( oftast rent nonsens ) - det offentliga rummet har sannerligen blivit just det. Offentligt. När Patrick Leigh Fermor skrev sin bok (50-tal) såg samhället annorlunda ut men ändå blev det en befrielse för honom att vila kropp och själ i ett antal kloster. Leigh Fermor är mest känd som författare till åtskilliga reseskildringar och han gav sig tidigt ut på sina vandringståg, en rastlös ande. ”A Time to Keep Silence” beskriver Leigh Fermors möte med den tysta och slutna klostervärlden och han besöker fyra olika miljöer med början i Normandie och i benediktinerklostret Saint Wandrille de Fontanelle. I början blir det svårt att vänja sig vid tystnaden och stillheten men så småningom kommer den efterlängtade friden till författaren i klostercellen. Leigh Fermor berättar om klostret, dess historia ( som går tillbaks till 600-talet- tanken svindlar), om munkarna som verkar i de slutna rummen, om bönerna, om måltiderna som äts under tystnad och om den vackra miljön.
Detta är ingen bok att läsa på tunnelbana eller buss. En mera stillsam läsplats rekommenderas.

Abbey de Saint Wandrille de Fontanelle i början på 1800-talet då klostret var övergivet och härjat. Målningen är gjord av Eugène Isabey.

Stilla flyter Volga

Det vilar ett så vackert skimmer över Boris Kustodievs tavla av det drömmande paret som ser ut över Volga en vårdag. Kustodiev (1878-1927) studerade konst för den store Repin som förutspådde honom en lysande framtid. Så blev det också , men ändå var Kustodievs liv ingen dans på rosor. Hans sista år kom att bli mycket svåra- han drabbades av förlamning och döden kopplade greppet om honom under de tio sista levnadsåren . Kustodiev fick måla från minnet men trots alla plågor lyckades han skapa ljusa och vackra bilder.

En jägares dagbok

Tilia cordata. Lind.

”De där ryssarna kan verkligen skriva”, sa bokhandlaren och jag kan bara hålla med där jag sitter, djupt försjunken i Ivan Turgenevs mästerverk - En jägares dagbok. Här är det det gamla Ryssland som talar i en serie berättelser.
” Endast lindarna växte som förr i all sin härlighet, och omgivna som de är av plöjda åkrar förkunnar de för vårt tanklösa släkte om länge sedan hädangångna förfäder. Det är ett underbart träd, en sådan där gammal lind. Det skonas även av den ryske bondens obarmhärtiga yxa. Bladen är små, de mäktiga grenarna sträcker sig vida omkring åt alla håll, och under dem råder evig skugga.”

” Am Brunnen vor dem Tore da steht ein Lindenbaum” . Jag kunde inte låta bli att associera till Wilhelm Müller och Franz Schubert denna höstsöndag.

Året var 1919

Demonstrationståg för kvinnlig rösträtt år 1918

När moster Marie kom till Sverige från sitt hemland Danmark år 1915 tyckte hon att hon hade hamnat i ett u-land. Framför allt påpekade hon att hon nu skulle mista den rätt hon fått att rösta i allmänna val. Sverige var sent ute bland sina nordiska grannar vad gällde rösträtt för kvinnor och först år 1919 kom beslutet som gav de svenska kvinnorna denna efterlängtade rättighet. Det har går hundra år sedan dess och i anledning av jubiléet ( får jag förmoda) har det getts ut ett antal böcker.

Två hundra kvinnor och deras öden kan man läsa om i ” Märkvärdiga svenska kvinnor” - ett illustrerat uppslagsverk som har en intressant kapitelindelning. Just nu har jag fokus på de äventyrslystna och minns utställningen om Ester Blenda Nordström på Skarhults slott - men jag fascineras mera av Greta Knutson Tzara. Henne vill jag veta mera om.

Här går man utrikes. Jag läser om idel obekanta ( för mig alltså) kvinnor. Summa sumarum: två böcker som definitivt bidrar till allmänbildningen.

Forumbiblioteket

Det finns ännu en del (inte många) ”levande” antikvariat och jag tillbringade en god stund inne i ett sådant igår. ” Många i den yngre generationen vet inte vad ett antikvariat är”, sa innehavaren som kämpar på stoiskt. I hyllorna fanns flera ryska klassiker och jag är nu lycklig ägare till ett par vackert inbundna exemplar från Forumbiblioteket. ”Forumbiblioteket är en serie, utvald bland äldre och nyare litteratur av sådant värde att den kan räkna på ständigt intresse och finna plats i varje bokhylla, som vill rymma något av det bästa från alla tider. Ingen bok får vara med i serien enbart för att den är berömd. Den måste också uppfylla kraven på en verklig klassiker: att kunna stå sig genom tiderna på grund av spänning, läsbarhet och enkelhet.”
Forumbiblioteket gav ut klassiker mellan 1944 och 1999.
Speciellt glad blev jag över Turgenevs ” En jägares dagbok”. Utgiven 1947 och i utmärkt skick. Nu ska jag leta mig bakåt i tiden till det ”gamla, eviga Ryssland”.

Ett rivjärn till drottning

Lovisa Ulrika. Tavlan är målad av Lorens Pasch d.y.

Hon var syster till Fredrik den store och blev mor till Gustav III och hon hade en ytterst bestämd vilja. Oavsett vad man kan tänkas tycka om denna dam och hennes insatser i historien är hon lika fullt en fascinerande kvinna. Jag har bläddrat lite ( och kommer att läsa mera noggrant så snart jag får tid) i en biografi över Lovisa Ulrikas liv och leverne.

En vackert illustrerad bok som också innehåller exempel på brev som Lovisa Ulrika skrivit med sirlig handstil.

Ett möte med Samuel Beckett

Jag befinner mig i poesiens värld och mitt i Kjell Espmarks senaste diktsamling ”Kvällens frihet” , en diktsamling som i mångt och mycket ser bakåt och utan en massa utbroderad ballast. Allt blir klart och koncist och bland de olika porträtten i boken fastnar jag i det som beskriver Beckett, den outgrundlige, den tigande. ” Han lärde tigandet tala” , skriver Espmark. ” Vad betyder förresten glosan ”vänta” när tiden är på väg att ta slut”? En ordlös men talade värld- den är Becketts.

Ibsen i ny skepnad

När jag var barn bodde jag ett stenkast från dåvarande Malmö Stadsteater och mina föräldrar, som hade abonnemangsplatser,tog mig ofta med på föreställningarna. Den teaterpjäs som gjorde djupast intryck på mig var Ibsens Peer Gynt ( spelad av en ung Max von Sydow med Naima Wifstrand som Åse). Henrik Ibsen fick aldrig något Nobelpris och för ärans och evighetens skull behövde han det inte heller. Hans verk hör till litteraturhistoriens allra mest odödliga.

Tre nordiska förlag har samarbetat och nu kommer tre romaner som inspirerats av Ibsens dramer. Författarna är Merete Pryds Helle, Klas Östergren och Vigdis Hjorth. Jag tänker fördjupa mig i Merete Pryds Helles tolkning av Nora från ” Ett dockhem”. Det utgivande svenska förlaget är Natur och Kultur.

Naima Wifstrand. Oförglömlig skådespelerska.

En bortglömd författare

Den tjeckiske författaren Hermann Ungar (1893-1929) blev bara trettiosex år gammal och dog just som han började bli erkänd och berömd. Sedan kom kriget och glömskans mörker blev än tätare. Nu har Ungars böcker återupptäckts och hans roman ”De lemlästade” finns i svensk översättning och just den boken väckte en hel del uppståndelse när den kom ut för Ungar skyggade inte för det groteska och sjuka i tillvaron.

I Köpenhamn hittade jag ”Klassen” som handlar om en lärares vedermödor och väg in i en själslig kollaps. Jag måste erkänna att jag kommer att röra mig utanför min ”läsbekvämlighetszon” men jag låter nyfikenheten ta överhanden. Förlaget som står bakom utgivningen, Forlaget Sidste Århundrede, beskriver sig såhär på hemsidan:” Forlaget Sidste Århundrede er stiftet med det formål at udgive overset litteratur i dansk oversættelse. Vi interesserer os især for det excentriske, det monomane, det ekspressionistiske og det groteske.”

Om skrivandets konst

Vid floden Oka

” Writing is not a mechanical process, nor an occupation. Writing is a vocation. —- what then pushes a writer to his sometimes tormenting but wonderful work?—- A person does not become a writer only from the call of his heart. The voice of the heart is most often heard in our youth when nothing has yet clogged or torn to shreds the fresh world of our feelings. Then come the years of maturity, and we hear more clearly something other than the invocatory voice of our own heart, a new and more powerful call- the call of our times, of our people, of our humanity”

Konstantin Paustovskij

På önskelistan

Porträttet av Bertel Thorvaldsen har målats av Orest Kiprensky.

När jag letade efter böcker av Konstantin Paustovskij hos de svenska nätbokhandlarna blev resultatet den tomma mängden ( när det gäller svenska översättningar). I antikvariaten finns det mera att välja på men det blir ändå en bråkdel av vad denne författare åstadkommit under sitt liv. Jag önskar att jag kunde läsa på ryska....

En bok om tre konstnärer av Paustovskij. I mitten finns den store porträttmålaren Orest Kiprensky som är mest känd för sin tavla av Alexander Pusjkin. Kiprensky målade med romantiskt skimmer och  den senare delen av sitt liv tillbringade han i Italien där han också har fått sin sista vila.

Sommaren i Voronezj - nog är titeln lockande...

Danseskole for bjørne

Peter Poulsen är en dansk poet, numera bosatt i Svaneke på Bornholm. Han har alldeles nyligen kommit ut med en ny diktsamling med den originella titeln ” Danseskole for bjørne”. Samlingen består av tre delar och jag har grottat ner mig i den första som har rubriken ”Det flyktige”. I den grottan trivs jag och känner mig hemma bland Poulsens meditationer över tidens gång och det som försvinner i ett fjärran. Döda stjärnor, spöken i gröna byxor, dimma som omsluter ett trolskt landskap... så underbart att läsa om och att drömma sig (flyktigt) bort i - och vem är det som ställer flyglar i vattenbrynet?
” Framtiden sjunker genom vatten, så snabbt som en sten” , citerar Poulsen ( Elizabeth Bishop) och snart kommer mörkret.

En bok- en bild

Jag har läst Ivan Turgenjevs roman ”Fäder och söner” och jag har färdats bakåt i tiden. Men... gamla tider har förbindelser med nya och historien är grunden till allt. Många tankar for genom huvudet på mig när jag följde huvudpersonen,  Basarov, på hans nihilistiska väg genom livet. Basarov vet bäst, är allmänt otrevlig och ställer till med mycken sorg och mycket elände. Hans person speglas mot ett lagom stort antal karaktärer i berättelsen - vännen Arkadij, Arkadijs far Nikolaj Petrovitj och dennes bror Pavel. Två kvinnor kommer också att få en stor betydelse för Basarov och på sätt och vis besegla hans öde. Slutet på Basarovs resa genom livet är något oväntat men jag tror nog att Turgenjev fann ett visst nöje i att skriva de sista kapitlen. Detta bara i all korthet för det finns redan spaltmeter skrivna om det här mästerverket. Jag kan bara konstatera att jag är en stor läsupplevelse rikare.
Omslagsfotot till boken fängslar mig också och det är taget av den kände amerikanske fotografen Mathew B Brady, mest känd för sina foton från det amerikanska inbördeskriget. (Our dead at Antietam).

Brady var en duktig porträttfotograf. Här har han fångat Mary Todd Lincoln i en blommig skapelse.

Ett kakparadis

Sønderjylland har en tragisk historia. Gränsområden får ofta uppleva krig och våldsamheter och här har de beväpnade styrkorna dragit fram och tillbaka, slagen har varit blodiga och förödande. Särskilt svårt var det år 1864 och Danmark förlorade en stor del av Jylland till Preussen. Danskheten skulle kuvas och nu skulle Sønderjylland förtyskas. Detta uppskattades inte av ”sønderjyderne” och man såg till att träffas i stora grupper, prata och diskutera och sjunga danska sånger. Församlingshemmen blev små motståndscentraler och det bjöds på kaffe med medförda kakor av många slag.Efter återföreningen år 1920 levde traditionen med de många kakorna vidare. Det sønderjyska kaffebordet är dignande och här kan det finnas ett tjugotal olika sorter. Sønderjylland torde vara ett paradis för kakälskaren. Siegfried Lenz har imponerats och skrivit om härligheterna i en mycket vackert illustrerad bok.

Mellan regndropparna

Gustav Vasa kyrka, Stockholm. Kolumbariet.

Min farfar valde att bli ” nischägare” och nu finns hans aska i en urna i Gustav Vasakyrkans kolumbarium. Där nere i kyrkans källare är det tyst och dunkelt. Urnorna är inte synliga utan väl inlåsta bakom marmorluckor.

”Mellem regndråber” är en mycket vacker bok, en elegi i olika fragment av minnen, tankar och drömmar. Tre av kapitlen rör sig i just kolumbariet. Hanne Marie Svendsen skriver om sorg, om att mista den man älskar ” Der er ingen sammenhaeng, kun fragmenter. Fragmenter, drys av aske, små drys, store drys og drys av noget, der kunne minde om liv. Skvulp, som slikker ind mod stranden. Indimellem blaeser en saetning forbi.” Det är poetiskt och ibland också humoristiskt mitt i all saknad och sorg. Funderingar över våra så kallade moderna tider med all automatisering och digitalisering blandas med tankar på det och de som varit. De döda är ständigt närvarande. I Hanne Marie Svendsens kolumbarium är urnorna fria, de lyser i olika färger och rummet är levande mitt i dödsriket. ” Der findes landskaber, hvor man mener, at der kun er et tyndt slør mellem den fysiske realitet, verden, og den psykiske parallelverden. Steder i landskabet, hvor sløret mellem de to verdener er ekstra tyndt, og hvor noget af den usynlige dimension kan kigge ud. Der lever man på kanten og maerker stedets ånd og dets helende kraft. Sommetider synes jeg, at Columbariet er sådan et sted.”

Köpenhamn är en flyktig kvinna

Utsikt från konstnärens fönster. Martinus Rørbye (1803-1848).

Han var ung när han målade tavlan, Martinus Rørbye. Ung och med en passionerad längtan att få se världen. Här står fönstret öppet och med skeppen i hamnen klart synliga. De far snart bort till andra platser och andra länder. Rørbye kom också att bli en av den danska guldålderns mest beresta konstnärer. Jag läser om Rørbye i Bente Scavenius och Bo Tao Michaëlis bok om Köpenhamn, ”Bybilleder- kunstnernes og författarens København”. Jag traskade själv runt i ”byen” igår och njöt
av solskenet och betraktade folklivet. I Politkens boghall var borden och hyllorna fullproppade av höstens nyheter och det fanns gott om klassiker och lyrik också ( något som sällan förs av svenska bokhandlar- de få som finns kvar.) Hem kom jag med en liten blandning av läsvärt. Det är så härligt att se bokhögarna torna upp sig på läsbordet.

Dansk historia i broderi

Fem år tog det damerna i Mejlbygruppen att skapa den tio meter långa och en meter breda
”Haervejstaeppet” som nu finns att se i Søndermarkskirken i Viborg. Inspirationen hämtades bland annat från Inga Linde Jensens vackert illustrerade bok om Härvägens historia. Inga Linde Jensen är för övrigt en enastående dam som nyligen fyllt hundra år och som fortfarande målar och skriver.
Härvägen ( även kallad Oxvägen) löper som en röd tråd genom centrala Jylland och ner och över den tyska gränsen - från början en handelsled men sedan även transportsträcka för arméer, pilgrimer och diverse så kallat löst folk - en rutt med lång och djup historia.

Nog är det en helt makalös prestation av brodöserna i Mejlbygruppen.
( fotot är hämtat från Visit viborgs webbsida). Damerna verkar vara igång med ett nytt projekt med fokus på Aarhus.

Ett adelsbo

Lite tur ska man ha. På bibliotekets lilla antikvariat fanns ett exemplar av Ivan Turgenjevs roman     ”Ett adelsbo” - lite lagom slitet och nött. Nu har jag läst om Fedja och Lisa och följt konversationer och kortspelande äldre damer i gemak och kammare. Det här är en lätt skruvad berättelse om människors val och vad de kan medföra. Det handlar också om två diametralt motsatta kvinnofigurer- den fåfänga och beräknande Varvara och den ädelmodiga och uppoffrande Lisa. Turgenjevs kvinnoporträtt är den stora behållningen av boken för mig men den ger också en intressant tidsstudie av det gåtfulla Ryssland. Turgenjev levde mellan 1818 och 1883 och ”Ett adelsbo” (1859) är en av hans första romaner. Han slog igenom rejält ( och med en skräll) med ”Fäder och söner” (1862). Den väntar på att bli läst och ligger överst i min bokhög.

Saxat från LIRE

Ett fullmatat höstnummer av tidskriften Lire ligger på mitt läsbord. Massor av läsinspiration och mycket att sätta upp på önskelistan. Höstens franska bokflod väller ut över alla breddar och jag försöker att något lite begränsa mig. Högst upp på min ”vill-läsa-lista” kommer Yannick Grannecs roman ” Les Simples” som för läsaren tillbaks till 1500-talets Provence och benediktinerklostret Notre-Dame du Loup där nunnorna lever i stillhet omgivna av det böljande landskapet med örter och träd - en plats där tiden står stilla. Men... idyllen ska snart sättas på prov.

Bérengère Cournut har tilldelats Fnacs pris för sin roman ” De pierre et d’os” och handlingen tilldrar sig långt i norr, i inuiternas värld. Boken beskrivs som en ”walk-about” i isarnas och snöns rike och det är en ung kvinna som är huvudperson. Mitt intresse är väckt.

Jag kommer att bläddra vidare i min Lire.

Ett evigt tema

Litteraturens värld är fylld av far-son-teman. Jag ser att en ny översättning av Turgenjevs stora roman ” Fäder och söner” snart kommer ut och i väntan på den läser jag en äldre version av boken ( från 1922). Det verkar som om det blir en rysk höst för mig för ”Ett Adelsbo” har också hamnat på läsbordet. De är så förunderligt odödliga de ryska berättarna.
När hösten gör sitt intåg börjar också en hel del litterära priser att uppmärksammas. I Frankrike har den långa listan för Renaudot-priset tillkännagivits och jag kastar lystna blickar mot den här tegelstenen på över ett tusen sidor.