Gott Nytt År

Läsning i vårens tecken. Upphovsman: Claude Monet.

Snart är vi där. I ljusets tid. Ett riktigt gott nytt läsår önskar jag alla och envar.

Papper, typsnitt och böcker

Trellis. Mönster av William Morris.

Arts & Craftsrörelsen inspirerade många och i Sverige lät boktryckaren Waldemar Zachrisson ge ut Boktryckeri-kalendern mellan 1893 och 1921. På så sätt kom svensk bokkonst också att förnyas. ”Man köper hellre en vacker bok för en krona än en ful för 50 öre”, skrev Strindberg.
Boktryckarkonsten har många rötter och förgreningar och Venedig är en stad med stor betydelse för verksamheten i fråga.

Aldus Manutius(1450-1515) var till yrket språklärare men gav sig i kast att reformera boktryckandet genom att göra alstren mera lättillgängliga avseende formatet. Aldus blev pocketbokens uppfinnare. Bilden ovan är ett exempel på hans konst. Hans ”aldiner” kom att bli populära och de var förhållandevis billiga i inköp. Aldus Manutius bas var Venedig och staden kom att bli en stor boktryckarmetropol.
Allt detta läser jag i ”Strindbergs lilla röda” som behandlar det mesta som har med boktryckarkonst att göra. Jag får rejäla nostalgikänslor när jag tänker på Lessebos bikupepapper och ser bilder på Strindbergs skrivbord med bläckhorn och stålpennor. Lessebo handpappersbruk lever faktiskt än och har nyligen fått nya ägare. Jag hoppas att de kan skapa nytt liv i denna gamla kulturinstitution (från 1600-talet). Jag längtar efter att få skriva på äkta Lessebo igen.

I Gutenbergs värld

Bild från Sveriges första tryckta bok ” Dialogus creaturum” (1483).

Om man ser på en karta över boktryckarkonstens utbredning vid slutet av 1400-talet kan man konstatera att Sverige är nästintill en ödemark- men några prickar finns det trots allt.
År 1483 kom den kringresande boktryckaren Johan Snell ( Schnell) från Danmark till Sverige och han slog sig ner på Gråmunkeholmen ( dagens Riddarholmen). Johan Snell kom från Rostock och hans ” Dialogum creaturum” är Sveriges första tryckta bok, en samling sedelärande dialoger mellan olika djur (122 stycken för att vara exakt) och varje dialog är illustrerad med ett träsnitt, som det här ovan.
Sverige har aldrig varit ett kulturland och det lilla som fanns tog stor skada i samband med reformationen. Klostren skövlades - och raserades i många fall. Den enda stora boksamlingen i landet fanns på Gråmunkeholmen. Om Gråmunkeholmens betydelse för svensk kultur kan man läsa i Lars Munkhammars bok ”Böckerna från Gråmunkeholmen” (2008) och en del får man också veta i ” Strindbergs lilla röda- boken om boken och typerna” av Alexandra Borg och Nina Ulmaja.

En böckernas bok är väl också Silverbibeln ( Codex Argenteus) och Lars Munkhammar har skrivit om dess rika historia. ” En europeisk reseskildring med månghundraårigt tidsperspektiv”.

Om inte om hade varit

Ludvig VIII täckt av franska liljor.

Den franska monarkin dog definitivt år 1873 och orsaken var ett bråk om just den franska liljan, en urgammal symbol, intimt förknippad med kungamakten.

Henri av Chambord som skulle blivit Henri V om han inte varit så oresonlig. Han erbjöds kungamakten men vägrade att erkänna trikoloren som nationsflagga ( den franska liljan skulle det vara och därmed basta). Henri fick nobben och fortsatte sin tämligen anonyma tillvaro på Schloss Frohsdorf i Österrike.  Om Henri läser jag både i ”A Certain Idea of France” och i ” Proust’s Duchess”.  Frankrike blev officiellt republik för tredje gången år 1875. Henri dog på Frohsdorf år 1883 - den siste på Ludvig XV:s svärdssida.

De sista skälvande dagarna

André Malraux (1901-1976)

Om några få dagar skriver vi 2020. Väderlekstjänsten förutspår blidväder för mina trakter och den grå färgen fortsätter att breda ut sig. Jag försöker bringa ordning i min bokvärld och så har jag fastnat i Frankrike och där får det nya året börja. Från hyllan har jag plockat André Malrauxs ”Antimemoarer” från 1967 ( svensk översättning 1968). Jag läser samtidigt Julian Jacksons nyutkomna biografi över Charles de Gaulle ” A certain idea of France”. De båda prominenta herrarna har en del gemensamt. Malraux var nämligen de Gaulles kulturminister under tio år (1959-1969) och han gjorde ordentliga avtryck i samhällslivet.
Den tidens Europa var en helt annan värld och för mig blir läsningen kanske också en flykt bort från nutidens kakafoni och diverse underligheter. På läsbordet ligger också ” Proust’s Duchess” som gör ett djupt nedslag i la Belle Époque.

God Jul

Vinterlandskap vid Vordingborg. Johan Christian Dahl.

Låt julefrid råda i alla hem.

Vårt hem

Vårt hems sätteri. Fotot lånat från Wikipedia.

Jag letade i hyllorna efter Strindbergs ”Röda rummet” och fick napp. Det finns mängder av utgåvor och mitt arvegods är från 1928 och upphovet är Vårt hems förlag ( Vårt hems vita bibliotek). Veckotidningen Vårt hem började ges ut år 1921 och existerade på egen hand fram till början av 1950-talet. ( Därefter slogs den ihop med Året runt). Det intressanta i sammanhanget är att Vårt hem gav ut flera bokserier och det vita biblioteket är en av dessa. Det finns också ett nobelbibliotek, ett gyllene bibliotek, ett idealbibliotek och ett nordiskt bibliotek ( och lite till). Det kan vara värt att botanisera bland boklistorna som innehåller en hel del som idag är bortglömt. Nobelbiblioteket ( för att ta ett exempel) omfattar femton titlar som alla har utgivningsdatum mellan 1928 och 1930. Både Henrik Pontoppudan och Karl Gjellerup finns representerade liksom W.S. Reymont och Romain Rolland.
Mitt exemplar av Röda rummet är något härjat av tidens tand och har upplevt många flyttar genom åren.

Årets julklappsbok

Utan omsvep tippar jag att Patrik Svenssons ”Ålevangeliet” kommer att ligga under granen i många hem. Dock inte hos mig för jag har redan läst och imponerats av den djupa kunskapen och av porträttet av en älskad far. Och- jag råkar ändå tycka att ål är något av det äckligaste som finns. En slingrig, slemmig varelse som ger alltför många ormassociationer- dessutom är den fettdrypande på matbordet ( men numera inte så vanligen förekommande där). Men- jag lyckades förtränga mina fobier och försvann in i berättelsen om glasålar och blankålar.

Kanske finns det plats även för den här rariteten. Raritet i fråga om valt ämne då. Typsnitt. Typografins historia. En bok av det något större formatet som kan få plats också som skådebröd i stället för att enbart tryckas in på en hylla. ( Efter noggrann läsning, givetvis). Mitt eget exemplar lyckades jag låna på min lilla stads bibliotek. Något att bita i under helgdagarna.
Ett annat bett tar jag i Robert Musils ” Mannen utan egenskaper”, och konstaterar att penna i hand är nödvändigt men det går framåt och det är snart dags för volym nummer två i krönikan om ” Kakanien” .

Det där med bokomslag

Det är många år sedan jag läste Émile Zolas genombrottsroman Thérèse Raquin och jag kände för en omläsning och att få riktigt grotta ner mig i detta gamla passionsdrama fyllt av både kärlek och hat. Boken kom ut år 1867 och den blev en försäljningssuccé och en skandal på en gång. Bakgrunden är förvisso gråsvart men känslorna lyser grällt och det blixtrar på så gott som varje sida. Det finns mängder av recensioner om Thérèse Raquin och jag tänker inte orda mer om innehållet. Det finns också mängder av utgåvor - nya som gamla och det är intressant att se hur bokomslagen designats. Det finns en del skräckexempel men också andra, väl avstämda. På bilden ovan Oxford World Classics sobra, gråa variant.

Den här franska utgåvan har tagit sikte på en av bifigurerna ( dock en viktig sådan), katten Francois.

En äldre utgåva från 50-talet.

En verklig utmaning

Det tog över tjugo år att översätta Robert Musils romansvit ” Mannen utan egenskaper”. De tre första delarna översattes av Irma Nordvang och den fjärde och sista delen av Lars Freij och då skrev man 1983. Utgivningen mottogs tacksamt , den var efterlängtad. För några år sedan kunde man även lyssna på böckerna som radioföljetong i P1.

Jag letade fram de två första romandelarna i bibliotekets magasin ( dit de förpassats) och jag vet att det kommer att bli en stor utmaning för mig att läsa alla sidor; det har jag nämligen föresatt mig att göra. Musils böcker tillhörde dem som brändes på nazisternas bokbål år 1933 och författaren själv tvangs att gå i landsflykt. Han dog utfattig i Schweiz år 1942.

Upplysningstidens mysterier

Jean Hubers porträtt av Voltaire i arla morgonstund är kanske inte direkt smickrande. Huber tillbringade många år tillsammans med den store filosofen och det kom att bli en hel del avbildningar i olika tekniker och former. Voltaire fann sig i att bli förevigad på detta sätt.

Tidskriften ” Secrets d’histoire” innehåller en lång artikel om Voltaire och upplysningen - ett outtömligt ämne och upplysningstiden ( liksom om Voltaire) har det skrivits mängder om, så klart. Jag har länge haft Anthony Gottliebs ” The Dream of Enlightenment” på mitt läsbord och jag hoppas att de kommande helgerna ska ge mig tid att fördjupa mig i läsningen om denna omvälvande tidsperiod.

Ett lite ovanligare perspektiv på upplysningstiden har Carolyn Purnell som har fördjupat sig i hur synen på våra sinnen fick en hel del udda tankar att frodas.  Kattpianon och kaffe i stor mängd, uppväckande av de döda genom att blåsa rök i valda (nedre) kroppsöppningar - detta och mer därtill avhandlas i Purnells bok ( som jag ännu inte har skaffat). Hur som helst - allt detta låter alldeles lagom udda och oemotståndligt som lektyr.

Kvinnorna i Versailles

Liselotte av Pfalz (1652-1722). Porträtt målat av Hyacinthe Rigaud.

Det kom en överraskning med posten, en fransk tidskrift med spännande innehåll och överdådigt vackra illustrationer; Secrets d’Histoire, som har Stéphane Bern som redaktör. Nummer 23 har mätresser och drottningar som huvudtema och platsen för dem alla är slottet i Versailles. Intriger och drama men också historia, tankeutbyte och livet som det är. Jag läser om Madame de Maintenon som vann Ludvig XIVs hjärta och som vigde en stor del av sitt liv åt monarkens väl och ve, och så läser jag om damen på porträttet ovan, Elisabeth Charlotte av Pfalz ( Liselotte), en kvinna med mycket skinn på näsan och många åsikter om både det ena och det andra. Liselotte var gift med ”Monsieur”, Ludvig XIV:s bror , och det kan inte ha varit en särskilt lätt uppgift. Om livet vid hovet får vi veta mycket tack vare den rika brevväxling som Liselotte lämnat efter sig. Hon tyckte rejält illa om Madame de Maintenon som hon beskrev på en mängd föga smickrande sätt - råttlort och gammal sopa är några exempel. När Madame de Maintenon dog (1719) blev kommentaren: ” Den gamla Maintenon har tuppat av. Det hade varit en stor lycka om det hade skett för trettio år sedan”. Det finns faktiskt en samling av Liselottes brev i svensk översättning ( Walborg Hedberg) men utgåvan är från 1916. Nog vore den värd att uppdatera.

Klockan fem i tolv

Alfred Kerr (1867-1948). Porträtt målat av Lovis Corinth.

Jag har läst ”Dödgrävarna” av Rüdiger Barth och Hauke Friedrichs- en skrämmande krönika över Weimarrepublikens allra sista månader. Boken är skriven i dagboksform och bygger på ett djupt grävande i olika källor. I november år 1932 var Tyskland ett land i djup kris. Arbetslösheten var skyhög, folk svalt, frös och for illa. På gatorna rådde djungelns lag. Knivar, skjutvapen och andra tillhyggen användes flitigt och det gällde att inte vara på fel plats vid fel tidpunkt. Inbördeskrig hotade och demokratin sjöng sin svanesång. I kulisserna väntade Hitler, som ett hungrigt rovdjur. ”Dödgrävarna” är en kuslig berättelse om ett samhälle i fritt fall, ett samhälle utan styrsel/styre på väg mot avgrunden. I boken finns många aktörer och förutom politikerna får man stifta bekantskap med framför allt journalisterna och författarna - som ser, förstår och skriver ( de flesta av dem tvingas gå i exil efter Hitlers maktövertagande).
Alfred Kerr var framför allt teaterkritiker men han skrev inte bara om scenens värld och han var en mycket modig man. Hans frispråkighet tvingade honom i hastig landsflykt redan år 1933. Efter ett antal ” nedslag” hamnade han till slut i England dit hans familj också lyckades ta sig. Dottern Judith skrev senare om sina upplevelser under den här tiden i romanen ” När Hitler stal den rosa kaninen” ( finns i svensk översättning). Även Alfred Kerrs essäer och artiklar finns att läsa i bokform ( i nya utgåvor) men då får man hålla sig till originalspråket.

Mellan Alaska och Orkney

Magiskt landskap. Orkneyöarna och Westray. Foto: Ingo Mehling

Orkneyöarna bjuder på en blandning av kargt och grönt och så blågrönt vatten. Dolt i naturen finns också en rik historia. Författarinnan Kathleen Jamie återvänder gärna och ofta till det här landskapet och hon har nyligen kommit ut med essäsamlingen ”Surfacing”. I ” Surfacing” hittar man en blandning av flera ämnen men mest plats får Alaska och orkneyön Westray och då handlar det om att gräva sig ner under ytan- med andra ord arkeologi. I min hylla har jag redan flera böcker av Kathleen Jamie och jag återvänder gärna till dem.

You are standing in a high, dim stone vault. There is a thick soundlessness, like a recording studio, or a strongroom. A moment ago, you were in the middle of a field, with the wind and curlews calling. That world has been taken away, and the world you have entered into is not like a cave, but a place of artifice, of skill. Yes, that's it, what you notice when you stand and look around is cool, dry applied skill. Across five thousand years you can still feel their self-assurance."

( Hämtat från essäsamlingen ”Findings” - essän har rubriken ” Darkness and Light” och vi står vid Maeshowe på Orkney.)

Ytterligare en bok på min långa önskelista....

Snö

Vinterdag i Roskilde av Laurits Andersen Ring (1854-1933).

Jag bor i en relativt snöfaittig del av Sverige. Vanligtvis, det vill säga. När det vill sig illa ser närområdet ut lite som på Andersen Rings målning. Här i det platta landskapet blir kombinationen snö och blåst till det vi kallar fyk. Drivorna växer rekordsnabbt och samlar sig på olämpliga platser. Snön är tung och packas som betong. Det finns mycket skrivet om snö i litteraturens värld. Det vackraste, i mitt tycke, har James Joyce åstadkommit i novellen ” The Dead” i the Dubliners.
” His soul swooned slowly as he heard the snow falling faintly through the universe and faintly falling, like the descent of their last end, upon all the living and the dead.”

I denna nätta volym filosoferar Marcus Sedgwick över snö - i litteratur och verklighet.

Snöns historia, skriver Mats Ekdahl om. En bok som ligger högt på min önskelista.

En mäktig översättargärning

För översättningen ( till engelska) av Uwe Johnsons ”Jahrestage. Aus dem Leben von Gesine Cresspahl” tilldelades Damion Searls - Helen och Kurt Wolffs översättningspris för år 2019. Verket består av fyra delar och det blir över tusen sidor sammantaget. En rejäl bit med andra ord. Uwe Johnson var en av medlemmarna i Gruppe 47 och han växte upp i det gamla D.D.R. ”Jahrestage” tog honom över tio år att färdigställa och boken, som är skriven i dagboksform, ger både en bild av Tyskland genom flera årtionden och det amerikanska samhället som det tedde sig på 1960-talet. Så här skrev jag i ett inlägg för några år sedan. ( Den engelska titeln på boken är ” Anniversaries”.)

Jahrestage är alltså en romansvit innehållande fyra delar och Johnson arbetade på den under över tio år- böckerna har också blivit till en film i regi av Margarethe von Trotta." Jahrestage" har i stilen liknats vid Buddenbrooks av Thomas Mann (i modernare tappning). Man kan nog säga att det här romanverket är en sammanfattning av Tysklands historia från 1800-talets slut och fram till och med 1968.. Allt berättat av en mor för sin dotter- i dagboksform och jo, jag skulle väldigt, väldigt gärna vilja läsa.....

Fransk inspiration från LIRE

Marie Antoinette. Porträtt målat av Élisabeth Vigée Le Brun

I Paris ( Orangeriet) visas just nu och fram till slutet av januari en utställning om Marie Antoinette. Här har man samlat mängder av konstverk från olika epoker och genrer med en gemensam nämnare: den mytomspunna drottningen som miste livet den där oktoberdagen år 1693. Utställningskatalogen har fått titeln ” Métamorphoses d’une image”. En önskebok....

Förhoppningsvis blir den här självbiografiska berättelsen översatt till andra språk. Boken höjs till skyarna av recensenten, Sylvain Tesson, och det handlar om en kvinnas oförtröttliga kamp. I centrum finns ” solens tårar” det vill säga olivoljan. Émilie Borel hade haft ett omväxlande liv och bott på många platser när hon till slut fick för sig att hon ville bo på en ö, producera olivolja och dyrka både Zeus och Poseidon. Korsika blev den utvalda platsen och där skaffade hon några hektar mark - och så tog hon itu med att odla sina olivträd. Émilie lär sig och förkovrar sig, möter kärleken och skaffar familj. Allt ser ut att gå som på räls men så dyker maffian upp, byråkratin, avundsjukan. Jag vet inte hur allt slutar men det tänker jag ta reda på.

En bok om upplysningstiden och dess betydelse verkar som en god investering. Speciellt i våra tider.

Ryskt

Vladimir Korolenko (1853-1921). Förevigad av Ilja Repin.

Gårdagen gick i papperets tecken- och då menar jag papper i vid bemärkelse. I Lund finns det fortfarande en del ännu levande fysiska antikvariat och jag genomsökte hyllorna i ett av dem. Jag brukar inte ha någon plan utan letar bara efter något ”annorlunda” , fjärran från bestseller- och deckarbordens uppstaplade och oftast ointressanta högar. Igår blev fynden ryska och jag plockade åt mig en trio bestående av Leonid Leonovs ” Gräshopporna” ( Tidens ryska klassiker, 1947), Vladimir Korolenkos ” Makars dröm” ( Tidens förlag, 1959) och Aleksander Kuprins ” Sulamith”  ( Lindqvists förlag.). ” Sulamith” beskrivs som en parafras över Höga Visan och boken har utsökt vackra illustrationer av Yngve Berg. Översättningen är gjord av Jascha Golowanjuk.
Vladimir Korolenko är en av många framstående novellister i den ryska litteraturen och han var en modig man som kämpade mot den tidens orättvisor. För detta hamnade han i onåd och fick tillbringa flera år i tsarens fångläger. ” Makars dröm” är en rysk novellklassiker som har handlingen förlagd till den sibiriska tajgan.
Och- det blev ” vanligt” papper också. I Lund hittar man butiken Lexis som har ett stort sortiment av papper, pennor och lite till. Det blev för min del några brevpappersblock med illustrerad baksida ( William Morris) och en flaska reservoirpennebläck i en dimblå färg. Så blir julbreven lite trevligare att skriva ( och förhoppningsvis att läsa).

Tre kvinnor från la Belle Époque

Comtesse Greffuhle var en av de tre damer som utövade ett stort inflytande på kulturlivet i förra sekelskiftets Paris.  Salongsdrottning och en stor skönhet var hon- och dessutom en inspirationskälla för Marcel Prroust.

Laure de Sade dyrkades även hon av Proust. Fotot är taget av den tidens store ” kändisfotograf”, Nadar.

Sist i trion: Geneviéve Halévy. ( foto: Nadar).

Om dessa kvinnor och deras tid kan man läsa i Caroline Weber’s bok ” Proust’ Duchess - how three celebrated women captured the imagination of fin-de-siècle Paris.

Skånsk skönhet med anor

Kanske skulle jag ha valt en mera färggrann bild för att illustrera spedetröjan ( det är nämligen den som är den skånska skönheten med anor), men jag fastnade direkt för det här gamla fotot från 1870-talet som har rubriken ” Porträtt av Häradsdomaren Johan Nilsson i  Örup, Bara härad, och hans maka Inger”. Ett strävsamt äldre par som utstrålar harmoni och hustru Inger har klätt upp sig för fotografen med bland annat en dekorerad spedetröja.

Spedetröjan har en lång och mycket intressant historia och den kunde Inger Ohlsson berätta mycket om. Det var en hängiven skara damer som hade lyckats övervinna vädrets elaka makter ( halv storm med ihållande regn) och ta sig till Ystad. Jag beundrade särskilt den trio som åkt ända från Bornholm.   Inger Ohlsson har inventerat och dokumenterat den skånska spedetröjan och hon håller kurser i ämnet - både praktik och teori. Föredraget illustrerades av färgrika och vackert dekorerade alster både från gången och mera modern tid. En spedetröja stickas med mycket tunna stickor ( c:a 1,5 mm) så det gäller att ha tålamod och ta det lugnt så att man inte tappar maskor på vägen. När väl stickeriet är klart väntar dekorationerna och här ska elastiskt möta motsatsen vilket kan vara nog då knepigt. Hjärnvindlingarna lär få sig en ordentlig omgång.
Här kommer länken till Inger Ohlssons innehållsrika hemsida.

www.ibodesign.com

Strålglans

Majolikahuset i Wien. En skapelse av arkitekten Otto Wagner. Foto: Thomas Ledl

Det gick långsamt utför med det stora habsburgska riket under Franz Josefs tid men just kring sekelskiftet blomstrade kulturlivet - Wien var en smältdegel av olika impulser från rikets alla hörn och håll. Ett område som speciellt kom i blickpunkten var arkitekturen och otroligt nog fick den understöd av den ärkekonservative kejsaren. Det byggdes som aldrig förr. Otto Wagner var ett av de stora namnen under denna tid och hans verk är idag en del av stadsbilden.

Wagner formgav alla stationer och broar åt Wiens stadstrafik - ett gigantiskt arbete.

Jag har läst ut Ulf Irhedens bok om Franz Josef och hans tid och det är mestadels en sorglig historia med krig, upplopp och deprimerande familjeinteriörer. Men- det vilar ett skimmer, en strålglans över Franz Josefs långa ( nära 70 år) regeringstid. Det gamla  habsburgska riket är idag upplöst i ett flertal mindre länder, människorna från kejsartiden är borta och i många fall har även deras gravar raserats eller helt skrapats bort. Av mänsklig hand såväl som av tiden. Finns något kvar i de gamla ”lydstaterna” idag? Jo, och jag citerar från boken ” Järnvägsstationen med sin restaurang, den av plataner kantade huvudgatan som ledde till torget med rådhus, sparbank, postkontor och teater känns lätt igen, även om en del av byggnaderna har ändrat funktion genom åren....”
Jag kan också tillägga att boken om Franz Josef ger en mycket god inblick i Österrikisk historia och kultur - kejsaren är i fokus men runt honom skapades historien och på den vilar nutiden. Inte att förglömma.

En österrikisk trio

Rykande färsk på mitt läsbord är Ulf Irhedens bok om kejsar Franz Josef och hans tid, en tid som varade från 1848 och till och med 1916. Så länge är det inte många som har regerat och det kom att bli en svanesång för det stora Habsburgska riket. Vad som hände då påverkar oss idag för så är det med det förgångna- det sitter kvar och vi gör klokast i att bekanta oss med det på de sätt vi kan.
Perenn förlag har gett ut.

För den som till äventyrs ännu inte läst Joseph Roths mästerverk, Radetzkymarschen, kan jag bara säga : ” Gör så!”. Jan- Olof Olsson utnämnde denna roman till världens bästa bok och även om det finns andra åsikter är detta en bok som definitivt hör till en lista över omistliga läsupplevelser. Här skildras en familj och dess undergång och ett rikes sönderfall.

Om  Kapucinerkryptan skrev jag i januari 2016. Det här kom att bli Joseph Roths sista roman och den är en fortsättning på Radetzkymarschen. Fram till 1938 vindlar berättelsen genom spillrorna av en före detta stormakt. Ruin förlag har gett ut.

En god investering

Scavenius/Michaëlis praktverk ” Bybilleder” ,som handlar om konst och litteratur med Köpenhamnsanknytning, är en ständig inspirationskälla och en guldgruva att ösa ur. Den var inte billig i inköp och tung att släpa hem men vilken glädje den boken har gett mig. För tillfället är jag helt försjunken i Herman Bangs debutroman ” Haabløse slaegter”, en roman som blev totalförbjuden, förklarad ” otuktig” och sedan beslagtagen. Bang bötfälldes och hotades med fängelse.

I ” Bybilleder” hittade jag Erik Henningsens målning av en vanlig syn i 1880-talets Köpenhamn, nämligen vaktparaden. Erik Henningsens bild är hopfogad med ett utdrag ur Herman Bangs ” Stuk” som även den är en skildring av Köpenhamn under 1880-talet. ” Ett paradis för gycklare”, skriver författaren, en plats där man dansar på Dybbøls ruiner. Danmark led fortfarande i sviterna av det stora nederlaget år 1864 och allt hopp om återförening med Sönderjylland släcktes med det fransk-tyska kriget 1870.

Flera av Herman Bangs romaner finns i svensk översättning av inte alltför gammalt datum.

Året var 1884

Ett dramatiskt foto från den tredje oktober 1884. Fotografen är okänd.

1880-talet kom att bli mycket händelserikt i Danmarks historia. Den politiska scenen höll på att ändras och det förekom både upplopp och slagsmål lite varstans och så hade en helt ny tidning sett dagen. Politiken föddes den första oktober år 1884 och som serverat på ett fat kom den stora branden på fotot ovan. Huset som blev lågornas rov var Christiansborgs slott och oersättliga värden gick till spillo. På en annan tidning, Nationaltidende, arbetade Herman Bang, och just den kvällen satt han och åt middag hos tidningens ägare. Ett reportage kunde han inte motstå och under hela kvällen sprang Bang fram och tillbaka från middagsbordet till brandplatsen. Det blev en kamp mellan de två tidningarna om den bästa skildringen av brandnatten. Givetvis vann Bang äran åt sin arbetsgivare. Det blev Nationaltidende som tog hem spelet om lösnummerförsäljningen.

Herman Bang. (1857-1912)

På mitt läsbord har jag just nu ” De stridbare danskere” av René Karpantschof och Jan-Olof Olssons ”Eviga följeslagare”- en bra kombination, visade det sig.