Breven till Provence

Slottet i Grignan hörde under många år till släkten Adhémar och idag vallfärdar turisterna hit men attraktionen är inte "Adhémarerna" utan en kvinna av rang och berömmelse: Madame de Sevigné. I januari 1669 gifte sig Madame de Sevignés enda dotter med slottets ägare ( en Adhémar) och avståndet mellan Paris och Grignan (som ligger i Provence) blev stort liksom saknaden efter dottern. En flitig brevväxling påbörjades och växte sig till enorma proportioner genom åren. Madame de Sevigné vistades under några perioder i Grignan och det var också där hon slutade sina dagar.

Slottet blev illa åtgånget under den franska revolutionen och återfick inte sin forna glans förrän i början av 1900-talet då Marie Fontaine plöjde ner hela sin förmögenhet i byggnaden. Idag är slottet en viktig attraktion för den lilla staden och under sommaren anordnas teaterföreställningar på slottets innergård. I år valdes "Blodsbröllop" av Garcia-Lorca. 

Jag har plockat fram en utgåva av Madame de Sevignés brev (utvalda sådana). Min utgåva är en gammal så kallad svart Penguin men jag rekommenderar en alldeles färsk svensk översättning (2018) från Atlantis förlag.

Strul med kommentarsfunktionen

Jag har haft krångel med kommentarsfunktionen här på bloggen under en tid. Efter en del pysslande hoppas jag nu att ordningen är återställd. Så tråkigt att jag inte kunnat se och besvara alla de tankar och funderingar som lämnats. Jag beklagar verkligen - teknikens värld kan vara nog så praktisk - men inte när den beter sig illa.

Pont d'Arc i Ardèche. (Lånat foto).

Cikadornas sång

Närbild av en cikada (lånat foto Wikimedia commons).

I Ardèche sjöng cikadorna i träden och sommaren kändes intensiv. Under morgonnyheterna klagade turisterna på "oljudet" och över störd nattsömn och jag undrade vad det var för underliga människor som inte vill höra cikadornas surr. Vi lever i märkliga tider.

I min bokhylla har jag en del cikadarelaterat och jag ska läsa och etsa fast ljudet av dessa insektskonserter så mycket jag någonsin kan. Det är en gåva att få lyssna till cikador.

Bevinget, ikke laengere nymfe
og med antennerne slået op,
har han sat sig på et blad eller strå
er begyndt at synge
højt og uhørligt.

(Blå cikade av Peter Poulsen).

Hur skönt det vore mången gång
när krigens eldar brinna
stå genomskinligt osårbar
och kunna helt försvinna
i eldfast lycka som en gnom,
på vingar lika glada.
Hur skönt att plötsligt i ett träd
bli trollad till cikada.
Från Cikada  av Harry Martinson)

Om rummets betydelse

George Sands arbetsrum i Nohant (fotot är lånat från Wikipedia).

Jag kom inte till Nohant under min franska resa men väl till Grignan i Provence och slottet där Madame de Sevigné tillbringade åtskillig tid - men mer om Grignan vid ett annat tillfälle för just nu är jag upptagen med att läsa det senaste numret av tidskriften LIRE och jag har fastnat i George Sands värld. Den franska historikern Michelle Perrot har skrivit en bok om George Sand och om hennes älskade Nohant. Michelle Perrot berättar att hon inte alls hade tänkt ägna sig åt George Sand, en författarinna som hon tyckte skrev rätt tråkiga böcker, men så drogs hon in i Sands ljus och ljuset blev till slut alldeles för starkt för att motstå. Michelle Perrot besökte Nohant - föll pladask för den vackra trädgården, kyrkogården och det kringliggande romantiska landskapet. Så blev intrycken till en bok, en bok som har rummet i fokus men som kanske också ger en ny bild av en av förrförra seklets mest fascinerande kvinnor. På min önskelista finns den - på framskjuten plats.

Och stilla flyter Rhône

Över åttio mil av flod som flyter genom ett gammalt kulturlandskap. Här har människor strövat kring,  levt och verkat i tiotusentals år. Tanken svindlar och efter en vecka intill den mäktiga floden har jag huvudet fyllt av  minnen och funderingar.

Abbaye Notre-Dame d'Aigue-Belle är en plats där tystnaden råder och där benediktinermunkarna har sökt stillhet och kontemplation i nära tusen år. Här hade jag gärna stannat kvar ett tag till. I tystnaden och i meditationen.

Nu har jag också en lång lista med läsinspiration, inspiration som jag hämtat på ett av traktens fina médiatek. Den listan kommer jag att göra nedslag i under hösten och till dess får jag nöja mig med de böcker jag medförde i mitt mycket lätta bagage. Först ut blir Annie Ernauxs "Mémoire de fille" - memoarer av en del av en uppväxt. Jag tycker mycket om Annie Ernauxs sätt att skriva. Flera av hennes böcker har översatts till svenska.

Vad som dolde sig bakom porträttet

Princess Ghika av Jules Pascin.

Paris i början av förra seklet var en smältdegel av konstnärer och författare från jordens alla hörn. Jules Pascin (Julius Mordecai Pincas 1885-1930) var en av de många. Han blev mest känd för sina porträtt och så för sitt mycket tragiska slut.

Jag drogs till tavlan av prinsessan i den svarta kappan och med det sorgsna ansiktsuttrycket. Vem kunde hon vara? Ett märkligt livsöde rullades upp och en lång resa i både tid och rum. Prinsessan var från början en helt "vanlig flicka" och dessutom fostrad i ett kloster. Ett inte alltför ovanligt öde för en blivande glädjeflicka, för det var som sådan hon började sin karriär, Liane de Pougy (1869-1950).

Här är Liane igen- fotograferad av Nadar. Ett utsökt kvinnoporträtt.

För den som vill veta mer om Liane och om hennes värld - framför allt de intensiva åren i Paris - finns det säkert en hel del att läsa och lära i den här självbiografin.

Kor (mest)

Kor på Saltholm. Theodor Philipsen (1840-1920).

Jag tycker om kor. De har något stilla och värdigt över sig och brukar inte göra mycket väsen av sig. Den danske målaren Theodor Philipsen kunde fånga djurens själ på bild och han är mest känd för sina tavlor av just kor. Ön Saltholm mellan Malmö och Köpenhamn var ett av Philipsens favorittillhåll och Saltholm har genom tiderna haft ett gott förhållande till kor.

Theodor Philipsen var en lågmäld målare och han skildrade naturen med respekt och vördnad.

Nutidsmänniskan rusar fram i tillvaron. Hets och överskott på teknik och prylar i alla former. Hon borde sätta sig ner ibland och meditera över scener som den här ovan. 

Och vem kan motstå de här gässen (från Saltholm). 

Dessa mätresser

Benedetta Craveri har skrivit om drottningar och "favoriter" i "Reines et favorites - Le pouvoir des femmes" och hon har gjort ett rejält djupdyk i den franska historien där det verkligen kryllar av målmedvetna damer. Madamen ovan, Madame de Maintenon var en av dem som lyckades bäst i sina strävanden. Hon blev faktiskt Ludvig XIV:s morganistiska hustru och lär ha styrt och ställt bakom kulisserna.

Det här är Lola Montez ( hon hette egentligen något annat) och hon blev skandalomsusad älskarinna till Ludwig I av Bayern. Hennes liv var kort och mycket intensivt. Idag kan man se hennes målade porträtt i Ludwigs så kallade "skönhetsgalleri" som finns i Nymphenburgs slott i München - där delar hon plats med hela trettiofem andra damer. Om den vackra Lola och ett par andra mätresser kan man
läsa i en bok av Princess Michael of Kent. Det tänker jag göra. Snart.

Romantiska bilder

Det holsteinska Schweiz. Tavlan är målad av Adolph Friedrich Vollmer.

En liten stund befann jag mig i det böljande holsteinska landskapet - sjöar glittrade och det lyste grönt i många nyanser. På vissa platser här har tiden säkert stått stilla - det är ett landskap att drömma i.
Nu reste jag förstås med hjälp av en bok " Der Deutsche in der Landschaft" - en samling utdrag av naturupplevelser och filosofiska betraktelser - från när och fjärran. Jag fastnade alltså i Holstein och hamnade mitt i Christian Cay Hirschfelds romantiska utgjutelser över trakterna runt Plön. Hirschfeld (1742-1792) var professor i filosofi i Kiel och hans passion var trädgårdar - helst i engelsk stil och lite lagom vilt och fritt. Hans främsta verk "Theorie der Gartenkunst" går säkert att få tag på än i dag i nyare upplaga.

På den här tiden var Holstein intimt sammanbundet med Danmark och Hirschfelds tankar och idéer spred sig långt norrut. Han skriver om det holsteinska landskapet med stor inlevelse - om lugnet, stillheten och ensamheten och om naturens läkande och helande inverkan på den stackars utsatta människosjälen. Det är mycket romantiskt och mycket vackert och det är lätt att förflytta sig bort till detta utmålade paradis under läsningens gång. Lindalléer, rosor och fiskdammar... blommande kastanjer... så såg hans trädgårdar ut.

Fången i det blå tornet

Leonora Christina - i Fredriksborgs slottsträdgård och målad av Kristian Zahrtmann.

Om man far till Bornholm ska man inte underlåta att besöka det vackra (både utvändigt och invändigt) konstmuséet i Rø. Utsikten är mäktig med vilda klippor och blånande hav som står i kontrast till frodiga ängar med betande kor. Allt ryms i synfältet och inne i muséet finns verk av Bornholms allra främsta konstnärer. Kristian Zahrtmann (1843-1917) är en av dem. Zahrtmann hade ett älsklingsmotiv, ja, man ska nog säga en besatthet- den danska kungadottern Leonora Christina (1621-1698). Henne målade han så gärna av och några av dessa porträtt finns att se i Rø.

Jag förstår fascinationen med detta underliga människoöde. Leonora Christina var dotter till Christian IV och Kirsten Munk och hon blev tidigt bortgift med Corfitz Ulfeldt (om honom har det skrivits spaltmeter under seklernas gång- landsförrädaren, som fick sluta sina dagar i skam och vanära.) För Leonora Christina gick det inte mycket bättre - hon fick sitta inlåst i ett mörkt rum under över tjugo år innan hon till sist släpptes ut. Då var hon en gammal, härjad kvinna. Hon skrev sina memoarer "Jammers Minde" som än i dag trycks upp i nya utgåvor.

Själv läser jag om Leonora Christina i Bodil Wambergs välskrivna biografi.

Leonora Christina i Blaa Taarn. (Kristian Zahrtmann).

En kärleksförklaring

Förlovningsfotot. Virginia Stephen och Leonard Woolf.


Come out and climb the garden-path, 
Luriana Lurilee, 
The China rose is all abloom 
And buzzing with the yellow bee 
We’ll swing you on the cedar-bough, 
Luriana Lurilee.

I wonder if it seems to you 
Luriana Lurilee 
That all the lives we ever lived 
And all the lives to be, 
Are full of trees and waving leaves, 
Luriana Lurilee.

How long it seems since you and I, 
Luriana Lurilee.
Roamed in the forest where our kind 
Had just begun to be,
And laughed & chattered in the flowers, 
Luriana Lurilee.

How long since you and I went out, 
Luriana Lurilee
To see the kings go riding by 
Over lawn and daisylea,
With their palm-sheaves and cedar-leaves 
Luriana Lurilee.

Swing, swing on the cedar bough! 
Luriana Lurilee
Till you sleep in a bramble-heap 
Or under the gloomy churchyard-tree,
And then fly back to swing on a bough, 
Luriana Lurilee.

Den vackra dikten (av Isaac Elton) kom att bli Virginia och Leonard Woolfs kärlekssång. 

Från Kalundborg till Randers

Huset på bilden ovan ligger i Kalundborg ( västra Själland) och här föddes Sigrid Undset år 1882. Hon återkom gärna till sin födelsestad under årens lopp och hon hyste alltid starka känslor för sina danska rötter (Sigrids mor var danska). Sigrid Undset blev Nobelpristagare år 1928 och listan över hennes verk är lång. Under kriget (1939-1945) gick hon i landsflykt till USA och det var här hon skrev en biografi om den jylländske författaren Steen Steensen Blicher.

Blicher (1782-1848) kom från trakterna av Randers och han tillhörde en ansedd släkt med både präster och "etatsråd" i ättelängderna. Tyvärr blev Blichers barndom mycket olycklig, modern drabbades av sinnessjukdom och i hemmet utspelades skrämmande scener. Tiderna i Danmark var hårda under det nya seklets första år - engelsmännen bombarderade Köpenhamn och landsatte en armé. Blicher deltog i kriget och kämpade på Köpenhamns vallar, for åter till Jylland och gifte sig med sin farbrors unga änka. Äktenskapet blev mycket olyckligt och Blicher (som arbetade som präst) tvingades skriva skisser och noveller för att få ihop pengar till familjen. ( Hustruns arv hade han förslösat). Det blev till slut en stor produktion och flera av Blichers noveller ingår numera i den mest ansedda danska klassiska litteraturen.

Jag har just nu på mitt läsbord ett urval av Blichers mästerverk. Det är ofta mycket tragiska berättelser. I novellen "Marie" får man följa nordsjöbornas hårda liv och det handlar om ett litet barn som räddas vid en skeppsförlisning. Ett särskilt sorgligt människoöde och Sigrid Undsets mor läste bara första delen av "Marie"  högt för sin dotter - först som vuxen fick Sigrid tag på fortsättningen och hon kände det som om hjärtat skulle brista.
I min bok finns också "Prästen i Vejlby", en verkligt otäck och skrämmande mordgåta som förgrenar sig ut i både tid och rum. Hämnd, falska vittnen, sinnesförvirring och så svingas bödelns yxa. Historien om prästen är hämtad från verkligheten och det gör den inte mindre hemsk.

Steen Steensen Blicher är en odödlig författare- värd att lyftas fram och Sigrid Undsets Blicherbiografi vill jag gärna försöka få tag på.

Ljusets stad

Invigningen av Operan i Paris i januari år 1875. Målning av Édouard Detaille.

Det nya Paris tog nära tjugo år att skapa och från att ha varit en mörk och prångig huvudstad gick den till att bli en hyllning till ljuset - inte utan stor möda och stora uppoffringar och många människor kom i kläm när rivningarna satte igång.

Jag ser fram emot hösten och ett något lugnare tempo med mera tid för läsning och högt uppe på min "vill läsa-lista" finns Rupert Christiansens bok om just den här tiden i Paris- Haussmanns tid. Rupert Christiansen skriver för The Daily Telegraph och han har skrivit flera böcker med nedslag i fransk kultur.

Danska strövtåg

Gurre slottsruin ( fotot lånat från Wikipedia).

"Ved Gurre-Sø holdt Kong Valdemar Jagt,
Smukt Hornet lød gjennem Skoven,
Den stod i sin rigeste Sommerpragt,
Og Stjerner funkled foroven;
Da raabde Kongen saa lystelig,
Hvor de vilde Skovduer kurre:
La Gud beholde sit Himmerig,
Har jeg kun Gurre!"

-----
H.C. Andersen

Gurre sjö ligger inte så långt från Helsingör och det är en mytomspunnen plats, kanske mest känd för att Valdemar Atterdag en gång höll residens här ( han dog på Gurre slott år 1375). Om kung Valdemar läser jag i "Spelet om Schleswig-Holstein" och nog var han en färgstark man. Minst sagt. Hans dotter Margareta gjorde också rejäla avtryck i historien. Om kungar och drottningar finns det alltid en mängd skrönor att berätta och Valdemar är inget undantag härvidlag. Under många år förde han krig mot den då så mäktiga Hansan som dessutom hade många allierade inklusive den jylländska adeln. Detta förskräckte dock inte Valdemar ett enda dugg och han svarade med en liten nätt vers.

"Seven und seventig Hensen
hefft seven und seventig Gensen (gäss)
wo mi de Gensen nich en biten,
na de Hensen frage ok nich en Schiten"

Valdemar Atterdag har fått sin sista vila i Sorø klosterkyrka.

Gurre sjö målad av P.C. Skovgaard.

Ögonblicksbilder

Genremåleri, kallas det för när man som Christoffer Wilhelm Eckersberg (1783-1853) ovan  avbildar en scen direkt från "gatan"- motiv från vardagslivet med andra ord. Eckersberg hör till giganterna bland danska konstnärer och hans tavlor väckte ofta förargelse eftersom de kunde vara mycket avslöjande. "Langebro i måneskin med löbende figurer" är titeln på tavlan - kort och gott och utan krusiduller. Nog stannar man till inför scenen och undrar- varför springer de här människorna, vart är de på väg och vad är det som händer egentligen. Det har spekulerats i om tavlan inspirerats av en roman av Carl Bernhardt " Dagvognen" där en ung kvinna räddas från att drunkna just vid Langebro.

Eckersberg tyckte om att måla människor i blåst och ibland blev det ett förskräckligt liv eftersom blåst kan åstadkomma intressanta effekter med annars löst sittande klädesplagg. Tavlan ovan är dock av det mindre avslöjande slaget.

Jag fördjupar mig för tillfället i Politikens förnämliga bokserie "Danmarks Historie". Serien kom ut på 1960-talet och den håller än. Om Eckersberg och många andra och mycket mer kan man läsa i volym 10 "Reform och fallit" (fallit=konkurs) 1784-1830.

Flickan som älskade böcker

Dorothea Biehl växte upp i ett välbärgat Köpenhamnshem och det kunde väl ha gått för henne som för de flesta andra flickor under samma förhållanden- en lugn uppväxt med "lagom" bildning, broderi och behagfull konversation för att så småningom bli bortgift ( helst fördelaktigt)- men Dorothea var av annat virke och hon hade en snäll och förstående morfar som stod på hennes sida och understödde hennes intresse för litteratur och eget skrivande. Sybågen slängdes in i ett hörn och i stället växte bokhögarna. Resultatet av all denna kunskapstörst kom att bli till stor glädje för eftervärlden och Dorothea Biehl skrev flera skådespel och tecknade även ner sina memoarer.

Hon hann med att uppleva flera monarker och om den sällsport triste Christian VI och hans ännu tristare drottning skrev hon åtskilliga syrliga kommentarer. Drottningen var mycket svartsjuk och valde därför ut sina hovdamer mycket noga. Ju fulare desto bättre. Så här skriver Dorothea Biehl: " Jeg vil vaedde ti mod én på at damerne med samme flid og møje var sammenhentede fra alle jordens parter, som skønhederne til stortyrkens serail. Overensstemmelsen imellem dem var det eneste, der gjorde dem øjet tåleligt; thi de var alle lange, magre, gustne, stornaesede og plirøjede."

Grandmamas Bekännelser

Sophie Zinn (senare gift Thalbitzer) levde under en mycket omvälvande tid ( 1774-1851). Hon var dotter till en välbeställd köpman i Köpenhamn och från sin privilegierade tillvaro hade hon möjlighet att göra många iakttagelser, iakttagelser som så småningom kom att bli till en spännande bok med titeln "Grandmamas Bekiendelser".

Danmark gjorde sitt bästa för att hålla sig neutralt under den franska revolutionen men det gick inte att förhindra att jakobinska delegationer dök upp i den danska huvudstaden (syftet var att inhandla spannmål bland annat). Året var 1794 och Ludvig den XIV hade precis avrättats till mångas fasa. Sofies far ( som ju var affärsman) bjöd hem en del av fransmännen och Sophie lät sig charmas. Så här berättar hon: " Jeg taenkte med en slags gysen på, at jeg skulle se republikanerne. Jeg havde endnu ingen set og forestillede mig dem alle som kongemordere og blodgerrige mennesker."
Kvällen blev lyckad och slutade med att Sofie bad gästerna att sjunga Marseilläsen och begeistringen visste inga gränser.

Cirka tio år senare hamnade Sophie, som nu var gift och bosatt i Helsingör, mitt i det som kom att bli historiens första terrorbombardemang. Köpenhamn utsattes för ett våldsamt angrepp av engelsmännen som sköt iväg massor av dödsbringande projektiler över den danska huvudstaden. Detta var i början av september 1807 och stora delar av centrala Köpenhamn raserades. På målningen ovan (Eckersberg) brinner Vår Frue Kirke ( den blev totalförstörd). Sophie skriver: " Han (Sophies bror) sagde, at han aldrig havde ventet at se sin kone, barn eller hus mere, og fra volden havde det forekommet ham, som om den del af Byen, det ikke braendte, blev knust af bomberne. De ulykkelige borgere, som stod der, havde til sidst aftalt med hinanden ikke at se mere mod Byen, og hvem der talte om kone, børn, formue eller hus blev straffet."

Le nabi hogrois

Den parisiska kvinnan. Porträtt målat av József Rippl-Rónai.

Jag undrar om inte just porträtt var Rippl-Rónais styrka. Han målade också ofta i pastell och då blir bilderna skimrande, lite diffusa och med drömlik kvalitet. Porträttet ovan släpper man inte med blicken och kvinnans ögon är så blåa att blåare inte kan finnas ens i fantasien. Det svarta mot det ljusa ....

Jag läser om Rippl-Rónai i "Gauguin and the Nabis" - Prophets of Modernism av Arthur Ellridge.

Balaton. Ännu en pastell av Rippl-Rónai. Blått, dunkelt, drömskt.

I gränstrakterna

Danska soldater på marsch efter intåget i Nordslesvig år 1920

Erik Henningsen (1855-1930)hör definitivt till de större danska konstnärerna och han målade gärna med socialt patos- den lilla människan kom i centrum. Här ovan är det inte soldaterna som är i fokus utan den lilla flickan längst fram till höger som ängsligt håller ett grepp om sin mors förkläde. När norra Slesvig åter blev danskt år 1920 bar området fortfarande på djupa sår av de krig som rasat där- arméer som tågat fram, städer och byar som utsatts för fasor och förödelse. Efter det för Danmark så katastrofala kriget av år 1864 kom hela Slesvig-Holstein i tyska händer och under nästa stora krig (1914-1918) tvingades otaliga unga danska män ut att slåss på västfronten för Tysklands räkning.

Jag har plockat fram Herman Bangs "Tine" för omläsning och så en fackbok "Spelet om Schleswig-Holstein" av Mats Dahlbom, Lars Dahlbom och Sven Dahlbom från 2008.

När luften dallrar

får det bli en bild av något mera kylande- ett vinterlandskap av den danske konstnären Johan Thomas Lundbye (1818-1848). Lundbye trivdes bäst att måla runt trakterna av Kalundborg och hans tavlor visar oftast det danska landskapet med sin alldeles speciella natur. Lundbye var en gudabenådad konstnär - men den som gudarna älskar dör ung. Lundbye anmälde sig som frivillig i det dansk-tyska kriget och så blev han vådaskjuten redan innan striderna ens hade startat. Ett mycket tragiskt öde och en stor förlust.

Lundbye var också en mycket skicklig tecknare och illustratör och mest kända idag är nog de teckningar han gjorde för Hans Vilhelm Kaalunds "Fabler for Børn" (1845). Här ett litet smakprov.

Det er det herligste Tidsfordriv,
At agte paa Dyrenes Faerden og Liv!
At see, hvor de flokkes om Menneskets Hytte,
Nogle til Glaede og andre til Nytte,
I Skov, paa Mark, i Stald og i Buur,
Hvert med sin egen Drift og Natur.

Og kan ikke Djuret graede og lee,
Det kan dog kjaerligt paa Mennesket see,
Det bringer sin Tak og klager sin Nød,
Og elsker den Haand som raekker det Brød,
Og derfor skal Mennesket Dyret agte,
Og gjerne dets vanlige Faerd betragte.

Her Father's Daughter

Marie Sizun är en fransk författarinna (född 1940) och boken ovan är hennes debutroman. Den har nu (2016) översatts till engelska av Peirene Press, ett förlag med flera intressanta utgivningar, för övrigt. Jag har läst den relativt korta berättelsen om lilla France och hennes upplevelser i de vuxnas obegripliga värld.

Vi skriver Paris och det är en svår tid. Den franska huvudstaden är ockuperad av tyskarna men nu är invasionen äntligen på gång och friheten finns runt hörnet. France är bara en helt liten flicka som bor tillsammans med sin mor i en trång lägenhet. Mormor finns också där alltsom oftast och livet är tryggt trots kriget. France lever i symbios med sin mor och de är varandras allt men så kommer nyheten att fadern är på väg hem från fånglägret i Tyskland. Plötsligt smyger sig ett orosmoln upp på horisonten för vad ska hända nu i Frances trygga tillvaro?

Marie Sizun lyckas tränga in i det lilla barnets värld och åskådliggöra hennes tankar och känslor på ett mycket dramatiskt sätt, för drama blir det och också tragedi i slutänden. "Her Father's Daughter" är en mästerligt skriven roman om ett barns utsatthet och om hur ett barn upplever en komplicerad vuxenrelation. I bakgrunden finns också en hemlighet som kommer att få en kuslig och avgörande betydelse för alltid.

Marie Sizuns debutbok har recenserats flitigt både på originalspråket och på engelska och som vanligt tycker jag att det är beklagligt att det inte finns en svensk version. Marie Sizun har sedan 2005 kommit ut med ett tiotal böcker och flera av dem har prisbelönats i hemlandet.

Det röda parasollet

Det röda parasollet. Målning av Ker-Xavier Roussel (1867-1944).


Ker-Xavier Roussel hörde till den så kallade nabistgruppen " den bukoliske nabin" kallades han ibland för och han lät sig inspireras av herdar, fauner, nymfer och satyrer bland annat. Så här beskrivs han i Arthur Ellridges bok "Gauguin and the nabis- prophets of modernism" : He walked along paths and lanes, through orchards, copses, woods, everywhere. He walked as others harvested, without ever lapsing into idleness. He assimilated all the different things that he saw; bundled together the entire countryside like a sheaf of wheat."

Roussel hyllade livet och det finns ett alldeles speciellt ljus i hans tavlor. " His paintings would come alive and sing".

Vistula

Det benediktinska klostret i Tyniec grundades redan på 1000-talet. ( fotot är lånat).

Tankarna svindlar och rör sig bakåt i historien när jag läser om Paolo Rumiz resa längs med den sträcka som fått namnet "Fault Line" - en fiktiv gräns mellan öst och väst. Floden Vistula ( Weichsel) flyter genom så gott som hela Polen och bär på oräkneliga minnen från tider av omvälvningar och strider.

"Hvorfor svulmer Weichselfloden som et Heltebryst,
der i Døden knuses, mod en vild barbarisk Kyst?
Hvorfor klinger Bølgens Klage fra den sorte Grund
som et saaret Gangers sidste Suk i Dødens Stund?"

Så diktade en gång den danske författaren Carsten Hauch (1790-1872) och dikten blev till en sång. Den sången spelades bland annat i Danmark under de svåra åren på 1940-talet. Ett musikaliskt motstånd mot den dåvarande övermakten.

Carsten Hauch står staty i Sorø på Sjaelland.

Jag har letat och letat efter böcker om floden Vistula (Weichsel,Visla) och visserligen hittat en hel del men det handlar då oftast om senare tider (det andra världskrigets folkförflyttningar framför allt) - jag skulle vilja läsa om den riktigt gamla floden och hur städerna växte fram längs med den. Tyvärr behärskar jag inte polska.... för där finns väl lösningen.

Carsten Hauch skrev romanen "En polsk familj" (1839) och den finns att läsa i digital form om man inte hittar den antikvariskt.

En resa till Köpenhamn

Den här synen mötte säkert Erik Gustaf Geijer i Köpenhan. (Målningen är gjord av Andreas Hunaeus).

En kylig sommardag år 1825 for den svenske skalden Erik Gustaf Geijer med båt från Malmö till Köpenhamn. Det blev en utdragen sjötur - på hela sju timmar, vädret och vindarna var inte vänligt inställda den dagen. Geijer var på väg till Tyskland för att vila ut och rekreera sig och som resesällskap hade han bland andra sin författarkollega Atterbom. Det blev inte någon särskilt lång vistelse i den danska huvudstaden men Geijer var flitig med pennan och framför allt hustrun fick ta del av hans intryck. En skarp och iakttagande blick hade han och från Rundetaarns högsta avsats kunde han genast konstatera att Köpenhamn var tätare sammanpackat och med högre hus än Stockholm. Han imponerades också av det kringliggande landskapets bördighet och skönhet. I Vår Frelsers Kirke på Christianshavn lyssnade han på en predikan av Grundtvig men han förstod inte språket tillräckligt väl för att kunna tillgodogöra sig innehållet och han gillade inte gudstjänstens utformning- för oordnat, tyckte Geijer.

Det politiska livet var han kritisk till, det verkade råda en stagnation i samhället och mycket kunde skyllas på det absoluta kungliga enväldet. Under denna tid (och fram till 1839) styrdes Danmark av Frederik VI (son till den olycklige Christian och hans ännu olyckligare drottning Caroline Mathilde).

Geijer dog år 1847 och hann inte uppleva de förändringar som skulle helt röra om i det danska samfundet. Två utmattande krig och nya lagar och författningar. Om allt detta och mer därtill kan man läsa i Politikens stora serie om Danmarks historia. Jag är också övertygad om att det går att ta del av Geijers brev både i bokform och digitalt.

Geijer på äldre dagar - förevigad genom daguerrotypi.