På önskelistan

En bok om den brittiske konstnären Eric Ravilious och kretsen runt honom. Ravilious omkom när det flygplan han färdades i störtade utanför Island i september 1942. Under sitt korta liv (39 år) hann Eric Ravilious skapa en stor mängd akvareller och träsnitt.

Öar i det blå

Stranden vid Vai. Kreta. Fotot är lånat.

Höga berg och djupa dalar och kuster med vita sandstränder. Kreta har allt. Enligt Lawrence Durrell är Kreta den mest grekiska av alla öar med sin urgamla och rika historia och här kunde man följa de stora krigen i antiken på avstånd, hit kom inte perserkungen.

Vill man veta mer om Kreta och den grekiska arkipelagen är Lawrence Durrell's bok "De grekiska öarna" en bra början. Den svenska översättningen är från 1978 men det finns nyare engelska utgåvor. Lawrence Durrell kan sitt Grekland och han tillbringade åtskilliga år i landet. Här skriver om sina öar och han minns samtidigt. Jag är övertygad om att blandningen är ganska perfekt.

Det omöjligas konst

General Suvorov tar sig genom Panixerpasset.

En känd tavla av en känd konstnär, Vasily Surikov (1848-1916). Surikov kom från Krasnoyarsk i Sibirien men lämnade staden när han var tjugo år gammal för att slå sig ner i Sankt Petersburg.

Alexander Suvorov var en av det gamla Rysslands stora hjältar och hans militära bedrifter var "sans comparaison". År 1799 , i oktober, förde han sina trupper (cirka 25 000 man) genom Panixerpasset i de schweiziska alperna för att kunna regruppera och driva ut den franska hären från Österrike. Djärvare företag får man leta efter och det hela kostade givetvis åtskilliga liv.

Surikovs storslagna målning talar för sig själv (den inköptes för övrigt en gång av tsar Nicholas II).

Arturos ö

Procida (lånad bild).

För romanen "Arturos ö" tilldelades Elsa Morante (1912-1985) det prestigefyllda Stregapriset år 1957. (Boken blev översatt till svenska två år senare). Handlingen tilldrar sig på den lilla ön Procida som ligger strax utanför Neapel. Jag har inte läst "Arturos ö" och jag vet inte om jag vågar, för jag anar att det är en förfärligt sorglig bok.  Jag kommer förmodligen att nöja mig med det utdrag ur boken som återfinns i min franska tidskrift. Här beskrivs Procida som en dyster plats med en befolkning som inte uppskattar turistanstormningen från fastlandet och där man ser till att låsa sina dörrar ordentligt.

Elsa Morante

"Surtout la nuit, les navires qui passent au large ne voient de Procida que cette masse sombre qui fait ressembler notre ile á une fortresse au milieu de la mer. Depuis environ deux cents ans, ce Château est  devenu un pénitencier: l'un des plus vastes, je crois, de toute l'Italie. Et, pour beaucoup de gens qui vivent au loin, le nom de mon ile est celui d'un prison."(fransk översättning av Michel Arnaud).

Marie Susinis Korsika

En ö full av kontraster. Korsika. (Fotot är lånat).

I den franska tidskriften "Le Magazine Littéraire" läser jag en artikel om och av författarinnan Marie Susini (1916-1993), som föddes och växte upp i Rennu på Korsika. Hon flydde ön så snart hon kunde för atmosfären där kändes instängd och kvävande för henne. Marie Susini bosatte sig i Paris, studerade vid Sorbonne och kom i kontakt med många av den tidens stora namn på den franska parnassen. Hon började själv skriva böcker och är idag mest känd för romanerna "C'était cela notre amour" från 1970 och "Je m'appelle Anna Livia" från 1979. Till sin hembygd kom hon alltid att hysa en stark hatkärlek och hon berättar om sitt liv och sina tankar om Korsika i den självbiografiska bok som kom ut i slutet av 1980-talet (La Renfermée, La Corse). Några svenska översättningar av Marie Susinis böcker har jag inte lyckats hitta, tyvärr. Det finns en del titlar på engelska och på italienska men kanske inte så alldeles lätta att få tag på. Jag är mycket nyfiken på det här författarskapet och ska  försöka få tag på någon av Susinis romaner men det får bli läsning på franska. Här ett utdrag ur "La Renfermée, La Corse."

"Il y a lá-bas des matins qui sont comme le premier matin du monde. Les contours des montagnes bleues de la Sposata se détachent sur le bleu du ciel avec une telle précision, une si grande légèreté que le temps semble arrêté lá, dans cette lumière touchée par la grace. Nulle part au monde on ne la trouve, je le sais maintenant, elle est á la fois intense et transparente, irréelle. Le silence alentour, je le connais aussi, on l'entend dans toutes les solitudes, et c'est sur lui que se referme tout amour."

Från ryska muséer

Självporträtt med syster. Victor Borisov-Musatov (1895). Originalet finns i S:t Petersburg.

Victor Borisov-Musatov kom från Saratov och levde mellan 1870-1905.

Poesi på en söndag

Rainer Maria Rilke. Porträtt målat av Leonid Pasternak.

Autumn Day

Lord, it is time. The summer was so great.
Lay down long shadows on the sundials.
Let loose the winds to run across the plain.

Command the lingering fruits to ripen:
Grant them two southerly days yet.
Then drive them to fulfilment and compel
The final sweetness in the heavy wine.

Who has no house, will build himself none now;
Who is alone now, will stay so-
Wake, read, write long letters, go
Back and forth along bare avenues,
Restlessly wandering, where the fallen leaves blow.

Rainer Maria Rilke. Tolkning: Stephen Spender

La Ciotat

La Ciotat ligger mellan Marseilles och Toulon och är en motsägelse av sandstränder och klippor. År 1860 togs fotot ovan (av Édouard Baldus). Idag ser allt mycket annorlunda ut men jag vill vila i den här bildens stillhet ett tag.

Den franske författaren Serge Joncour har skrivit en hyllning till La Ciotat i senaste numret av Le Magazine Littéraire. I La Ciotat sjunger syrsorna i de varma sommarkvällarna och hamnen är fylld av  magnifika segelbåtar men det var också här som filmhistorien började en gång. Året var 1896 och bröderna Lumière förevisade något så revolutionärt som rörliga bilder på Eden-teatern. "Tåget anländer till La Ciotat" var namnet på den en minut långa bildsnutten - men, inte vilken bildsnutt som helst för det rörde ju på sig- som sagt.

Eden finns kvar ännu idag och har blivit världens äldsta (ännu "levande")biograf.

En stillbild ur den berömda filmen från 1895-96.

Från satirteckningens historia

Lady Worsley. Porträttet målat av Joshua Reynolds. Originalet finns att beskåda på Harewood House i Yorkshire.

Det brukar så småningom bli tid att ta sig an de där hyllvärmarna som de flesta bokälskare har liggande eller staplade någonstans. Jag har plockat fram en tjock volym "City of Laughter" av Vic Cantrell. Det handlar om satir och nedslaget görs framför allt i slutet av1700-talet. Jag fastnar redan i introduktionen som har rubriken "Lady Worsley's bottom".

Seymour Fleming var bara 17 år när hon blev bortgift med Sir Richard Worsley (7th baronet). Äktenskapet blev en katastrof från början och Seymour tröstade sig med älskare och rymde till slut med en av dem, George Bisset. När så Richard Worsley tog sig för att stämma Bisset, framkom det att Seymour hade utnyttjats å det grövsta av sin make och bland annat förevisats av honom när hon befann sig i badet. Så avslöjades Sir Richards hyckleri och i stället för det skadestånd på 20 000 pund som han begärt, sänktes beloppet av rätten till en ynka shilling. Hela skandalen väckte det största löje och många satirteckningar började cirkulera.

Joshua Reynolds fick aldrig betalt för sitt vackra porträtt av Lady Worsley och han skänkte det till Edwin Lascelles (lady Worsley's styvfar) på Harewood House, och där hänger det alltså än idag. Seymour Fleming (lady Worsley) kom att få ett synnerligen omväxlande och rörligt liv och om henne finns det mycket att läsa (och att se, för naturligtvis har det också blivit film av damens äventyr.)

Villa Kérylos

Utsikt över Medelhavet från Villa Kérylos. (Fotot är lånat).

Theodore Reinach var en fransk arkeolog som speciellt beundrade det gamla Grekland. I början av det förra seklet köpte han en bit land alldeles vid havet, i Beaulieu-sur-Mer, och där lät han uppföra ett stort hus i grekisk stil. Hela huset ligger på en udde och det sträcker sig mot solen och det glittrande blåa vattnet. Det är en plats för drömmar men historien är fylld av tragedi. När Reinach dog år 1928 övertogs Villa Kérylos av sonen Léon och hans fru Béatrice. Så kom kriget och nazisterna ockuperade det vackra huset. Léon och hans familj transporterades till koncentrationslägret Auschwitz där de alla mördades år 1943.

Den franske historikern Adrien Goetz har skrivit en bok om Villa Kérylos och om familjen  Reinach (Villa Kérylos).

Theodore Reinach.

Idag är Villa Kérylos ett muséum.

Medelhavet och litteraturen

Oändligt blått. Medelhavet rör vid tre världsdelar och i det här området har det producerats litteratur av högsta dignitet.

Jag lockades av månadens tema i "Le Magazine Littéraire" och fastnade genast i det fullmatade numret som innehåller både lästips och utdrag från olika författares tankar om hembygden vid Medelhavet. På en sida har man dessutom lagt upp ett "idealbibliotek" med tretton titlar från hela området. Här återfinns Iliaden, Don Quijote, och Paul Valérys "La Jeune Parque" och bland de mera moderna böckerna bland andra Albert Cosserys "Stolta tiggare" (där en del av handlingen utreder ett mord på en bordell i Kairo), Amin Maaloufs " Leo Afrikanen" ( som har handlingen förlagd till flera platser runt Medelhavet under 1500-talet. En omvälvande tid med krig och maktkamper)) och Orhan Pamuks "Mitt namn är röd". Det blir svårt att välja när tiden inte räcker till för allt.

Breven till Poseidon

Februari år 2008. München. Cees Nooteboom firar våren med ett glas champagne på en restaurang. En servett med restaurangens namn, Poseidon, blir en plötslig och stark inspiration att skriva en ny bok. Så föds tanken på brev till den grekiske guden med treudden och breven ska komma att blandas med egna tankar och funderingar eller som Cees Nooteboom uttrycker det " small collections of words, reports from my life." Han börjar sitt nya äventyr i hemmet på  Menorca. "Evening is falling on the island, the sea is close, Poseidon's sea, the rocks where I always swim. I look out at the vast, gently rippling surface, the movement in the last gleam of sunlight. The water on the rocks is the only sound. I simply need to begin"
Bäst kan "Letters to Poseidon" beskrivas som en slags anteckningsbok med noteringar från resor i tid och rum och framför allt då resor till förlorade världar. Det blir hela 23 brev och över 50 funderingar i lika många kapitel. Cees Nooteboom är den ständige sökaren som oupphörligen ställer frågor.
Det nionde brevet till Poseidon inleds så här:" What are names? A name designates a thing or a human  being, but that person or object is not actually that name. We bear our names, but we are not them. We depart from our bodies and do not take those names with us, they remain behind as empty shells or as words on a gravestone. Or perhaps it is the other way around and, when our body dies, what we believed ourselves to be cannot endure without that body and so vanishes into the same state of absence as before our birth.

De korta kapitlen har rubriker som "Challenger" (och ja, det handlar om den förintade rymdfärjan), "Blur" (en reflektion över en suddig bild i Ingmar Bergmans film "Nattvardsgästerna") och "Hölderlin", för att ta bara några få exempel. Har Nooteboom skrivit en reseskildring, en essäsamling eller bara en äldre mans vemodiga betraktelser? Välj själv. I vilket fall som helst tar jag den här boken till mitt hjärta.

"Letters to Poseidon" gavs ut på originalspråket, nederländska, år 2012. Den engelska översättningen (Laura Watkinson) är från 2014. Förordet är skrivet av Alberto Manguel.

Ett frieri

Pavel Fedotov: The major's marriage proposal.(1848).

I mina hyllor hittade jag en liten bok om rysk konst ("Ryska muséer") och började bläddra en aning förstrött tills jag stannade upp direkt inför tavlan ovan. Jag är ingen stor konstkännare men jag har läst på och vet nu att målningen av frieriet blev höjdpunkten på Fedotovs karriär som konstnär och inte undra på. Han har verkligen lyckats fånga stundens hetta, allvar och stress. Bara katten ger katten i alltihop.

 Fedotov (1815-1852) var först officer vid det kejserliga gardet i Sankt Petersburg men konsten kom mer och mer att ta över hans liv. Han blev konstnär på heltid år 1844 och övergav den militära banan. Det politiska klimatet under den här tiden var inte särskilt gynnsamt för människor med egna åsikter och  Fedotov kan inte ha haft det lätt. År 1852 började han visa upp alltmer bisarra drag och så låstes han in på ett mentalsjukhus. Dåtidens behandlingar där var grymma och Fedotov dog efter bara några månader på sjukhuset.

Pavel Fedotov. Självporträtt (1848.)

Poesi på en söndag

Foto: Sergio Vallé Duarte

The blue mist of after-rain
fills all the trees;

the sunlight gilds the tops
of the poplar spires, far off,
behind the houses.

Here a branch sways
and there
             a sparrow twitters.

The curtain's hem, rose-emboidered,
flutters, and half reveals
a brunt-red chimney-pot.

The quiet in the room
bears patiently
a footfall on the street.

Från "Cones" av Frank Stuart Flint (1885-1960)

En sista hälsning

"To be alive is to be inside the wave, always travelling until it breaks and is gone."

"Inside  the Wave " kom att bli Helen Dunmores sista diktsamling. I maj i år lämnade hon detta jordiska efter en längre tids sjukdom. Dikterna i samlingen är vemodiga och rör sig hela tiden i ett säreget landskap som pendlar mellan liv och död. Minnen blandas med händelser i nuet och blickarna riktas också framåt, mot det oundvikliga slutet. Det slut som väntar oss alla.

I dikten "The Place of Ordinary Souls" berättar Helen Dunmore om hur Akilles tillsammans med andra hjältar och krigare välkomnas till de Elyseiska fälten medan vi andra, helt vanliga dödliga, möts av en stängd dörr. För oss återstår "Asphodel Meadows".

Ängar fyllda med aspodiller kan vara nog så vackert. Foto: Stéphane Tasson

" In the fields of asphodel we dawdle
Towards the rumour of a beauty spot
Which turns out to be shut.-----
----
The bus shuttles all day long
With its cargo of ordinary souls.
We lie on our backs, eyes closed,
Dreaming of nothing while clouds pass."

Så bryts vågen och allt tar slut.

En kärleksförklaring till S:t Andrews

Jag har läst "The Beginning and the End of the World - S:t Andrews, Scandal, and the Birth of Photography" av Robert Crawford.

S:t Andrews är idag mest känt för sina golfbanor men platsen innehåller så mycket mera. Inte visste jag att S:t Andrews var den allra första staden som blev noggrant dokumenterad (byggnader, människor, natur) i en stor mängd foton. Det finns över 750 000 av dessa foton i S:t Andrews universitets fotografiska arkiv - och de väntar på ett eget museum. De tycker jag sannerligen att de är väl förtjänta av.

S:t Andrews är också platsen där litteraturen mötte vetenskapen på ett alldeles speciellt och fruktbart sätt. Robert Crawford berättar om sin hemstad i sju välfyllda kapitel. Givetvis bifogas en del av stadens stora bildskatt.
Historien om fotograferingskonsten startar egentligen år 1818. Det var då Lord Byron ( i Venedig) fick ett paket med posten från sin förläggare - i försändelsen fanns ett kalejdoskop "A newly-invented toy, that will I trust, amuse your female friends." Byron blev glad för gåvan. Bakom denna nya leksak fanns en man vid namn David Brewster och han hade sökt patent på sin uppfinning redan året innan men tyvärr för honom läckte detaljerna snabbt ut och så började man kopiera hejvilt. Brewster (som var bosatt i S:t Andrews) sökte då inspiration på annat håll, hos William Talbot , en uppfinnare som hade arbetat på "den fotografiska utmaningen" under en längre tid. I en tidningsartikel i mars 1839 berättade Talbot om sina upptäckter. "The art of fixing a shadow"--- " The most transitory of things, a shadow, the proverbial emblem of all that is fleeting and momentary, may be fettered by the spells of our 'natural magic', and may be fixed forever in the position which it seemed only destined for a single instant to  occupy. " Så utvecklades tekniken och kunskapen spreds. Flera kände sig manade att  avbilda världen på detta nya vis.
Fotografer, vetenskapsmän - tiden och stämningarna, detta och mer därtill skriver Robert Crawford om i sin inspirerande och lärorika bok - som hör till något av det bästa jag läst på ett bra tag.

Där världen började och slutade

The Rock and Spindle. Foto: Val Vannet

Den här säregna klippformationen hittar man söder om St Andrews i Skottland. Den har inspirerat både fotografer och poeter genom tiderna. "The tides come and go. The rock remains."

Geologi var en vetenskap på frammarsch under den viktorianska tiden och det är just där man befinner sig när man läser om fotokonstens allra första dagar. Det finns något både skrämmande och hoppfullt över "the Rock and Spindle"- och Robert Crawford ägnar klippan ett alldeles eget kapitel i boken om staden St Andrews och dess betydelse i historien. St Andrews är mycket mera än golf och här döljer sig en rik historia med framstående forskning, litterära sällskap och så en stor bildskatt från fotografiets barndom.

Fotograferingskonstens barndom

En bild från Paris. Fotot är taget år 1843 av William Talbot.

Just nu är jag fördjupad i en bok om fotograferingskonstens födelse. En av fotopionjärerna var Louis Daguerre men det fanns flera som utvecklade denna revolutionerande teknik. William Talbot var en av de främsta inom området och honom tänker jag återkomma till. Fotot ovan är en så kallad kalotypi och detta kan man läsa på Wikipedia:

Kalotypi är en fotografisk process. En bild, projicerad på ett ark ljuskänsligt papper, är kemiskt fixerad som ett negativ och kan föras över till ett annat ljuskänsligt papper och exponeras för ljus för att åstadkomma en positiv kopia. 

Fotografen använde sig av silverjodid i den här processen.

Det här fotot av ett kyrkofönster kan vara taget så tidigt som 1835. William Talbot är upphovsman.

Poesi på en söndag

Ingeborg Bachmann och Paul Celan möttes år 1948 och stor kärlek uppstod. De kom att brevväxla under tjugo år och dessa brev har sammanställts och översatts till flera språk. I Sverige är det Ellerströms förlag som står bakom utgivningen. Bachmanns och Celans förhållande var inte okomplicerat och breven är ibland fyllda av misstro och förtvivlan men störst av allt är ändå den kärlek, den passion som lyser i och mellan raderna. I november 1957 lånar Paul Celan en dikt av Andrew Marvell för att beskriva det han känner.

My love is of a birth as rare
As 'tis for object strange and high:
It was begotten by Despair
Upon Impossibility. 

Magnanimous Despair alone
Could show me so divine a thing,
Where feeble Hope could ne'er have flown
But vainly flapped its tinsel wing. 

And yet I quickly might arrive
Where my extended soul is fixed
But Fate does iron wedges drive,
And always crowds itself betwixt. 

For Fate with jealous eye does see
Two perfect loves, nor lets them close:
Their union would her ruin be,
And her tyrranic power depose. 

And therefore her decrees of steel
Us as the distant Poles have placed
(Though Love's whole world on us doth wheel)
Not by themselves to be embraced, 

Unless the giddy heaven fall,
And earth some new convulsion tear;
And, us to join, the world should all
Be cramped into a planisphere. 

As lines (so loves) oblique may well
Themselves in every angle greet:
But ours so truly parallel,
Though infinite, can never meet. 

Therefore the love which us doth bind,
But Fate so enviously debars,
Is the conjunction of the mind,
And opposition of the stars.

Ristat i sten

Vid Rigabukten. Lånat foto.

I novellen "The inscription on the boulder" berättar Konstantin Paustovskij om en dag vid Rigabukten men också om en författares dilemma när det gäller att tolka en text. Att skriva är ett kall, säger Paustovskij, och det får aldrig vara en mekanisk process.

"What pushes a writer to his sometimes tormenting but wonderful work? First and foremost the call of his own heart. The voice of conscience and trust in the future do not allow the genuine writer to live on this earth like a barren flower without giving people in generous measure the whole vast and varied canvas of the thoughts and feelings of his very mind. That person who has not added even a little perspicacity to the sight of others cannot be called a writer.
A person does not become a writer only from the call of his heart. The voice of the heart is most often  heard in our youth when nothing has yet clogged or thorn to shreds the fresh world of our feelings.
Then come the years of maturity, and we hear more clearly something other than the invocatory voice of our own heart, a new and more powerful call- the call of our times, of our people, of our humanity"

Rysk berättarkonst

Konstantin Paustovskij (1892-1968)

Det finns så många ryska berättare av rang men Konstantin Paustovskij står mycket högt på min egen lista av favoriter. Hans noveller är små mästerverk och ingen kan som han fånga det sällsamma i det vardagliga. Naturen är inte bara dekoration utan en ytterst levande del av berättelserna. Paustovskij känner människan och hennes villkor och han förmår återge dem på ett sätt som ingen annan. Tyvärr har hans böcker fallit något i glömska utanför hemlandet och det är verkligen trist.

Kanske finns förklaringen till Paustovskijs vackra berättarstil i citatet nedan. Så funderar jag och läser vidare i novellsamlingen "RainyDawn".

"I believe that the foundations of the literature are imagination and reminiscences, that's why I never use notebooks. When you take a phrase from your book of notes, and put it into the text that you're writing in a different moment of time and in a different mood, that phrase shrivels and dies. I recognize notebooks only as a genre."

Till minne av Delphine

"Yonville-l'Abbaye, så benämnt efter ett gammalt kapucinerkloster, varav ej ens ruinerna längre finnas kvar, är en köping, belägen åtta mil från Rouen mellan Abbeville- och Beauvaisvägarna, längst in i en dal, vattnad av Rieule, en liten å, som faller ut i Andelle efter att ha satt i gång tre kvarnar, och vari det finns några foreller, som pojkarna om söndagarna roa sig med att meta."
( från Madame Bovary av Gustave Flaubert och i översättning av Kjell Strömberg).

"Madame Bovary, det är jag" sa författaren men damen i fråga har verkligen existerat- åtminstone i sådan form och skepnad att hon kunde ge upphov till romanfiguren. Yonville-l'abbaye motsvarar det normandiska samhället Ry och här bodde en gång en dam vid namn Delphine Couturier- hon blev romanens Emma.

Philippe Delerm har besökt Ry, en mycket charmig plats med gamla vackra hus och omgiven av frodigt grönskande fält med betande kor. En idyll med andra ord. Ännu idag kan man förnimma Emma Bovarys närvaro här - som en lätt dimma som tränger genom stadens gator. Philippe Delerm beskriver allt så levande som om man själv gick där bredvid honom på dessa väl utvalda strövtåg genom det normandiska landskapet och den normandiska historien. "Les chemins nous inventent" kan jag inte slita mig från och den får följa mig ett tag till.

Sullivan Ballou

Sullivan Ballou var officer i nordstatsarmén under det amerikanska inbördeskriget och han stupade i det första slaget vid Bull Run i juli 1861. I slaget ledde han sina män framåt alltmedan kulorna ven omkring. Sullivan Ballou blev dödligt sårad  och dog av sina skador en vecka senare. I hans packning fann man ett brev till hustrun, Sarah. Ingen kan läsa Sullivan Ballous rader utan att beröras. Här ett utdrag.

Washington D.C.

My very dear Sarah:

The indications are very strong that we shall move in a few days—perhaps tomorrow. Lest I should not be able to write you again, I feel impelled to write lines that may fall under your eye when I shall be no more.

Our movement may be one of a few days duration and full of pleasure—and it may be one of severe conflict and death to me. Not my will, but thine O God, be done. If it is necessary that I should fall on the battlefield for my country, I am ready.

I have no misgivings about, or lack of confidence in, the cause in which I am , and my courage does not halt or falter. I know how strongly American Civilization now leans upon the triumph of the Government, and how great a debt we owe to those who went before us through the blood and suffering of the Revolution. And I am willing—perfectly willing—to lay down all my joys in this life, to help maintain this Government, and to pay that debt----

Sarah, my love for you is deathless, it seems to bind me to you with mighty cables that nothing but Omnipotence could break; and yet my love of Country comes over me like a strong wind and bears me irresistibly on with all these chains to the battlefield. The memories of the blissful moments I have spent with you come over me, and I feel most gratified to God and to you that I have enjoyed them so long. And hard it is for me to give them up and burn to ashes the hopes of future years, when God willing, we might still have lived and loved together and seen our sons grow up to honorable manhood around us. I have, I know, but few and small claims upon Divine Providence, but something whispers to me—perhaps it is the wafted prayer of my little Edgar—that I shall return to my loved ones unharmed. If I do not, my dear Sarah, never forget how much I love you, and when my last breath escapes me on the battlefield, it will whisper your name.---

But, O Sarah! If the dead can come back to this earth and flit unseen around those they loved, I shall always be near you; in the brightest day and in the darkest night—amidst your happiest scenes and gloomiest hours—always, always; and if there 

be a soft breeze upon your cheek, it shall be my breath; or the cool air fans your throbbing temple, it shall be my spirit passing by.

Sarah, do not mourn me dead; think I am gone and wait for thee, for we shall meet again.

Gamla kärleksbrev

I all hast ett boktips. Tiden vill inte riktigt räcka till för allt jag vill göra dessa dagar. Idag medförde brevbäraren en trevlig bok "The Love Letters of Great Men". Bokstavsordning är det som gäller och det börjar med John Adams och slutar med George Washington. Under 'C' hittar man bland andra Oliver Cromwell, en man som jag inte hade väntat mig att se i den här antologin och så särdeles romantiska är heller inte hans epistlar till hustrun. Då är Victorias Albert bättre på att uttrycks sina känslor.

Wiesbaden 21 November 1839

...That I am the object of so much love and devotion often comes over me as something I can hardly realise. My prevailing feeling is - What am I that such happiness should be mine? For excess of happiness is to me to know that I am so dear to you.

I antologin hittar man en stor mängd brevskrivare. Författare, statsmän, generaler och kompositörer har alla lämnat sina bidrag. Nog är det synd att det handskrivna brevets tid är så gott som förbi.

Normandiska strövtåg

Château du Champ de Bataille. (Fotot är lånat).

Jag fortsätter att följa med Philippe Delerm på hans strövtåg i Normandie. I ett kapitel berättar han om slottet vid Champ du Bataille - upphovet till namnet tvistar de lärde om.

Wilhelm Långsvärd

Kastanjeträden har precis slagit ut när Delerm vandrar runt i slottsparken och han njuter av den skira grönskan och av solen som väcker upp naturen till en ny vår. Så går tankarna till platsens blodiga historia. År 935 stod ett slag här mellan hertigen av Cotentin och Wilhelm Långsvärd (Longue-Épée). Det var Wilhelm som gick segrande ur bataljen och så blev Normandie ett enat rike.

Slottet uppfördes på 1600-talet och är byggt i barockstil men Philippe Delerm fantiserar om att det var just här som Lewis Carrolls Alice spelade sin underliga krocket med drottning Hjärter Dam och så fortsätter han sin vandring genom det verkliga och det fantastiska. Man ska lära sig något nytt varje dag, heter det, och följer man med på dessa normandiska utflykter blir den kvoten sannerligen fylld med råge.

Poesi på en söndag- poeten från Slagelse

Slagelse. Foto från förra sekelskiftet.

Syng for de døde!
For dem der faldt i tron
For dem der faldt for tvivlen
De unge kvinder og maend
I blomstrende grave.

De vil lytte om hundred år
Når duerne vågner
Og markerne grønnes
Og blaesten forkynder en ny tid.

Syng for de døde!
For hvert udgået trae.
Hvert vissent blad.
Råb i de tomme sale
I de kolde korridorer.
Tal, så stenene lytter
Og jorden begynder at graede -

Från "Strofer" av den danske poeten Erik Knudsen (1922-2007).

Genom sagans länder

Ella Maillart 1903-1997

Om den schweiziska författarinnan och reseskildraren Ella Maillart läser jag i det senaste numret av tidskriften LIRE. Ella Maillart föddes och växte upp i Genève och segling kom att bli en av hennes första passioner. Hon representerade Schweiz vid OS i Paris 1924. År 1930 kom så en brytpunkt i hennes liv- de långa resorna startade, en av de mera äventyrliga av dessa blev den som gick från Peking i Kina till Srinagar i Indien.

Ella Maillart skrev både på franska och på engelska. En svensk översättning har jag hittat, från 1952 "Genom sagans länder".

Nu har Olivier Weber gett ut en bok om Ella Maillart och hennes långa och äventyrliga resor.

Ella Maillart bör föras fram i ljuset tycker Estelle Lenartowicz, som har skrivit artikeln i LIRE. Det håller jag med om och tänker lära mig mera om denna modiga och intressanta dam.

En fransk sommar

Boualem Sansal. Algerisk författare.

Det hoppas jag på. Vi översköljs av amerikanskt och engelskt och jag känner ofta att det blir för stor slagsida. (Inget ont om engelskspråkigt i sig). För ett bra tag sedan försökte jag läsa Boualem Sansals dystopi "2084" men gick bet på språket (han skriver en utsökt franska men för svår för mina ringrostiga kunskaper). Nu finns boken i engelsk (och norsk) översättning och möjligen och förhoppningsvis kommer en svensk version också.

"2084" utsågs till årets bästa bok (2015) av den franska tidskriften "LIRE" och den belönades med Franska Akademiens Grand Prix året därpå.

Inspirationen är, som titeln anger, hämtad från George Orwell. Året är 2084 och i kungariket Abistan (uppkallat efter profeten Abi) bekänner man sig bara till en enda gud som man tillber genom att knäfalla nio gånger om dagen. Ingen annan tro tillåts, sekularismens tid är förbi, att minnas andra tider är förbjudet och alla invånare övervakas noggrant. Storebror ser dig. Den som inte rättar in sig i ledet stenas till döds eller blir halshuggen - offentligt. Men- det finns en grupp som vågar tänka självständigt trots dödshotet. De gömmer sig i grottor och i ghetton. De är Abistans sista "fria människor". Två vänner,Ati och Koa beger sig så ut på vandring för att söka efter en sanning som har gömts undan.

Tidskriften LIRE beskrev boken som en blandning av fabel, parodi, satir och science fiction. Nu har jag boken i min hand och på ett för mig bekvämare språk. Jag ska läsa med stort intresse.