Från satirteckningens historia

Lady Worsley. Porträttet målat av Joshua Reynolds. Originalet finns att beskåda på Harewood House i Yorkshire.

Det brukar så småningom bli tid att ta sig an de där hyllvärmarna som de flesta bokälskare har liggande eller staplade någonstans. Jag har plockat fram en tjock volym "City of Laughter" av Vic Cantrell. Det handlar om satir och nedslaget görs framför allt i slutet av1700-talet. Jag fastnar redan i introduktionen som har rubriken "Lady Worsley's bottom".

Seymour Fleming var bara 17 år när hon blev bortgift med Sir Richard Worsley (7th baronet). Äktenskapet blev en katastrof från början och Seymour tröstade sig med älskare och rymde till slut med en av dem, George Bisset. När så Richard Worsley tog sig för att stämma Bisset, framkom det att Seymour hade utnyttjats å det grövsta av sin make och bland annat förevisats av honom när hon befann sig i badet. Så avslöjades Sir Richards hyckleri och i stället för det skadestånd på 20 000 pund som han begärt, sänktes beloppet av rätten till en ynka shilling. Hela skandalen väckte det största löje och många satirteckningar började cirkulera.

Joshua Reynolds fick aldrig betalt för sitt vackra porträtt av Lady Worsley och han skänkte det till Edwin Lascelles (lady Worsley's styvfar) på Harewood House, och där hänger det alltså än idag. Seymour Fleming (lady Worsley) kom att få ett synnerligen omväxlande och rörligt liv och om henne finns det mycket att läsa (och att se, för naturligtvis har det också blivit film av damens äventyr.)