Stackars kusin Pons

I bibliotekets foajé "(mitt" lilla biblioteks alltså) kan man ibland göra mycket fina bokfynd. Där finns nämligen en antikvariathylla och häromdagen hittade jag  Honoré de Balzacs "Kusin Pons" stående där. Nu är boken min och jag har läst och låtit mig både roas och förfasas över den mänskliga naturen.

"Kusin Pons" kom ut år 1847 och var ett av de sista verk Balzac hann skriva (han dog år 1850). Boken ingår i "La comédie humaine" och komedi kan man ju kalla det för om man tänker men kanske inte om man känner. Historien om Sylvain Pons är mycket sorglig, näst intill outhärdlig att läsa på sina ställen.

Ja, stackars herr Pons. Han har hamnat på den överblivna kartan här i världen, han är ensam (men har en god och uppriktig vän, Schmucke. ) Tyvärr hjälper inte den vänskapen honom i slutänden för vad kan två äldre fattiga herrar sätta emot ett helt girigt etablissemang?

"Vid tretiden en eftermiddag i oktober 1844 kom en man i sextioårsåldern- men som verkade betydligt äldre- gående på boulevard des Italiens, vädrande som en spårhund och med ett vällustigt småleende på läpparna, likt en köpman som just avslutat en god affär eller en ung pojke som nyss lämnat en budoar, ytterst belåten med sig själv."

Så inleds berättelsen om Sylvain Pons, en äldre man som förutom att vara förfärligt ful också är tämligen utfattig. Pons har två laster (om man nu ska kalla det så)- han lider av samlarmani och köper, det som visar sig vara mycket värdefulla, antika föremål (som han lyckas få för en spottstyver eftersom han är fenomenal på att just nosa rätt på det som andra inte begriper sig på riktigt) och dessutom älskar herr Pons god mat. Han är den verklige finsmakaren och tragiskt nog kommer hans båda laster att indirekt bli hans fall.

I romanen om Sylvain Pons får man som läsare uppleva den mänskliga girigheten i dess värsta former. Jag älskar Balzacs svarta humor, hans cyniska kommentarer och hans enastående väl formulerade beskrivningar av människorna som befolkar sidorna.

" Madame Cibot hörde ljudet av tunga steg och en tjock kvinnas astmatiska andhämtning. Och madame Sauvage uppenbarade sig lik en av de käringar Adrian Brouwer målat på sin tavla Häxor på väg till Blåkulla. Hon var fem fot och sex tum lång, med ansikte som en knekt och betydligt skäggigare an madame Cibot, sjukligt fet, iförd en anskrämlig klänning i billigt, mönstrat bomullstyg från Rouen och med ett huckle av halvsiden på huvudet."

"Kusin Pons" är utgiven på Forum förlag (1974) och översättningen är gjord av C. G. Bjurström. Kanske kommer det nya utgåvor av denna odödliga klassiker. Hoppas kan man ju.