I hyllan hittade jag "Stjärnvägar" av Peter Nilson. (Tryckt 1991). Jag vill inte påstå att Peter Nilson är bortglömd men hans böcker finns inte i bokhandeln längre- det blir i vanlig ordning antikvariat och bibliotek som får stå till tjänst.
Peter Nilson, som var astronom, kunde konsten att skriva så att man trodde att man fattade även det mest komplicerade. Hans sätt att skriva har liknats vid "magisk realism". Hans språk är dessutom mycket vackert- och man vill stryka under något på varje sida.
"Stjärnvägar" är en samling essäer eller betraktelser-det är fascinerande resor han tar oss med på, Peter Nilson. I berättelsen "Tidens teater" får vi följa med till Selinunte som är ett ruinfält på Sicilien. Här vandrar Peter Nilson omkring och ser framför sig hur kartagerna anföll staden och sedan brände den- men kartagernas rike gick under det också.
"Jag anar hur hela Afrika kommer seglande från söder som ett oerhört fartyg, en kontineng på drift, medan årmiljoner rullar hän och arterna förvandlas, under denna kosmiska resa som har pågått sedan urminnes tid och som ändå kanske bara är i sin begynnelse."
Selinunte (lånat foto).I Selinunte filosoferar författaren också över tidens obevekliga gång- och säger att det vi lever på är bara en liten "rymdboll" som är knappt fem miljarder år gammal. Människan har varit med under bara några korta sekunder- egentligen. Perspektivet svindlar och "tiden fortsätter att rinna genom universum, kanske i evighet. Nuet är ju ingenting annat än framtidens begynnelse".
"Rök stiger från en eld nere vid stranden, en liten stjärna som har tänts av människor. Jag ser den flamma liksom mina förfäders lägereldar, och jag börjar undra vad jag egentligen vet om tiden, om jag alls har lärt mig att förnimma den."
