En avstickare

Igår var jag på utflykt med "sightseeing" till den stora staden Trelleborg. Söderslätts bokhandel är ganska trevlig att gå in och "rota runt i"- jag kom hem med pocketupplagan av Björn af Kleens bok. (Jag har länge velat läsa den och den finns aldrig inne på biblioteket). Om den svenska adeln och dess besvär att vidmakthålla sin makt genom jorden... (fideikommisser )handlar det om i synnerhet. Fast... besvär och besvär... det verkar gå lekande lätt att hålla fast vid de där utdaterade institutionerna. Intressant läsning är det hur som helst och jag har ganska många sidor kvar.
-
Björn af Kleen inleder boken med några sidor om Evelyn Waughs "Brideshead Revisited"- temat: en aristokratisk familj på väg mot undergången. Hur står det till med den svenska aristokratin? Ja, om det ska jag läsa i "Jorden de ärvde" (jag misstänker att undergången är långt borta....)

Penséernas tid är här

(Bilden från Wikipedia).

-

Nu är den här.... penséernas tid. I alla regnbågens färger finns de.... efter en lång, kall och mörk vinter är det precis vad jag behöver. I sin bok "Ögat i blomman (essä i tretton kapitel)" berättar Björn Berglund allt som finns att veta om just penséer.

-

Sprungen ur den anspråkslösa styvmorsviolen förgyller den idag världens rabatter...

-

"Penséerna bevarar i vida kretsar sitt anseende alltjämt idag men aldrig kan de mera betraktas utan att deras skönhet förringas av nostalgins skuggor. Kulmen för deras popularitet inträffade i Förenta staterna. Där var pensén ett slag så populär att det blev tal om att utse den till nationalblomma. --- Ja, styvmorsviolens makt förblir stor och gåtfull. "
-

"The day opened slowly, slowly, like a flower, and it held the sun long, long before it slowly, slowly folded" (sid 30 Ögat i blomman, citat av Katherine Mansfield).

Den maniska krokodilen av Ingela Norlin

Tyvärr kan jag inte lägga upp någon bild på bokens utsida- min kamera mår inte bra och boken är svår att få tag på... tryckt år 1985 på Bonniers förlag- snälla.... ge ut den på nytt- det förtjänar den!! Mitt exemplar lyckades jag infånga via bibliotekets fjärrlån.

-

"Den maniska krokodilen" är en samling absurditeter i form av korta prosastycken. Man ska inte läsa den på bussen för då kan man bli avslängd på grund av störande uppträdande (dvs för höga gapskratt).

-

I stycket "Samlaren" får vi lära känna en person som inte gärna vill kasta bort någonting som helst... ( lagrar vi inte på oss för mycket?) Ingela Norlin drämmer till med hammaren rakt på spikens huvud).

-

"Jag kastar inte bort någonting. Jag sparar skalet från de knäckta äggen, kartongen från den urdruckna mjölken, pappret som suttit kring knäckebrödet."

-

och vad sägs om det här (från "När det ringer"): "När det ringer slänger jag telefonen i golvet. Låter den ligga där, hård mot mitt fula brungrå plastgolv. Efter ett tag blir det tyst i andra änden av luren. Då lägger jag på."

-

Det handlar om tvålar som man kan läsa tidningar genom, om oupptäckta färger, ett läkarbesök med något annorlunda förlopp- och så hur det är att söka jobb och säga att man heter Carl.

-

"När jag söker jobb brukar jag säga att jag heter Carl. Då blir de tysta och stirrar lite på mig, eftersom jag inte är en man. Jag säger då att jag heter Carl, kalla mig gärna för Kalle."

-

Om man tycker om absurd humor (och det gör jag) är detta en bok man ska läsa ( och bli väl underhållen av. )

Mälarpirater av Sigfrid Siwertz

Mälaren (fotot från Wikipedia).

Jag har läst ut "Mälarpirater"- en bok som fick mig att minnas skolår från tidigt 60-tal och också högläsning hemma i vardagsrummet för många år sedan.
-
Boken handlar om att bli vuxen- och också om äventyr- att ta ansvar och att våga sådant som man inte trodde att man skulle våga.
-

Huvudpersonerna är bröderna Georg och Erik och deras kamrat Fabian (och Fabian är inte persona grata i Georgs och Eriks hem- ett hem som är ett fosterhem eftersom bröderna är föräldralösa.) Sommarlovet har just börjat och pojkarna ser fram emot lite ledighet och avkoppling- men tant Leontine och farbror Konrad (fosterföräldrarna) har helt andra planer.
-
Här talar tant Leontine: " Ni tiger, när jag talar. Om en kvart är ni klädda, annars blir det ingen mat. Hur kan man ha samvete....
Dörren slog igen med en skräll. Georg mumlade i kuddarna:
-Sabla Kalvstek!
Erik ekade
-Sabla Långkatekes!"
-
Pojkarna bestämmer sig för att vara olydiga och de följer med Fabian i en segelbåt (som sedan kapsejsar)- trion räddar sig till en holme (som är bebodd)- och där kan de "låna" ytterligare en segelbåt- med den beger de sig ut på ett stort äventyr på Mälarens vatten... (eftersom den första segelbåten återfinns tom och kapsejsad utgår alla från att pojkarna drunknat).
-
Georg som först blir kuschad av Fabian lär sig att segla- tar kommandot och blir den som börjar lära sig hur man ska ta sig fram i livet.
-
Jag tycker att "Mälarpirater" är en småtrevlig bok- precis lagom lämpad för sommarläsning.
-
Slutraderna så:
" Men Georg lovade sig ändå, att han hela tiden skulle le i mjugg, för bakom allt det där som hyggligt folk gjort upp för sig, låg ändå alltid äventyret och lurade. Det var nog ingen som i längden kunde gå fri. Och när det en gång kom till honom, det riktiga äventyret, som måste komma, då kände han med sig, att han liksom var bättre rustad än de andra. Han hade lärt sig att våga något, och han skulle nog finna en god sak att våga något för."

Marianne Höök och mitt 60-tal.....

Det stormade på 60-talet.... i många avseenden.

Jag hämtade hem en av mina beställda böcker från biblioteket igår. Marianne Hööks (sammanställd av Anette Kullenberg) "Får man vara lite tilltalande i det här samhället"?

Det är en bok på över 800 sidor så jag har inte på långt när läst ut den ännu (och jag kommer troligen inte att läsa allt heller- det blir valda delar).

Min mamma prenumererade på två veckotidningar (på den tid det begav sig)- Idun och Veckojournalen (även kallad "Veckoschakalen"). Marianne Höök skrev krönikor i just Veckojournalen- på 50- och 60-talet.

Jag minns dessa krönikor till viss del men jag var allt för ung för att ta till mig allt Marianne H skrev om. Att hon hade en vass penna- det stod dock helt klart. Jag minns också att jag tyckte att hon hade en väldig distans- och kyla - kanske lite för mycket ibland i min smak.

Idag läser jag henne med andra ögon och andra tankar. Det finns ett stort och starkt samhällsengagemang i många av hennes krönikor- och de är otroligt välskrivna. Jag kan också idag läsa och förstå att Marianne Höök var en kvinna som var väl bekant med "det svåra livet"- "det som är svart". Jag håller helt med Anette Kullenberg när hon i sitt förord skriver att "för mig är hon omistlig--- det finns någonting i Marinne Hööks skrivstycken som är unikt och som överlevt henne".

Jag ger ett utdrag "Kapstaden Torsdag UP"

"En sextonårig pojke, Victor Nbula

arresterades då han saknade papper

på vem han var.

Denna självförvållade oförsiktighet

bestraffades

självfallet med prygel.

Ministern som interpellerades

svarade att då Nbula som ovan

saknade papper

kunde polisen inte veta att han

ännu

inte uppnått de lagstadgade nitton

som krävs för prygel.

Vad begär folk egentligen.

Vittnen intygade att gossen

ännu efter tio dagar inte kunde gå.

Ministerns svar var att detta berodde på

modern som strukit balsam på såren

det sista hon borde ha gjort.

Dessutom tillade Ministern milt auktoritativt

verkställdes straffet av en man

för vilken han hade det största förtroende.

Sedan tjugo år prickfritt, sprickfritt

anställd vid polisen

En man känd för sin humana inställning."

Detta var 60-talets Syd-Afrika. Det kan inte sägas bättre.

Jag vill också läsa Anette Kullenbergs biografi över Marianne Höök- jag har beställt den och väntar och längtar.