Det är med viss bävan jag skriver.... för det här är en så omvälvande roman och jag önskar att många fler än jag skulle vilja läsa den. Henrik Pontoppidan hör verkligen till den skara av nobelpristagare som gjort sig förtjänta av priset- ett bevis är väl att hans böcker kontinuerligt kommer ut i nya danska upplagor - (År 2010 kom en ny "Lykke-Per" till exempel) och Pontoppidan finns även översatt till engelska. Här i Sverige läses han väl knappast. Tråkigt nog.
-
Del ett av det här stora verket som var Pontoppidans första längre roman har jag skrivit lite om tidigare - här.
-
När vi lämnade Emanuel Hansted i "Muld"(del 1) hade han kommit upp sig i världen - han var på väg att flytta in i prästgården och han hade hittat en fru, den unga bondedottern Hansine. Allt tycktes gå honom väl i händer och framtiden låg öppen och ljus framför honom. Men... Emanuel är en grubblande och opraktisk natur- att sköta jordbruk utan vana och utan minsta anlag är dömt att misslyckas.
-
När vi möter familjen Hansted (Emanuel, Hansine och tre små barn) sju år senare är det i ett hus som är ovårdat och mörkt. Mörkt så tillvida att det saknas äkta kärlek i hemmet. Pontoppidan målar ett ömsint poträtt av en tystlåten och förtryckt ung kvinna i Hansine- en kvinna som känner sig underlägsen i alla avseenden och detta orsakar också så småningom en katastrof.
-
Verkligheten tränger sig på- och den försupne veterinär Aggerbölle uttrycker det tämligen realistiskt "Det er noget troldskab i luften herude paa landet, noget som stjaeler livskraften fra os..hvis vugge ikke har staaet herude under den store Himmel".
-
Emanuel träffar igen Ranghild Tönnesen (den förre prostens dotter)- och trots att de två hela tiden "käftar ikapp" förstår man att det är här kärleken finns- för dem båda. Vävare Hansen startar sitt intrigspel mot Emanuel- som snabbt ger upp och kastar in handduken- han lämnar sitt arbete och sin gård och far med barnen till Köpenhamn. Hansine stannar ensam kvar och gör den största uppoffringen.
-
Så går ytterligare ett och ett halvt år- och nu beslutar sig Emanuel för att återvända med barn och syster (som blivit änka). Han dras med religiösa grubblerier och han har nu helt vänt den organiserade religionen ryggen. Emanuel vandrar runt på bygden och omvänder utstötta församlingsbor som ser upp till honom som en ny Messias. Allt slutar med tragedi.
-
Emanuel är en svag man och han är dömd att gå under från början- världen utanför, den verkliga världen är svår att välja bort. Det går inte att överleva i en drömvärld. Emanuel speglas mot en värld som är i omvälvning, en ny tid- det är detta som också gör boken så otroligt fängslande. Det här är förutom en filosofisk betraktelse också en lektion i dansk historia- och inte minst en rad skickligt utmejslade personporträtt.
-
Pontoppidan fördömer inte Emanuel helt - han får upprättelse också- vi får veta att många fattiga fiskare och torpare vallfärdar till graven (jo, Emanuel dör i slutet på boken). En bekant till Emanuel, en annan präst- pater Rüdesheimer- säger att på Emanuels gravsten kunde man lika gärna skriva : "Herunder hviler Don Quijotes genganger, Emanuel Hansted ved navn, som var födt til at vaere en skikkelig kapellan, men troede sig en profet og helgen; som derfor klaedete sig udi en kvaeghyrdes dragt og ansaae enhver indskydelse for en speciel kaldelse fra himlen; som regelmaessigt forfuskede, hvad han fik mellem haender, forlod sin kone och vanrögtede sine börn, men som ikke desmindre indtil det sidste betragtede sig som den af forsynet undvalgte, der skulde berede tusindaarsrigets komme og forkynde Guds dom."
(Bättre kan inte Emanuel Hansted beskrivas).
-
Om man inte känner för att läsa ett så omfattande verk av Pontoppidan kanske några av hans kort-romaner kan vara något?
