Kvällar på Alexandra

William Trevor var en av dessa gudabenådade författare som behärskade både roman- och novellgenren till fullo. En rik produktion lämnade han efter sig när han gick bort för fyra år sedan. Några av Trevors mästerverk ( tre stycken) finns samlade i ”Irländska tragedier” och boken är dessutom försedd med ett förord skrivet av Lars-Håkan Svensson. De två romanerna ( Ödets narrar och Färdvägar) har jag läst och skrivit om. Den avslutande berättelsen, en novell, blev därför ” kronan på verket” för mig. ” Kvällar på Alexandra” är en sorglig historia - men ändå strålar ett ljus över den. Handlingen i korthet: Femtonårige Harry bor i ett litet sömnigt irländskt samhälle med sina föräldrar och tre syskon. Till en närliggande gård flyttar ett utländskt par, herr och fru Messinger. Han är tysk- hon engelska fast skvallret går och alla har funderingar om vem de två egentligen är. Fru Messinger är dessutom ung, bra mycket yngre än sin man och när hon anlitar Harry för en del ärenden växer skvallret och Harrys familj blir mer och mer upprörd. Tiderna är oroliga- det är krig i världen och i England bombas städer sönder och samman av Görings Luftwaffe. Irland är neutralt, en fristad. Mellan Harry och fru Messinger uppstår ett starkt band, en själarnas förening. Den här vackra novellen kunde ha ” i dödens väntrum” som titel för allt är ödesmättat, sorgset men ändå med hopp- men hoppet här finns i fjärran och hör inte till denna världen. WilliamTrevor vecklar ut sin berättelse långsamt, långsamt och först mot slutet anar man meningen i det hela.
” Jag är en femtioåttaårig biografinnehavare utan biograf. Men när jag sitter i den tomma salongen räcker det med att jag har mina minnen. Hon ler bland sina grönrandiga kuddar. Han sprider ut ritningarna på golvet. Det droppar från mina regnvåta kläder mot eldgallret. Det finns glädje, trots krig och död. Ödet har skapat mig en ande ur ett mellanaktsspel. Så säger jag inne i staden ibland, när jag vill försöka förklara.”

Översättning: Birgit Edlund och Lina Erkelius.