onsdag 4 mars 2020

Efter Irkutsk ingen återvändo

Nikolaj Dobrovolskij har målat denna vy mot Irkutsk.

Irkutsk var ingalunda slutstationen för de flesta Sibirienförvisade men staden kom att bli ett nav och en sorts intellektuellt centrum. Vid början av 1900-talet var Irkutsk till och med känt som Sibiriens Paris. För Maria Volkonskaya gick dock färden vidare och tsarens förordningar var lika kalla och bistra som Sibiriens klimat.
- En kvinna som följer sin man till Sibirien och fortsätter leva med honom måste dela hans öde.
- Alla tidigare rättigheter och positioner tas från henne och hon betraktas som en kvinna gift med en brottsling.
- Eventuella barn födda i Sibirien behandlas som barn till livegna bönder och tillhör staten.
- Hon får inte behålla värdesaker eller pengar.
- Hon har inga rättigheter att behålla tjänstefolk som följt med från väst.
-Hon kommer aldrig att tillåtas återvända till det Europeiska Ryssland efter sin mans död.

För Maria gick färden vidare mot fånglägret i Nertjinsk, en resa som tog tio dagar och som fick företas i tarantass ( en kärra utan fjädring). Fångarnas tillvaro var fruktansvärd. De tvingades arbeta i malmgruvorna med start klockan fem på morgonen - arbetet höll sedan på nästan fram till midnatt. Femtio kilo silvermalm per dag skulle var man gräva upp. En omänsklig syssla för vem som helst och i synnerhet för män som inte var vana vid kroppsarbete.

Från biblioteket har jag beställt Varlam Sjalamovs ” Genom snön” som skildrar hans svåra tid i Gulag. På läsbordet ligger dessutom Karl Schlögels ” Terror och dröm Moskva år 1937” och Bengt Jangfeldts ”Vi och dom- om Ryssland som idé.” Och- ” Det sovande landet” av Margareta Attius Sohlman kommer att göra mig sällskap ett bra tag till.



Inga kommentarer: