Konsten att njuta av livet

Lin Yutang. Foto: Carl van Vechten (1939).

Jag har tagit fram boken från den undangömda platsen i hyllan tidigare - åtskilliga gånger. Inköpt 1941 och med min mors prydliga namnteckning på försättsbladet. Titeln ” Konsten att njuta av livet” har underligt nog haft en viss avskräckande verkan på mig. Den här gången tog jag mig mera tid och jag har beslutat mig för att läsa denna bästsäljare från tidigt 1940-tal. ( Nog kunde man behöva något upplyftande då). Lin Yutangs bok har kommit ut i nya upplagor och den finns säkert att låna på många bibliotek ( dock icke på ”mitt”).

Lin Yutang (1895-1976) föddes och växte upp i Kina men han lämnade hemlandet under det turbulenta 1930-talet och kom att tillbringa många år i USA.

Att försöka jämka samman västerländskt tankesätt med österländskt torde vara en näst intill omöjlig uppgift men jag har en känsla av att Lin Yutang är en god bit på väg.
”— den kinesiska kulturens högsta ideal har alltid varit en människa som känner sig upphöjd (takuan) över världen, därför att hon genomskådar världens gyckelspel. Med utgångspunkt från denna avskildhet växer den moraliska upphöjdheten ( kuanghuai) fram, en egenskap, som sätter människan i stånd att gå genom livet utan att låta sig frestas av ära och rikedomar eller hjältedåd och som följaktligen lär henne att ta dagen som den kommer.”

I början av boken finns också en sorts formel för nationalkaraktärer som måste speglas mot den tid i vilken boken skrevs - men det där med humorns betydelse i livet håller jag med författaren om. Fanatiker har alltid saknat minsta tillstymmelse till humor. Hur som helst, trots att ” Konsten att njuta av livet” är skriven under en annan tid har den ändå mycket tänkvärt att reflektera över.

Ett vackert kvinnoporträtt

Den svenske konstnären Georg Pauli har fångat koncentration och arbetsglädje på tavlan av spetsknypplerskan. Ljuset faller på dynan med trådarna och den här sysslan kräver mycket av utövaren. Knyppling är ingen snabb verksamhet - det måste få ta sin tid för att skapa de där skira och tunna spetsarna.

Georg Pauli var gift med Hanna- även hon konstnär ( och kanske mera känd än maken).

Hanna Pauli förevigad av Georg Pauli.

Stockholm-Motala

Kalundborgs radiostation.

När jag var barn fanns ingen TV. Kvällsnöjet bestod oftast i att familjen samlades runt den tämligen gigantiska radioapparaten som stod på ett bord längst inne i ett hörn. På framsidan kunde man se en mängd spännande och exotiska namn som det gick att ” ratta sig” fram till medelst ett vred- Kalundborg, Hilversum, Berlin.... Jag minns program som ”Snurran” och så klart ”Barnens Brevlåda” med farbror Sven och klockan tre var det dags för Riksronden med diverse nyheter. Jodå, radion lever fortfarande om än med helt andra program. En nostalgitripp lär det vara att läsa Charlie Connellys bok ” Last Train to Hilversum” som tar läsaren med till den där tiden för länge sedan. ( Nedslagen görs förstås i den brittiska sfären av radiolyssnande men det är säkert nog så intressant ändå).

I binas värld

Biodling är en syssla med gamla anor. Tavlan här ovan är gjord av Pieter Brueghel (1525-1569) och den ska tolkas allegoriskt - inte praktiskt. Detta och oändligt mycket därtill får jag lära mig i Lotte Möllers spännande och lärorika bok om bina och deras värld ”Bin och människor- om bin och biskötare i religion, revolution och evolution samt många andra bisaker.”

Det där med bin är en komplicerad men ack så fascinerande vetenskap och efter att ha läst Lotte Möllers bok kommer jag aldrig mer att se på ett bi med samma ögon som tidigare utan jag undrar nog vad det hör till för sort, var det kan tänkas bo och vad för slags honung det producerar. I tolv kapitel.   ( ett för varje månad) och ett ”extra tillägg” tas läsaren genom alla möjliga och omöjliga aspekter av bin, människor och framför allt biodling. Buckfastbin, bruna bin, mördarbin, gula bin... de virvlar fram på sidorna som ofta pryds av de vackraste illustrationer och även utdrag från böcker om binas historia- och ja, det finns fylliga register längst bak i boken också på litteratur, personer och platser att besöka för den som tycker om bin och honung.
En lite mer udda berättelse är den om det stora bikriget på Laesø, ett krig som delade ön i två delar och som skapade en mycket svårlöst konflikt som nu tycks ha fått en viss lösning. Hur som helst- bin ska vi vara rädda om och ta väl vara på. En god början är att skaffa mera information om dessa bevingade storheter och då är Lotte Möllers bok en synnerligen bra början.

Brunt bi. Foto: Emmanuel Boutet.

Gränsområden

Ilja Repin: ” Vilken fri rymd”.

Gränstrakter bär ofta på dramatisk historia och Karelen utgör definitivt inget undantag. Jag har läst Per-Arne Bodins essä ”Karelska näset som mötesplats för nordiskt och ryskt” i ” Kyssen i Ryssland”. År 1870 stod järnvägslinjen mellan Sankt Petersburg och Helsingfors klar och därmed öppnades också möjligheten för många fler att utforska nya världar. Karelska näset blev ett mycket populärt rekreationsområde för Petersburgarna och man kan nog tala om en veritabel invasion. Det var på gott och ont. Ilja Repin var en av dem som fattade kärlek till det Karelska näset och han bodde under många år i Kuokkala - hans hem blev ett kulturnav där många författare och konstnärer träffades.
” Hur jag uppskattar vårt upplysta hörn av den finska svala stranden, där man kan få tag på allt från Europa. Låt mig för Guds skull få det sagt innan vårt dumma kreatur, den skytiske barbaren, gubbstrutten kommer och tar det.” ( gubbstrutten och barbaren var tsar Nikolaus II och orden är Ilja Repins).

Eetu Itsos ”Anstormningen” från 1899.

Itsos målning talar sitt tydliga språk. Den ryska ”invasionen” av det Karelska näset upplevdes av många som mycket hotande. Inte heller Edith Södergran uppskattade det stora ryska inslaget i närmiljön och hon skaldade—- ” Likt mullvaden som under jorden gräfver
                                                      Det komma dumma människor att bo,
                                                       För hvilka både måne, sol och stjärnor
                                                       Förgäfves lysa uppå himlens fäste.”

Bodin avslutar sin essä med att skriva om hur åren mellan 1890 och 1917 kom att bli en politisk brytningspunkt mellan öst och väst- många kulturer fanns och existerade sida vid sida men ofta utan att komma i kontakt med varandra.

Den cirkulära tiden

En gång för många tusen år sedan såg världen annorlunda ut. England var förbundet med övriga Europa och på de stora slätterna strövade mammutar, noshörningar och även människor omkring. Så tog havet mer och mer och det stora gapet bredde ut sig. Julia Blackburn har skrivit om de förlorade världarna, världar som trots allt finns och som rör oss här idag, så långt bort i både tid och rum. Spåren finns av vitnade ben, träd, gravar på havets botten och en del sköljs upp till ytan. Det dödas ständiga närvaro och tidens rörelse som går i cirklar. ” Time Song” är en vacker bok, en poetisk bok och i sökandet efter det försvunna landet blandas också tankarna på den nyligen bortgångne maken och allt blir till en elegi- men en elegi fylld av hopp. Julia Blackburn rör sig långsamt fram i tiden och samtidigt som hon mediterar över det som är borta ser hon också det som finns. Det påtagliga, det man kan röra vid. Jag skulle kunna citera hur mycket som helst från den här boken som jag har uppslukats av under flera dagar och haft så svårt att släppa. Det finns andra som har skrivit om Doggerland men ”Time Song” måste stå i en klass för sig.
—- ” That time is both longer and shorter
Than I ever imagined:
Land becomes sea, sea becomes land,
Ice into desert, desert into salt marsh,
Salt marsh into birds and fish, animals and people,
Everything forgotten and remembered and forgotten again, ——

Ett märkligt kvinnoöde

Daisy Bates (1859-1951) kom från Irland och när hon var strax över 50 beslöt hon sig för att utvandra till Australien. Där engagerade hon sig i aboriginernas liv och villkor. Julia Blackburn har skrivit en bok om Bates liv och blandat fantasi med verklighet. Daisy Bates ville mycket men som så ofta - det blir inte som man inbillat sig och verkligheten är mycket olik de flesta drömmar. Vem minns Daisy Bates idag, undrar jag. En udda existens måste hon ha varit - och Julia Blackburns fiktiva biografi väntar på att bli läst.

Förlorade världar

Det som idag finns kvar av den så kallade mammutstäppen. ( en del av Sibirien). Fotot är lånat från Wikimedia Commons.

För många, många tusen år sedan var stora delar av Nordsjön och hela Engelska kanalen fast mark. Människor och djur strövade omkring på det stora stäppområdet. Vill man veta något lite om hur de levde och överlevde kan man studera Netsilikinuiternas kultur.

Netsilikinuiterna bor i de arktiska delarna i nordöstra Kanada och genom århundradena har de överlevt på fiske och jakt. Julia Blackburn ägnar Netsilikinuiterna ett eget kapitel i sin bok om Doggerland, platsen där vår värld på sätt och vis började.
” Just by watching these people as they hunt and eat, make clothes from skins and tools from bone and stone, you get an idea of all those who came before them and how they managed to survive and how they understood their connection with the natural world in which they found themselves.”

Kakivak, ett fiskeredskap. Foto: Brendan Griebel.

Furstinnan

Nyinköpt av biblioteket ( det tackar vi för) är Eva Mattssons biografiska skildring av Katarina Jagellonica. Om Katarina kände jag inte till så mycket för det är vanligtvis kungarna, inte deras gemåler, som får uppmärksamheten i historieskrivningen. Eva Mattsson har lagt ner två år på boken och den är försedd med många vackra illustrationer och ett rikhaltigt käll- och personregister. Någon god start på sitt liv som furstinna i Sverige fick Katarina inte. Det började med en lång och svår tid i fängelse- främst på Gripsholms slott där hon och Johan (så småningom nummer tre i kungalängden) tvingades utstå både fysiska och psykiska lidanden. Inte undra på att hämnden sedan förmodligen kändes ljuv. En intressant skildring, inte bara av en furstinna och drottning utan även av den tid de levde i.

En bild av tillvaron på Gripsholms slott. Katarina håller om sin son, Sigismund. Målning av Józef Simmler.

Not my cup of tea

Norrländskt svårmod och eländes elände. Övergrepp och fylla- stor tristess. Nej, ingenting för mig och jag vill påpeka att jag inte heller gillar den sockrade motsatsen. Boken jag läste ( med viss tvekan) har höjts till skyarna och det borde förstås ha gjort mig misstänksam. Nu lägger jag min lästid på annat och njuter i fulla drag av mitt nyförvärv- den hett efterlängtade boken om Doggerland ” Time Song” av Julia Blackburn. ”Parochial, weird and inconclusive” jo, det passar mig bra och jag hoppas kunna återkomma med flera tankar så småningom.

Saxat ur LIRE

Den franske författaren Emmanuel Ruben och hans vän Vlad har gjort en lång resa tillsammans, en resa med cykel och med Donau som guide. Den här utmaningen tog sju veckor att fullfölja och turen gick från Odessa (Ukraina) till Strasbourg i Alsace (Frankrike). Rubens bok följer väl också i Claudio Magris fotspår och kanske blir även ”Sur la route du Danube” en klassiker. Min egen nyfikenhet är väckt och jag hoppas att den här kulturhistoriska/geografiska/litterära reseberättelsen kommer att bli översatt till flera språk trots det relativt stora omfånget (något över 600 sidor).
” La vie nomade est un echantement de tous les jours, car c’est une vie réglée sur la rotation terrestre”.

25-öres böckerna

Illustration av Camille Flammarion

Väl nedbäddad i min säng - hostande och nysande och tämligen utmattad- hoppas jag på bättre tider. Läsningen blir det si och så med men jag lyckades asa fram ( asa är rätta ordet) en av Per-Erik Lindorms bokfilmer (del tre -1907-1918) och nu försöker jag hantera den så gott det går i horisontalläge. Jag kunde ha valt något mera praktiskt kanske men jag behöver något lättläst. År 1910 var ett händelserikt år och jag fastnar för en artikel om de så kallade 25-öres böckerna som gavs ut en gång på Nordiska Förlaget. ” En eller två volymer varje vecka— volymer om 160 om 224 sidor á 25 öre” och med ”eleganta omslag i 3-färgstryck”.  En sympatisk utgivning kan jag tycka - en som säkert bidrog till mera läsande. En hel del av författarna är okända för mig men det finns också ”berömdheter”. Glömskans mörker har omslutit många av de här böckerna men jag har hittat två författare från den stora strömmen som jag vill kika närmare på ( när jag slutat snörvla och hosta). Camille Flammarion (1842-1925) var astronom och han skrev mängder av böcker - mest populärvetenskapliga sådana men med dragning åt science fiction. Det finns en mängd svenska översättningar ( av äldre datum) och de går säkert att hitta i digitaliserad form.

Gilbert Parker (1862-1932) var en kanadensisk författare och han skrev gärna berättelser från Quebec. ”På maktens höjder” blev en storsäljare på sin tid. Här handlar det om den engelska erövringen av Quebec. Åter igen - svensk översättning finns men av modell äldre.

I väntan på Guldåldern

En målning från trädgårdsanläggningen Sanderumgaard på Fyn av Eckersberg.

Jag behöver inte åka till Stockholm och Nationalmuseum för utställningen ”Den danska guldåldern” kommer att visas i Köpenhamn i slutet av sommaren ( och sedan drar den visst vidare till Frankrike). Lite förenklat kan man säga att den danska guldåldern varade de första

femtio åren av 1800-talet. Man reste, man fick nya intryck och det rådde ett hyfsat lugn åtminstone mellan 1815 och 1848. Sedan brakade det som bekant loss och med 1864 befann sig Danmark i ett utsatt läge med en stor del av landet förlorat efter det katastrofala kriget.

C W Eckersberg är en av förgrundsgestalterna under guldåldern och många av hans tavlor har gått till de oförglömliga inom konsthistorien.

Sanderumgaard. Lugn efter ett åskväder, kanske? Mörkt och ljust - en öppen grind och en lysande regnbåge.

De vackraste universiteten

Foto:Antoine Taveneaux

Här har tiden stått stilla och rummet är fyllt av historiens vingslag, drömmar och samlade erfarenheter. Platsen - Salamancas universitet - en institution som är över åtta hundra år gammal. Jag bläddrar i min presentbok och tar in alla vackra vyer från många av världens hörn. Allt går att följa i kronologisk ordning med start i Bologna år 1088. Tanken svindlar. Sverige är representerat med Uppsala Universitet med interiörer från bibliotek och aula - bland annat.

En utmärkt bok att placera på väl synlig plats.( Dock inte lämplig att läsa i sängen).

Kvarteret Kaninen

Foto: Anna Bauer

Under lång tid härjade det stora rivningsraseriet i min hemstad, Malmö. Kvarter efter kvarter jämnades med marken och idag är staden på många platser helt oigenkännlig för mig. Kvarteret Kaninen är just en sådan plats. Där låg en gång min gamla skola ( den är nu jämnad med marken) och  biografen Aveny ( som en gång hette just Kaninen) blev till en grushög, den också. Idag tornar ett gigantiskt köpcentrum med monsterhotell upp sig. Jag undviker all närkontakt med området. Jag mindes gamla tider när jag rensade ut i mina hyllor och hittade Malmö Fornminnesförenings årsbok för 1996. Anders Carlsten berättar där om sin skoltid i Malmö och om de första åren på den gamla Pildammsskolan ( den röda tegelbyggnaden som nu är riven). Carlsten hörde till en annan generation än min men det han har att förtälja om sin skoltid väcker onekligen vissa minnen. Fröken Nilsson hette hans första lärarinna- en strängt religiös dam som inte drog sig för att smälla till uppnosiga gossar med linjalen. Språklära och stavning var viktiga ämnen och det skrevs, förklarades och repeterades. Jag tror inte att skolan på den tiden producerade några analfabeter. Språklära är inte alldeles enkelt, som bekant, och Carlsten ger ett exempel från något modernare tider. En hårt prövad lärare satte samman följande lilla skapelse för att underlätta inlärandet.
1. Substantiv är ord som du kan sätta ”fan” eller ”djävel” efter. Ex: gubbjävel, klockfan
2.Adjektiv är ord som du kan sätta ”skit” före. ex: skitbra, skitsnygg
3. Verb är ord som du kan sätta ”utav helvete” efter. Ex: Åt utav helvete, sprang utav helvete.
Hur resultatet blev av denna inlärningsmetod får vi dock inte veta.

Malmö Kulturhistoriska Förening (Fornminnesförening) är ännu i allra högsta grad levande och årsböckerna utgör oftast mycket intressant läsning. ( En hel del av dem kan man ta del av på nätet.)

Berättelser från näckrosornas stad

Lycksjön - här utan näckrosor. (Lånat foto).

Lyck betyder näckros ( av den gula sorten) på prusiska och en gång var Lyck huvudstad i Masurien. Idag heter staden Elk och Masurien hör numera till Polen. Den relativt nyligen bortgångne tyske författaren Siegfried Lenz framlevde sina första år här vid stränderna av Lycksjön och i novellsamlingen ”Vinter- of julefortaellinger” minns han den tiden. Jag vet inte om dessa noveller har blivit översatta till svenska men boken jag har framför mig just nu är alldeles ny och utgiven på Hovedland förlag och översättningen till danska är gjord av Inge Nissen. Passande nog är den tryckt i Sydslesvig.
Det är vinterlandskap som möter läsaren - slädfärder på lömsk is ( och det tar en ände med förskräckelse) och isfiske. Det kräver sin man ( eller kvinna) att stå ut med kyla och is på jakt efter bytet där under sjöns skyddande pansar ( med mig har jag också min mans berättelser från isfisketurer i ett tillfruset och ogästvänligt Massachusetts - isfiske är en härdande sysselsättning). En av Lenz noveller har just den passande titeln ”Isfiskeri”. Isen bör vara tjock och blå och hålla för en hästskjuts, först då kan man bege sig ut med sina fiskeredskap i högsta hugg på jakt efter gäddor och andra delikatesser.

Idel relativt korta noveller som är både fantasifulla och realistiska. En sällsam tillbakablick på en sällsam plats och en tid som aldrig mera kommer igen.

De små förlagens pris

För ett sådant existerar och i den uppsjö som finns av litterära belöningar tycker jag att just denna är värd att stanna till inför: ”Republic of Consciousness” . Den korta listan är klar och en av de utvalda är Wendy Erskine med novellsamlingen ” Sweet Home” där det mesta, som jag förstår, utspelar sig i Belfast. Irländska författare är alltid spännande och förlaget har ett originellt namn ” Stinging Fly Press”. Jag skriver upp.

Från Galley Beggar Press och Alex Pheby kommer romanen om James Joyce’s undangömda och olyckliga dotter, Lucia, som fick tillbringa sina trettio sista år inlåst på en så kallad institution.

Lucia Joyce var en skicklig dansös.

Poeternas gata

Patchin Place - New York ( fotot är lånat).

Patchin Place är en liten återvändsgata som ligger strax intill Greenwich Village i New York City. Husen är låga och ligger lite lagom avsides och de har varit hem för åtskilliga författare genom åren- bland andra Edward Estlin Cummings (e e cummings) som bodde här under större delen av sitt liv. Cumminngs var en förnyare inom poesin och hans dikter har blivit odödliga.

may my heart always be open to little
birds who are the secrets of living
whatever they sing is better than to know

and if men should not hear them men are old—-

I Leiden är husfasaderna prydda med det bästa ur världspoesien. ( foto David Eppstein). Här ett exempel.

Jag läser Susan Cheevers biografi om Cummings och hans tid - en biografi som är skriven med stor respekt för ”ämnet” och som innehåller utdrag ur många både kända och mindre känd dikter. Jag fastnar för de rader Cummings skrev år 1956 när det ungerska upproret krossades av sovjetiska stridsvagnar.
—-
” be quiet little hungrary
and do as you are bid
a good kind bear is angary
we fear for the quo pro quid”

uncle sam shrugs his pretty
pink shoulders you know how
and he twitches a liberal titty
and lisps ” i’m busy right now”

so rah-rah-rah democracy
let’s all be as thankful as hell
and bury the statue of liberty
(because it begins to smell)

Elizabeth Jennings

”A Cornfield by Moonlight with the Evening Star” av Samuel Palmer (1805-1881).

Elizabeth Jennings (1926-2001) var en engelsk poet med rötterna fast förankrade i sin kristna tro och med stor kännedom om vad det innebär att vara människa. Hon levde större delen av sitt liv i Oxford och flera av hennes diktsamlingar belönades med prestigefyllda utmärkelser.

”And make the wildest, darkest dream serene;
Landscapes are like still-lives which somehow move,
The Moon and Sun shine out of the same scene-
Fantastic worlds but all are built from love.”

Från Samuel Palmer and Chagall som finns med i ”Selected Poems” från 1979.

Paris par la fenêtre av Marc Chagall.

”Always we have believed
We can change overnight,
Put a different look on the face,
Old passions out of sight:
And find new days relieved
Of all that we regretted
But something always stays
And will not be outwitted.
——-
Från ” Disguises” i Selected Poems (1979).

Nyfiken på: Stanislaw Lubienski

Det råder inte något direkt överskott på översättningar av polsk litteratur och därför hajade jag till när jag såg den här boken. Det handlar om fåglar och människor och om deras betydelse för varandra med exempel tagna ur historien och ur litteratur, konst och musik. En krönika med många infallsvinklar med andra ord. Men... det dröjer innan ”The Birds They Sang” finns på bokhandelsdiskarna så man får ha tålamod. Vågar man hoppas på en svensk översättning kanske?