En gång för många tusen år sedan såg världen annorlunda ut. England var förbundet med övriga Europa och på de stora slätterna strövade mammutar, noshörningar och även människor omkring. Så tog havet mer och mer och det stora gapet bredde ut sig. Julia Blackburn har skrivit om de förlorade världarna, världar som trots allt finns och som rör oss här idag, så långt bort i både tid och rum. Spåren finns av vitnade ben, träd, gravar på havets botten och en del sköljs upp till ytan. Det dödas ständiga närvaro och tidens rörelse som går i cirklar. ” Time Song” är en vacker bok, en poetisk bok och i sökandet efter det försvunna landet blandas också tankarna på den nyligen bortgångne maken och allt blir till en elegi- men en elegi fylld av hopp. Julia Blackburn rör sig långsamt fram i tiden och samtidigt som hon mediterar över det som är borta ser hon också det som finns. Det påtagliga, det man kan röra vid. Jag skulle kunna citera hur mycket som helst från den här boken som jag har uppslukats av under flera dagar och haft så svårt att släppa. Det finns andra som har skrivit om Doggerland men ”Time Song” måste stå i en klass för sig.
—- ” That time is both longer and shorter
Than I ever imagined:
Land becomes sea, sea becomes land,
Ice into desert, desert into salt marsh,
Salt marsh into birds and fish, animals and people,
Everything forgotten and remembered and forgotten again, ——
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar