torsdag 12 maj 2016

Den stora romanen




Fyra delar- och vill man ha dem alla får man förmodligen anlita ett antikvariat. Jag lyckades komma över hela romanverket via bibliotekets magasin (det är oftast där man hittar den riktigt stora litteraturen). (Jag har ingen aning om man kan läsa böckerna i elektronisk form men jag förmodar så, själv skulle jag nog inte komma på tanken att läsa ett så stort verk via en datorskärm).

Min sommar kommer förhoppningsvis att gå i Robert Musils tecken. "Mannen utan egenskaper" har en vemodig historia som berättas av Olof Lagercrantz i förordet. När Robert Musil (1880-1942) dog i Schweiz (dit han hade flytt undan nazisternars härjningar) var han en ganska bortglömd författare. Några månader efter Musils bortgång fick hans änka ett upprop publicerat i en Zürichtidning- här vädjade hon till allmänheten att prenumerera på en postum del av Musils huvudverk, romanen "Mannen utan egenskaper" för någon annan möjlighet att få verket tryckt fanns inte.

Tack vare detta upprop kan jag sätta mig till ro och börja läsa detta mästerverk. Långsam läsning rekommenderas för här får man väga så gott som varje ord på guldvåg. Jag citerar:

"När man till exempel tycker att ett oljetryck är en mera konstfull prestation än en oljemålning, så ligger det en viss sanning i det, och den är lättare att bevisa än att van Gogh var en stor konstnär. Likaså är det mycket lätt och lönande att vara en kraftfullare dramatiker än Shakespeare eller en jämnare berättare än Goethe, och en utnött banalitet rymmer under alla förhållanden mer mänsklighet än en ny upptäckt. Det finns helt enkelt inga betydande idéer som dumheten inte skulle förstå att använda sig av, ty den besitter en allsidig rörlighet och kan iföra sig alla sanningens klädnader. Sanningen däremot har vid varje tillfälle bara en klädnad och en väg och befinner sig alltid i ogynnsam position."

Den största delen av den svenska översättningen står Irma Nordvang för.

2 kommentarer:

Hanneles bokparadis sa...

jag har också en STOR bok; hela 1,8 kg

Kurt sa...

Man tycker ju att biblioteken borde ha någon form av skamtröskel! De kan väl inte bara mäta sin kvalitet i form av lånestatistik, då blir det ju bara kiosklitteratur kvar!