The Grand Sophy av Georgette Heyer

Visst har hon lite av Annie Oakley över sig den goda Sophy. Jag har läst ut Georgette Heyers troligen mest kända och mest omtyckta roman och jag har roat mig kungligt för detta är så kallad underhållningslitteratur men det är god underhållningslitteratur. Boken finns i svensk översättning precis som många andra av Heyers romaner- visserligen är de här böckerna förmodligen förpassade till biblioteksmagasinen men de är då värda att plocka fram igen, tycker jag.

Sophy är tjugo år gammal , enda barnet till en diplomat, Sir Horace Stanton-Lacy, och hennes mor har varit död sedan länge. Sophy har flyttat runt i många länder under sitt korta liv för Sir Horace har blivit kallad till många diplomatiska uppdrag under Napoleonkrigen. Nu är Napoleon förpassad till Sankta Helena och Sir Horace har fått besked om att han måste bege sig till Brasilien. Sophy ska därför inhysas hos Sir Horace's syster som bor i London med sin stora familj.

I Mrs Omberleys hushåll styr och ställer äldste sonen- Charles med järnhand. Han är inte alls road av att tvingas ta hand om sin kusin. Sur blir också Charles fästmö, den skvallriga och pryda Miss Eugenia Wraxton- och nu kommer alltså Sophy inramlandes med apa, häst och hund- som en veritabel virvelvind. I huset blir inget som det har varit tidigare och Sophy visar sig vara en mycket praktisk och intelligent ung dam.

Den här boken är en riktig bladvändare och jag imponeras av de fina miljöbeskrivningarna- (hippomobiler inte att förglömma)- Ms Heyer skriver också vasst och hon ironiserar både över dålig poesi och dumma kungligheter (framför allt dåvarande hertigen av York.)

Här är det dock miss Wraxton som får sig en känga:

" Since you have brought up Miss Wraxton's name, I shall be much obliged to you, cousin, if you will refrain fron telling my sisters that she has a face like a horse!"
"But Charles, no blame attaches to Miss Wraxton! She cannot help it, and that, I assure you, I have always pointed out to your sisters!"
"I consider Miss Wraxton's countenance particularly well-bred!"
"Yes, indeed, but you have quite misunderstood the matter! I meant a particularly well-bred horse!"
" You meant, as I am perfectly aware, to belittle Miss Wraxton!"
"No, no! I am very fond of horses!, Sophy said earnestly."

"The Grand Sophy" var en mycket trevlig läsupplevelse och en berättelse som verkligen piggade upp i höstmörkret.

Franska litterära priser: Prix Renaudot

Théophraste Renaudot- mannen som gett namn åt det prestigefyllda priset Foto: Père Igor

Théophraste Renaudot grundade den första franska tidningen och året var 1631. Sedan år 1926 finns det ett stort och viktigt litteraturpris till hans ära: Prix Renaudot. Det här priset är ett komplement till Prix Goncourt och båda priserna delas ut den första tisdagen i november varje år- platsen är restaurang Drouant i Paris.

Jag har roat mig med att ögna igenom pristagarna genom åren- jag säger "ögna" för det tar alldeles för lång tid att fördjupa sig i alla dessa personer och namn. Två författare har jag dock skrivit upp med extra fet stil- två kvinnor: Célia Bertin och Dominique Bona.

Dominique Bona (f .1953) är journalist, författare och litteraturkritiker (med katalanska rötter). Hon är flerfaldigt prisbelönad och är nu - sedan 1999- en av jurymedlemmarna för Prix Renaudot. Bona har skrivit framför allt biografier/biografiska romaner. Den senaste i en lång rad har titeln "Deux soeurs: Yvonne et Christine Rouart- muses de l'impressionisme". Det här är väl typiskt en sådan bok som inte blir särskilt mycket översatt och säkerligen inte till svenska (vilket jag så klart beklagar).

Vilka var då dessa två systrar ? Det blev jag nyfiken på- Yvonne och Christine var döttrar till konstnären Henry Lerolle (1848-1929).

Henry Lerolle - porträtt målat av Pierre- Auguste Renoir

Henry Lerolles två vackra döttrar Yvonne och Christine (målade av Renoir) som gifte sig med två bröder - Eugène och Louis Rouart. Yvonne och Christine inspirerade inte bara konstnärer som Renoir, Degas och Besnard utan också kompositören Debussy. Bröderna Rouarts far hette Henri och var konstnär och konstsamlare.

Célia Bertin (f.1920) är också hon en författarinna som mest skriver biografier. "La femme à Vienne au temps de Freud", tycker jag låter som en lockande titel. Hon har också skrivit om Marie Bonaparte. det bör väl vara ett nog så intressant livsöde att skildra, föreställer jag mig.

Tillbaka till rötterna

Malmö är min  barndoms och tidiga ungdoms stad. Jag både hatar och älskar Malmö och försummar aldrig ett tillfälle att läsa om "hemstaden". På biblioteket hittade jag "Här har man roat sig- nöjen och förlustelseställen i Malmö 1860-1960" av Bengt Liljenberg. Det är en kavalkad över diverse etablissemang som funnits (och en del finns fortfarande) i staden Malmö. Det mesta hör till en tid som inte jag var med i och det är som sagt en kavalkad- det är kortfattat och inte alltid särskilt uttömmande och författaren har glömt raggarfiket "Frasses bar" (inte för att jag var gäst där men dock...).

"Frasses bar" låg vid korsningen Skolgatan/Spångatan. Det var som sagt raggarnas förlovade land och hörde man inte till just den kategorien så satte man nog inte sin fot här. Jag minns en dag i december år 1960 - jag hade varit på barnkalas i de södra delarna av staden och nu skulle pappan i barnkalasfamiljen köra alla ungarna hem (det måste ha varit ett himla jobb för det innebar turer härs och tvärs över så gott som hela Malmö). Bilen var alltså full av stökiga barn och den passerade Frasses bar någon gång tidig kväll. Just den dagen hade polisen bestämt sig för att ha körkortskontroll här- och det visade sig att pappan inte hade lappen med sig. På den tiden var man snäll- han fick lov att köra hem och hämta dokumentet i fråga men vi barn fick stanna kvar "som pant". Vi var inte glada och det var nog med viss skräck vi kurade ihop oss utanför det ökända caféet. Jag minns hur vi sa "men ska vi stå här- det är ju Frasses bar"? Det gick naturligtvis hur bra som helst och inget ont hände oss (och vad skulle väl det ha varit) men jag minns ändå den här kvällen- över 50 år senare.....

Så hittade jag år 1944 i boken och det är ett viktigt år i stadens historia- då invigdes nämligen norra Europas största teater- Malmö stadsteater.(På den tomten hade Malmöborna tidigare kunnat njuta av kaffe och goda kakor på Konditoriträdgården). Den första pjäs som spelades var Shakespeares "En midsommarnattsdröm"  och Hjalmar Gullberg skaldade en prolog -  här är första versen:

Mot verkligheten finns ett hemligt vapen.
Din vardag kan bli fylld av sång och syn,
fast denna stad är styrd av köpenskapen
och grå fabriker sänder rök mot skyn.
Stjärnhimlen låser upp sin silverdosa
- briljanter speglas i en tyst kanal.
Om denna stad som helst vill tala prosa,
är älskad högt av vårens näktergal.

Lärorik läsning

 Hippomobiler kan man lära sig väldigt mycket om i Georgette Heyers "The Grand Sophy" (jag är kanske extra intresserad eftersom min morfars far var "karetmager" (vagnmakare)). Ovan ett farligt åketyg- en karriol (på engelska "Curricle"). Den var mycket olycksdrabbad och nog ser det lite väl spännande ut med bara två (och mycket höga) hjul att balansera på ?

Den här färden ser betydligt mera riskfri ut. Här är det prinsessan Anne som är på väg till parlamentet i en så kallad landaulet. Nog är det ett vackert transportmedel?

I boken finns också ett avsnitt där hjältinnan härjar iväg med sitt ekipage längs St James' Street i London. Det uppfattas tydligen som synnerligen skandalöst- och varför kunde jag inte fatta förrän jag läste lite om gatan i fråga. Just St James' Street var huvudgata för alla så kallade "Gentlemen's Clubs" och visserligen var nog de flesta av dessa klubbar ganska städade inrättningar men nu rör vi oss i början av 1800-talet och i de här kvarteren skulle förmodligen kvinnor helst inte visa sig.

Jag närmar mig slutet på Sophys alla äventyr- trevlig läsning är det och jag är väl underhållen.

Fynd från magasinet

Efter ett års väntan: äntligen har vi fått vårt bibliotek tillbaka igen. Officiell invigning blir det nästa vecka men igår var det "smygöppning" och jag rantade kvickt iväg till det numera fritt tillgängliga magasinet för att botanisera. Det är inte helt färdigställt där inne, sa bibliotekarien- mera är att vänta.  Jag hittade flera böcker av Balzac (nöjde mig med att ta hem "Antikkabinettet") och inte kunde jag motstå Marlen Haushofers "Himmel utan slut" och "Diktens Skåne" (redigerad av Gabriel Jönsson). Åh, dessa gamla böcker.... ("Himmel utan slut" tillhör förstås de mera "moderna här" inne).

Bibliotekslokalerna har fått en uppfräschning, det har blivit mera luft mellan hyllorna och så småningom ska jag väl lära mig att hitta rätt bland böckerna som numera står på lite andra platser än tidigare. Jag är verkligen glad över vårt nya bibliotek!

Franska litterära priser: Prix Goncourt

Den här stilige skäggprydde mannen hette John Antoine Nau (1860-1918), var amerikansk medborgare (men med franska föräldrar) och framför allt- han blev den förste vinnaren av det då alldeles nyinstiftade Goncourt-priset. Året var 1903.

Priset delas ut varje år till det "främsta franska prosaarbetet" och prissumman är symbolisk- 10 Euro- men försäljningssuccéen brukar ju vara given så det är där pengarna ramlar in så småningom. November är månaden då man får veta vem som är den lycklige vinnaren.

För att återgå till Nau- han vann priset för sin roman "Force ennemi" och den har kommit ut i engelsk översättning så sent som 2010. Här en beskrivning av handlingen (hämtad från engelska Wikipedia):

"The main character is a poet who mysteriously wakes up in a rubber room, locked away in a lunatic asylum, apparently at the request of a relative due to alcoholism or perhaps jealousy.He then becomes possessed by an "Alien Force" from another planet, Kmôhoûn, whose crazy voice is constantly screaming in his head. He then falls in love with a female inmate, Irene, but she leaves and so he follows her to the ends of the earth, while the Alien Force cohabits his body."

Bristande fantasi kan man nog inte anklaga författaren för- men jag tror att jag säger "pass" till det här alstret.....

På hippomobilernas tid

Phaeton (lånat foto).

Visst är det ett trevligt ord: hippomobil. Jag har förstått att det är en hel vetenskap med hippomobiler och att det finns många sorter. En del av dem kan man träffa på när man läser "The Grand Sophy" av Georgette Heyer. Ack denna Sophy... en trevlig ung dam är hon i alla fall och rejält med skinn på näsan har hon också. Här körs det med fiacrer och phaetons så det bara visslar om det och hon klarar sig bättre till häst än de flesta "manfolk". Jodå, det är en verkligt underhållade roman jag har fått tag på och det blir nog ett par ord om den så småningom.

Fiacre (lånat foto)

Om hippomobilvarianten 'phaeton' och dess förekomst i litteraturen kan man läsa på engelska Wikipedia och därifrån hämtar jag de här raderna:

"Georgette Heyer, the Regency Romance novelist, frequently writes about sporting gentlemen driving their phaetons. Sometimes they allowed young ladies to drive their phaetons, but only in exceptional circumstances."

Inte glömma hundarna

"Konst-katter" kan man se på Louvren men man kan också beskåda en mängd fina hundporträtt! Här har man samlat en del av dem.

Fast det går bra att använda kamera också....

Den aldrig sinande debatten

om bokbloggare versus litteraturkritiker fortsätter och kommer med största sannolikhet att dyka upp både här och där under lång tid framöver. Här är ett inlägg från tidningen The Guardian och John Self.

Jag håller med John Self i mångt och mycket- tidningarnas kultursidor tar i allmänhet bara upp det allra färskaste, det alldeles mest nyutgivna och ofta ser man samma bok recenseras (om och om) i de flesta blad. Få titlar och mycket "hype". Det blir i alla fall jag rejält trött på.

" I worry about the good books being "overwhelmed" by the bad. But it seems to me that this is as likely to happen because of literary critics being required to review the latest title from a big literary name, irrespective of quality, as it is by a book blogger evangelising within their particular niche." (John Self).

Det är bra att debatten förs- den behövs.

På "klassiker-resa" med Michael Dirda

Nu läser jag Michael Dirdas "Classics for Pleasure"- en lättläst och väldigt inspirerande essaysamling. Första kapitlet har titeln "Playful imaginations" och här hittar man bland andra franske Denis Diderot och Lukianos (120-180 c:a) , assyrisk författare som skrev på grekiska och som anses ha skapat den satiriska dialogen.

Jag fastnar för Thomas Love Peacock (1785- 1866) en författare som jag inte läst något alls av. Han var mycket produktiv; poesi, drama, romaner....mängder skapade han med sin penna och tyvärr finns inte särskilt mycket att få i svensk översättning- men hans mest kända roman "Nightmare Abbey" har getts ut på svenska så sent som 2009 (och den går att hitta i nätbokhandeln). Översättningen är gjord av Leif Jäger- förlaget är CKM.

Dirda beskriver handlingen som "fizzy Voltaireian comedy" och här häcklar Peacock romantiken och dess faiblesse för skräck och dunkla krafter. Vi får också ett smakprov på Peacocks stil- då hämtat från en annan roman "Crotchet Castle" (som är Dirdas favorit).

"Next to him is Mr. Henbane, the toxicologist, I think he calls himself. He has passed his life in studying poisons and antidotes. The first thing he did on his arrival here, was to kill the cat; and while Miss Crotchet was crying over her, he brought her to life again....."

Vidare talar Dirda om Peacocks "Jane Austen-like wit" och den är tydligen blandad med lite "Gilbert & Sullivan" dessutom.

Peacock arbetade under många år för Ostindiska kompaniet i London. Han hade inte särskilt trevligt på sin arbetsplats och han skaldade om den på detta vis:

From ten to eleven, have breakfast for seven;

From eleven to noon, think you've come too soon;

From twelve to one, think what's to be done;

From one to two, find nothing to do;

From two to three, think it will be

A very great bore to stay till four.

Nu är det dags för "The Grand Sophy"

Margaret Drabble är fylld av lovord, och i The Guardian läser jag:" Complete with Georgette Heyer's beautiful language and laced with drama, The Grand Sophy is an essential read for every girl, no matter what age. I know for most teens, this wouldn't be the first choice, but The Grand Sophy is one book that will never go out of style."

Nu har jag läst så mycket om den här boken och om Georgette Heyer (som inte gillade 1900-talet utan som helst hade velat leva på drottning Victorias tid) att jag bara måste läsa om duktiga Sophy.

Georgette Heyer råkar vara en av de många författare som finns med även i John Sutherlands "Lives of the Novelists". Där får man veta att hennes genre är "historical romance". (Det bör ju ha varit mycket bästsäljande). Heyer gillade Enoch Powell och hon avskydde 1900-talet "Oh, Christ why did I have to be born into this filthy age", lär hon ha sagt. Journalisten och litteraturkritikern Marghanita Laski hade inte mycket till övers för Ms Heyer och hon skrev bl a : " If ever Miss Heyers heroines lifted their worked muslin skirts, if ever her heroic dandies unbuttoned their daytime pantaloons, underneath would be only sewn-up rag dolls." (Hämtat från min egen blogg i februari i år).

Det finns massvis översatt till svenska av Heyer - en hel del inte alltför gammalt (från 70-talet).

Nu har jag alltså "The Grand Sophy"på läsbordet.

Sea of Ink (Hav av bläck) av Richard Weihe

Richard Weihe är en schweizisk författare- ännu inte översatt till svenska men väl till engelska. Jag har läst hans prisbelönade kortroman om den kinesiske konstnären och poeten Bada Shanren (1626-1705).

I 51 korta sketcher låter Weihe oss följa Shanren på hans långa resa genom livet. Shanren (som bytte namn många gånger) föddes i en brytningstid- han var ättling till den siste Ming-kejsaren som fick lämna över tronen till nästa dynasti- Qing. Det var oro och instabilitet i riket och många fick plikta med livet. (Shanren lyckades klara livhanken genom att hålla sig undan och ibland låtsas att han var sinnessjuk).

Att använda pensel och bläck kom att bli Shanrens passion. Lärotiden var lång och svår men till slut kom han att bli en av de stora konstnärerna i Kinas historia.

"Ink is water rendered visible, nothing more. The brush divides what is fluid from everything superfluous."

"But that's two chicks", his host said. "Yes", Bada replied " and ther's an eagle circling above them, but that you can only see in the chicks' expressions. The bird of prey will swoop down on them, but they can share their fear and rely on their mother. I crossed the threshold and left my homeland long ago, and my heart trembles along the length of the path. I share my fear with my pictures alone." (s. 60).

Det här är en mycket vacker och vemodig bok- fylld av levnadsvisdom. Bada Shanren levde ensam nästan hela sitt liv (jo, han var gift två gånger och hade en son men både första hustrun och den lille sonen dog och hustru nummer två blev han inte lycklig med.)

Ett extra plus i boken är  alla de fina illustrationerna som ofta får en förklarande text- med en historia kring hur just den tuschmålningen skapades och varför.

"That same day he painted another picture in his album. Below it he wrote the lines: Above Nanchang in the middle of autumn the moon stands alone. At midnight smoke rises from the censer in the form of a dragon. The dream vanishes in a dark cloud. The beautiful lady wears a long silk ribbon. The wind blows, but cannot catch it."

Jag kan inte fotografera av så att jag gör boken rättvisa- här har Shanren avporträtterat två spindlar som av ren händelse råkar befinna sig i närheten av varandra. De har ännu inte förstått att de är fångna i sina egna nät (för de har gjort var sitt). "All they noticed was that the centres of their webs were too close to each another. They would never reach the spot where their paths intersected."

"Sea of Ink" har getts ut av Peirene Press. (Ett förlag som jag kommer att hålla ögonen på).

En indisk Frida Kahlo

Jag har precis läst ut en mycket vacker liten bok (på engelska) av den schweiziske författaren Richard Weihe. En bok som handlar om den kinesiske konstnären och poeten Bada Shanren- mer om den vid ett senare tillfälle.

Weihe har också skrivit om Amrita Sher-Gil- en mycket intressant kvinna och konstnärinna med rötter både i Ungern och i Indien- det är hon som har kallats en indisk Frida Kahlo. Amrita blev bara 28 år gammal - hon dog plötsligt och oväntat i Lahore år 1941 mitt uppe i en lysande karriär. Hon efterlämnade nära 300 konstverk.

Kameler (1935)

Boken om Amritas liv finns ännu bara att läsa på tyska men jag tror att jag vill göra ett försök.

Många klassiker...

Michael Dirda har läst många klassiker och här har han satt ihop ett antal korta essayer om sina favoriter. Det blir en ganska stor mängd men Dirda har en bra och lättillgänglig kapitelindelning som underlättar läsningen. I kapitlet "Realms of Adventure" kan man till exempel hitta Arthur Conan Doyle och H.G. Wells i "Encyclopedic Visions" återfinns bland andra Ovidius och André Malraux. De engelskspråkiga författarna överväger men man hittar en del annat också. Det kommer att bli ett härligt botaniserande! "Classics for Pleasure" var en av de böcker jag hämtade på "posten" igår.

En skruvad berättelse om två bröder

Honoré de Balzac var en mycket produktiv och disciplinerad författare. Hans stora mästerstycken finns att hitta i den samling verk som har fått namnet "La Comédie Humaine". Här ett urval:

Les Chouans (1829)

Sarrasine (1830)

La Peau de chagrin (1831)

Le Chef-d'œuvre inconnu (1831)

Le Colonel Chabert (1832)

Le Curé de Tours (1832)

La Fille aux yeux d'or (1833)

Eugénie Grandet (1833)

Le Contrat de mariage (1835)

Le Père Goriot (1835)

Le Lys dans la vallée (1835)

La Rabouilleuse (1842)

Illusions perdues (I, 1837; II, 1839; III, 1843)

La Cousine Bette (1846)

Le Cousin Pons (1847)

Splendeurs et misères des courtisanes (1847

Jag skulle tro att flertalet titlar finns översatta till svenska.  Jag har ägnat ett par dagar åt att läsa "La Rabouilleuse" "The Black Sheep" i engelsk översättning (utgiven av Penguin Classics).

Handlingen i korthet: Agathe Rouget är en ung kvinna från landsbygden- hon har en ganska förskräcklig far som inte bryr sig nämnvärt om henne och som dessutom påstår att hon inte är hans. Agathe blir så småningom gift med en man som arbetar för Napoléon (Bonaparte) och bosätter sig i Paris. Två söner får hon- Philippe och Joseph. Så dör mannen och det blir svårt för Agathe att försörja sig men med hjälp av en äldre och mycket uppoffrande släkting går det trots allt att klara livhanken. Philippe blir soldat i Napoléons armé och till en början ser det ut som om han går en lovande karriär till mötes. Joseph har konstnärsdrömmar och Agathe behandlar honom ytterst styvmoderligt- för henne är det bara Philippe som räknas.

Men- med Napoléon går det ju inte så bra och Philippe har dåliga vanor- han utvecklar sig till att bli en riktigt usel skojare och suput- och han driver hela familjen ner mot ruinens brant. Den som håller ihop allt är Joseph som till slut lyckas som konstnär.

Romanen är otroligt skruvad- det går upp och ned- det svänger hit och dit och det är verkligen hisnande turer Balzac tar läsaren med på. Temat är dock klart- det handlar om pengar och vad människor är beredda att göra för denna åtråvärda vara. Ingenting är nytt under solen och den här romanen kommer att vara aktuell för evigt. Pengar styr världen och all moral och alla skrupler försvinner i jakten på bytet. I romanen knegar konstnärssjälen Joseph vidare, målmedvetet och stilla- sitt sparkapital lägger han i en dödskalle.

Sista delen av boken kunde man kalla för "jakten på arvet" (nu har handlingen igen förlagts till landet, till Agathes födelseby Issoudun). Dueller och svek bjuds vi på bland annat- och det är otroligt spännande.

Jag konstaterar att Balzac har en vass och ofta humoristisk penna och hans iakttagelseförmåga som författare är inte av denna världen. Karaktärerna känns otroligt levande- både huvudpersoner och bipersoner och porträttet av Frankrike efter Napoléons fall tror jag är mycket realistiskt- det vilar ett grått skimmer över den forna glansens dagar.... Balzac är en ordets mästare och man borde faktiskt trycka upp hans böcker i nya upplagor - i svensk översättning då, så klart!

För den som inte ännu bekantat sig med Balzac: Det går att hitta en billig pocketutgåva av Pappa Goriot (1995) utgiven av Natur & Kultur förlag.

Michael Dirda's "nyckelböcker"

Akilles utdelar dödsstöten till Hektor- från Iliaden av Homeros (Rubens har målat).

Idag har jag hämtat ett litet paket med två böcker av den amerikanske journalisten och författaren Michael Dirda (han skriver väldigt fina essayer).  Jag har knappt börjat läsa men fastnar direkt i ett kapitel med titeln "The Knowledge most worth having" och här handlar det om de allra viktigaste böckerna, de som man bara måste läsa för att resten av världslitteraturen ska ligga där som ja... en öppen bok. Så här ser Dirdas lista ut:

Bibeln
Iliaden och Odysséen av Homeros
Bioi paralleloi, levnadsbeskrivningar av framstående romare och greker av Plutarchos
Inferno av Dante
Kung Arthurs död av Thomas Malory
Tusen och en natt
Shakespeares främsta skådespel (Hamlet, Kung Lear....etc)
Don Quixote av Cervantes
Robinson Crusoe av Daniel Defoe
Gullivers resor av Jonathan Swift
Bröderna Grimms sagor och HC Andersens sagor
Stolthet och fördom av Jane Austen
Alice i Underlandet av Lewis Carroll
Sherlock Holmes äventyr av Arthur Conan Doyle

"Know these well, and nearly all of  world literature will be an open book to you."

Något för den konstintresserade kattälskaren

Katter i Louvren- kan det va' nåt? Jag hittade den här lilla boken när jag letade efter franska romaner i engelsk översättning- både katten och den lilla flickan ser koncentrerade ut och vilka ögon tösen har...

Franska litterära priser: Grand Prix du roman de l'Academie française

Om man nämner Franska akademien får man ta in en bild på stiftaren också så här är han- kardinalen med stort "K". Richelieu. En mycket mäktig man på sin tid och väl bekant för alla som läst Dumas "De tre musketörerna".

Året var 1635- det var då akademien instiftades. Fyrtio ledamöter innehåller den och de väljs alla på livstid. Många är de priser som delas ut men ett av de mera kända är nog just det stora romanpriset. från 1918- och då fick Camille Mayran utmärkelsen för "Histoire de Gotton Connixloo". (Trevligt med en kvinna som första pristagare- och det var en seg dam dessutom för hon blev över 100 år gammal.) "Histoire de Gotton Connixloo" har en handling som tilldrar sig i Flandern och under första världskriget och den här boken blev mycket väl mottagen på sin tid. Annars är Camille Mayran också mycket känd för sina franska översättningar av John Galsworthys romaner.

Idag är Camille Mayran en bortglömd författarinna men döm om min förvåning när jag hittade den här engelska översättningen- ett nytryck av en gammal utgåva. Lite intresserad blir jag allt....Boken finns bland annat att köpa via Amazon.uk.

Priset för år 2011 gick till Sorj Chalandon för "Retour à Killybegs". Om Chalandon har jag skrivit några rader HÄR. ( Killybegs är en stad i Donegal (Irland).

En hett efterlängtad klassiker

Den eminenta engelska tidningen "The Guardian" publicerade för ett tag sedan en lista över de 100 bästa romanerna genom tiderna - en lista som ganska förutsägbart dominerades av engelskspråkiga författare. Dock- i toppen på listan (nummer 12) fanns en roman av Honoré de Balzac (1799-1850) och kanske inte den man hade väntat sig -nämligen "La Rabouilleuse" eller i engelsk översättning "The Black Sheep". Jag förmodar att det finns en svensk översättning men i så fall är den nog av äldre datum.

Hur som helst- nu har jag äntligen hittat ett gammalt exemplar (på engelska) av "det svarta fåret" och jag ser verkligen fram emot att läsa. Jag gillar Balzac och flera av hans böcker ingick i min kurslitteratur en gång i forntiden (det är jag tacksam för!).

Jag kunde inte motstå frestelsen att ta med den här daguerrotypen av Balzac från 1842.

En söndag vid poolen i Kigali

Året var 1994- det år då världen teg och lät en miljon människor slaktas öppet på gator och torg. Det var i Rwanda. Låt oss aldrig glömma.

Jag har läst Gil Courtemanches mästerliga och otäcka roman om de här månaderna i världshistorien. Att boken inte finns på svenska är för mig ofattbart. Danska, norska och finska översättningar går däremot att hitta.

Berättelsen tar sin början en söndag vid poolen på hotell Mille-Collines i Kigali. (Samma hotell som är huvudskådeplats i filmen "Hotel Rwanda"). Vid poolen kan man se en typisk blandning av människor- franska fallskärmsjägare, nyrika rwandier och prostituerade (de flesta av dem smittade med aids- som var något av en folksjukdom vid den här tiden i Kigali). Bernard Valcourt sitter vid poolen han också och han vet att saker och ting är i görningen. Oron finns där och han vet att något hemskt snart kommer att hända. I baren arbetar den vackra Gentille- hon som är hutu men ser ut som en tutsi.

Så exploderar hela tillvaron och mardrömmen börjar. Courtemanche skonar inte läsaren på fruktansvärda detaljer och ibland orkar jag nästan inte vända på sidorna.

"The men were killed skilfully and accurately with a single shot or machete stroke, but the women didn't have the right to a quick, clean death. They were mutilated, tortured, raped, but not finished off as the killers would have done with animals. They were allowed to bleed to death, to feel death coming rattle by rattle, gob by gob of blood-filled spit, to punish them for having brought so many Tutsis into the world, but also to punish them for their arrogance, for the young killers had been told that Tutsi women considered themselves too good for Hutus."

I allt detta våld växer det fram den vackraste kärlek mellan Bernard och Gentille. De försöker att hoppas på en framtid- en annan tillvaro. De älskar varandra och Bernard läser dikter av Eluard för Gentille. Naturligtvis är allt detta bara drömmar- och drömmar har en tendens att slås i kras.

Vad jag än skriver kan jag inte göra den här boken rättvisa- den är så stark, så (föreställer jag mig) sann och den är skriven med äkta känsla för landet och för allt detta fruktansvärda som drabbade så många människor. Courtemanche skriver om aids-sjuke Méthode som får dö på det sätt han själv väljer- på sitt hotellrum och omgiven av människor som förstår och älskar honom, han skriver om Cyprien som tvingas se hur hans fru blir våldtagen av unga militiamän- och som sedan själv slaktas, han skriver om FN-generalen som stinker av Brut -rakvatten och som inte fattar eller vill fatta någonting av vad som händer och jag läser och hjärtat snörps ihop i bröstet på mig.

Jag letade i mina hyllor och hittade en diktsamling av Eluard. Jag väljer en dikt som har titeln

Aussi bas que le silence

Aussi bas que le silence
D'un mort planté dans la terre
Rien que ténèbres en tête

Aussi monotone et sourd
Que l'automne dans la mare
Couverte de honte mate

Le poison veuf de sa fleur
Et de ses bêtes dorées
Crache sa nuit sur les hommes.

"A Sundayat the pool in Kigali" är boken jag kommer att minnas - för alltid.

Franska litterära priser: Prix des libraires

2008 års prisvinnare Delphine de Vigans "No och jag"- här i svensk översättning från 2009 (Sekwa förlag). (År 2007 blev det Igelkottens elegans av Muriel Barbery som vann priset)

Prix des libraires instiftades 1955 och börjar alltså få några år på nacken.  Priset delas ut av de franska bokhandlarnas förbund (Fédération française syndicale de la librairie (FFSL).) och även röster från Belgien, Canada och Schweiz tas emot.

År 2003 fick Laurent Gaudé priset för   La Mort du roi Tsongor som översatts till både danska och norska. Laurent Gaudé är mycket aktuell just nu med en roman om orkanen Katrina "Ouragan"- och glädjande nog är en svensk översättning på gång. (Bazar förlag). Bazar förlag ger samtidigt ut Gaudés "Familjen Scorta" i pocketutgåva.

Nyfiken på: Amitav Ghosh

Foto: David Shankbone

Amitav Ghosh f.1956 är en indisk författare- från Bengalen. År 1990 tilldelades han Prix Médicis étranger för romanen "Les feux du Bengale" (The Circle of Reason) och faktiskt har just den boken blivit översatt till svenska med titeln "Förnuftets krets"- men det är allt jag kunnat hitta på vårt språk av den här flitige författaren.

I våra nordiska grannländer är man (som vanligt) flitigare med översättningarna och jag hittar flera av Ghoshs böcker på både norska och danska. "Et hav av valmuer" (Sea of Poppies) är första delen i en trilogi, Ibis-trilogin, som börjar med fartyget Ibis färd över oceanerna och ja, det handlar naturligtvis mycket om opium. Inte bara opium dock, för  fartyget har också mänsklig last. De stora sockerplantagerna på t ex Mauritius krävde arbetskraft och en stor del av den togs från södra Indien.

Del två i trilogin har titeln "River of Smoke" och den finns redan att köpa i engelsk pocketutgåva. Jag kan väl inte tro annat än att den översätts till i vart fall norska och danska, den också.

HÄR kan man läsa en recension av "Sea of Poppies" från the Guardian.

Journalisterna och Rwanda

Gil Courtemanche (1943-2011) var en fransk-kanadensisk journalist som rapporterade bland annat från Rwanda. Courtemanche var annars bosatt i Montreal där han skrev för tidningen Le Devoir. Just nu är jag mitt uppe i läsningen av "A Sunday at the Pool in Kigali" som även har översatts till danska, norska och finska. Det är en skakande berättelse- i romanform- men att det mesta har verklig bakgrund behöver man inte tvivla på.

Jean Hatzfeld (f.1949 på Madagaskar) har också rapporterat från Rwanda (för den franska tidningen Libération). "Antilopernas list" tilldelades Prix Médicis år 2007 och kom i svensk översättning två år senare (Weyler förlag).

"A war is like a river which breaks its banks. It floods all that is around, but it’s still a stream that flows. A genocide is when the river dries out: there is nothing left." Jean Hatzfeld

I "Antilopernas list" återvänder Hatzfeld till Rwanda tio år efter folkmordet och rapporterar om hur livet gått vidare- hur offer och mördare nu klarar av att leva sida vid sida. Jag kommer att läsa den här boken också.

Ett tack till Nille med bloggen "Nilles litteratur" för bok- och filmtips om Rwanda.

Franska litterära priser : Prix Médicis

Den förste vinnaren av Prix Médicis (och året var 1958) blev Claude Ollier med sin spänningsroman "La Mise-en-Scène". Den har ganska nyligen getts ut i engelsk översättning (Dalkey Press). Bättre sent än aldrig, säger jag. "The Mise-en-Scene is close to being the masterpiece expressing that most subjective of human passions: anguish." Så lyder ett av omdömena.  Såvitt jag kan se finns boken inte tillgänglig i svensk översättning.

Prix Médicis instiftades alltså år 1958 och det är ett pris som ska belöna författare vars talang inte motsvarar deras berömmelse. Det ursprungliga priset delades ut till franska skönlitterära verk men priset har utökats- år 1970 med Prix Médicis étranger och år 1985 med Prix Médicis essai .

Bland de utländska pristagarna finner man sådana namn som Thomas Bernhard, Elsa Morante och Joseph Heller.

Pristagarlistorna  är väl värda att undersöka närmare. Priset delas ut i november varje år.

Höst -dimma- melankoli

En tidig höstmorgon och efter en lång promenad nådde vi äntligen fram till "hemtrakterna". Dimman svepte in landskapet och allt var alldeles stilla, tyst, i väntan. Jag älskar dimma för alla vassa konturer suddas ut och naturen blir så drömlik.

Den här bilden är tagen för ganska exakt två år sedan. Idag skulle det inte gå att få samma vy för nu har man byggt massor av hus- höga och låga på den här idylliska platsen. Pengarna styr världen och naturen får stryka på foten.

Ett gammalt och prestigefyllt litterärt pris

James Tait Black Memorial Prizes (det delas ut ett för skönlitteratur och ett för biografi) är Storbritanniens äldsta litteraturpris- från 1919. Här har man uppmärksammat ett par blivande nobelpristagare dessutom. Enbart engelskspråkig litteratur belönas.

År 1934 (exempelvis) fick Robert Graves priset för "I Claudius" och "Claudius the God" och 1936 var det Winifred Holtbys tur för "South Riding".

Naturligtvis ska man inte främst låta sig styras av litterära priser när det gäller val av litteratur- men jag vill gärna se vad som göms (och kanske än mer vad som har glömts) i den här prislistan. Senaste tillskottet är:

"You & Me" av den amerikanske författaren Padgett Powell. En bok som verkar ha vissa beröringspunkter med Becketts "I väntan på Godot".

Översättning önskas!

Scholastique Mukasonga
Foto: Ludovic Péron

Scholastique Mukasonga är författarinna från Ruanda (f.1950) och hon var inte bosatt i sitt hemland under år 1994 då en miljon människor miste livet i en massaker och ett folkmord utan motstycke (och världen teg- som vanligt.). Jag har läst hennes roman "La femme aux pieds nus" (Kvinnan med bara fötter) som är en hylling till modern-i stället för den svepning som Scholastique aldrig fick tillfälle att göra i ordning åt sin älskade mor.

Scholastique Mukasonga har skrivit flera böcker som fått mycket beröm och i år har hon tilldelats Prix Kourouma för romanen "Notre-Dame du Nil".

Det finns mycken afrikansk litteratur som skrivs på franska - och så blir den inte översatt. Här är ännu ett exempel. Det är verkligen synd. Jag länkar  till Nilles fina recension av "La femme aux pieds nus".

En klassisk kinesisk poet: Tu Fu

Tu Fu (712-770) anses som Kinas största klassiska poet. Han verkade under T'ang perioden och var en stor innovatör både vad gäller diktens innehåll och form.

David Hinton, som har översatt, är amerikan och han har studerat kinesiska under flera år- och dessutom varit bosatt i Taiwan. Nu kan man hitta Hinton i Vermont där han fortsätter att ägna sig åt kinesisk poesi. Här en länk till hans hemsida. De utvalda dikterna i den här samlingen har alla försetts med fylliga kommentarer och boken har dessutom ett instruktivt förord.

Grottorna vid Lung-Men
Foto: Alex Kwok

Visiting Feng-Hsien Temple at Lung-Men av Tu Fu

I leave the temple, but stay another
night nearby. The dark valley all empty
music, moonlight scatters lucid
shadow among trees. Heaven's Gap

cradles planets and stars. I sleep
among clouds- and stirring, my clothes
cold, hear the first bell sound
morning for those waking that deeply.

Minnet av en sommar: A Month in the Country av J L Carr

From far, from eve and morning
  And yon twelve-winded sky,
The stuff of life to knit me
  Blew hither: here am I.

Now -- for a breath I tarry
  Nor yet disperse apart --
Take my hand quick and tell me,
  What have you in your heart.

Speak now, and I will answer;
  How shall I help you, say;
Ere to the wind's twelve quarters
I take my endless way.
(Vers XXXII "A Shropshire Lad" av A.E. Housman).

Tom Birkin är Londonbo och en ärrad krigsveteran- hans ärr sitter dock på insidan men visar sig då och då i form av nervösa ansiktsryckningar. (" I'd caught it at Passchendaele and wasn't the only one either.-- It began at my left eyebrow and worked down to my mouth.") Hans fru har lämnat honom och han är vid vägs ände. Han bestämmer sig för att åka till Yorkshire för att restaurera fram en muralmålning i en kyrka (Tom har lärt sig tekniken). Sommaren står i sin vackraste fägring när han anländer- det är varmt och torrt- naturen visar upp sig från sin allra bästa sida.

" The rain had ceased and dew glittered on the graveyard grass, gossamer drifted down air-currents, a pair of blackbirds picked around after insects, a thrush was singing where I could see him in one of the ash trees. And beyond lay the pasture I had crossed on my way from the station (with a bell-tent pitched near a stream) then more fields rising towards a dark rim of hills. And, as it lightened, a vast and magnificent landscape unfolded. I turned away; it was immensely satisfying."

För Tom blir det en verklig lisa för själen att vistas i den här lantliga idyllen han känner sig styrkt och han blir väl omhändertagen av byns befolkning. En annan krigsveteran, Charles Moon, har ett uppdrag att leta fram en medeltidsgrav för att utröna historien bakom den man som ska ligga nedgrävd där (och varför denne inte begravts bland sina släktingar inne på kyrkogården). Det växer fram en stark vänskap mellan Charles och Tom.

Det finns egentligen bara en osympatisk person i berättelsen och det är kyrkoherden- Mr Keach- Mr Keach råkar vara gift med en mycket vacker ung kvinna, Alice- och här får berättelsen en extra dimension (som jag inte tänker avslöja).

Upplösningen blir subtilt dramatisk (över huvud taget är det här en roman som präglas av subtiliteter)- skelettet hittas och muralmålningen blottlägges- och de visar sig ha en gemensam nämnare.

Jag tyckte mycket om den här korta romanen. Det känns som om jag också var med där, den här varma vackra sommaren för så länge sedan- allt återkallas på ett så levande sätt och författaren lyckas att få sin väv att skimra och stråla- genom åren. Det här är en bok som verkligen förtjänar att vara klassiker.

"Ah, those days.... for many years afterwards their happiness haunted me. Sometimes, listening to music, I drifted back and nothing has changed. The long end of summer. Day after day of warm weather, voices calling as night came on and lighted windows pricked the darkness and, at daybreak, the murmur of corn and the warm smell of fields ripe for harvest. And being young."

"People move away, grow older, die, and the bright belief that there will be another marvellous thing around each corner fades. It is now or never; we must snatch at happiness as it flies."

Den nya tidens födelse

Äntligen, nu har jag den i min hand- "The Swerve"- Stephen Greenblatts Pulitzerprisbelönade (i avdelningen fackböcker) bok om renässansen och hur den växte fram.

Enligt Greenblatt ska Poggio Bracciolini (1380-1459) ha äran av att vara "den moderna tidens barnmorska". Bracciolini var sekreterare åt påven men en stor del av sitt liv ägnade han åt att genomleta klostren i Tyskland och Schweiz (bland annat) efter bortglömda manuskript och böcker.
Detta var före boktryckarkonstens tid och att pränta ner sida efter sida med handskrift var ett tidsödande och tråkigt arbete.

Bracciolini hade en exceptionellt vacker handstil.

Så småningom skulle speciellt fyndet ett gammalt manuskript komma att orsaka en smärre revolution: Lucretius "Om tingens natur".

Det är kring detta Stephen Greenblatt filosoferar i sin bok. Här får man en mycket utförlig (men inte svårläst, tycker jag fast jag bara har hunnit tillgodogöra mig ett par kapitel) lektion i både medeltidshistoria och filosofi - då med blicken riktad mot just Lucretius (som var influerad av Epikuros).

Jag vet inte om en svensk översättning av "The Swerve" är planerad- men otänkbart är det väl inte.