” For denne rene farve
den er mig som en vårens dåb,
den lar mig nyfødt arve
en evighed af håb”.
( Från dikten ” Den blå anemone” av Kaj Munk).
Danmark är ett örike och med kartboken i kombination med ” Danmarksbilleder’ av Bente Scavenius och Bo Tao Michaëlis hamnade jag på Lolland ( även kallad pannkaksön eftersom den är så platt). Här är historien mycket närvarande - kyrkorna är fyllda med kalkmålningar och en del ortsnamn minner om vendernas tid. I Nakskov orsakade svenska trupper stora skador - kyrkan blev illa åtgången- granater och kulor ven in och träffade bland annat den vackra altartavlan ( nu talar vi så klart 1600-tal ).
Lolland var också diktarprästen Kaj Munks hembygd ( han föddes i Maribo) - från hyllorna har jag plockat fram hans självbiografi ” Foraaret saa sagte kommer” utgiven mitt under den tyska ockupationen och titeln andas hopp om en annan och bättre tid, en tid som Kaj Munk aldrig fick uppleva. Han mördades utanför Silkeborg på Jylland i januari 1944. Att trotsa ockupationsmakten kostade honom livet. I min bok finns ett kuvert med tidningsurklipp från början av januari detta år- mordet på Kaj Munk väckte stor förstämning i hela Norden. Något av det sista som Kaj Munk hann skriva var just dikten om blåsipporna ( den blåa anemonen), blomman som symboliserade motstånd och hopp.
Idag är Lolland oftast bara en transportsträcka ner mot Rödby hamn och vidare till Tyskland. Det kunde nog löna sig att köra vilse, göra omvägar och utforska ” pannkakan”, tänker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar