Arthur Mugniers dagbok

”Den återfunna tiden” är underrubriken på abbé Mugniers dagböcker som sträcker sig över en period på sextio år. Ett koncentrat finns med i boken ovan och det kommer att bli lite av en utmaning för mig att läsa men vad gör man när översättningar saknas? Jag har läst så mycket OM Mugniers dagboksskrivande att frestelsen till slut blev för stor och boken ligger nu på läsbordet.

Arthur Mugnier började att skriva 1879 och han kom att röra sig i mycket intressanta cirklar bland författare, konstnärer och idel berömdheter i den tidens Paris - och det där med bikthemlighet... jag vet inte riktigt hur hårt den gode abbén höll på den. Idag är allt hur som helst preskriberat och jag ser fram emot att få veta mer om i synnerhet den så kallade ”Belle Époque” som sträckte sig från 1871 och fram till 1914.

Sommar, hav, frihet och lycka

Promenad vid havet av Joaquín Sorolla y Bastida.

Förlaget Dedalus har satsat på en serie som fått namnet ”Euro Shorts” , korta romaner som kan läsas ut under en flygning inom Europa eller på ett av de många snabbtågen. Jag blev nyfiken på Julián Ayestas ” Helena, or The Sea In Summer” som blivit översatt till flera språk och till engelska av Margaret Jull Costa.
Berättelsen om Helena är berättelsen om en sorglös sommar vid havet med stora familjer samlade, gemensamma middagar ( där mormor tappar löständerna i sköljkoppen under bordsbönen), frihet under en blå himmel och ung spirande kärlek. Det är en upplyftande och vacker historia som vecklar ut sig i korta kapitel i en kort roman. Språket är vackert och poetiskt och man känner sig lycklig efter att ha läst denna sommarroman. Ayesta har velat skildra en annan tid - så som det kunde vara innan det hemska spanska inbördeskriget förändrade tillvaron.

” We said nothing more. We were walking along together, alone, through the silence of the evening. We were walking along alone through the silence of the world. Alone through the silence of time. Alone for ever. Together and alone, walking along together and alone through the silence of the world and the sea and the world, walking and walking. And everything was like a great archway through which we were passing and on the other side lay our world and our time and our sun and our light and our night and stars and hills and birds and always....”( s 124).

”Helena” kom ut på originalspråket (spanska) år 1952.

Degenererad konst

Två katter i gult och blått av Franz Marc ( 1880-1916).

År 1937 anordnade nazisterna en stor konstutställning under temat ”degenererad konst ( entartete Kunst). Här visades verk som inte föll regimen på läppen och listan på representerade konstnärer var ( föga förvånande) lång. Förutom Picasso återfanns också Mondrian, Chagall och Kandinsky för att nämna några av de ”stora” inom konstens värld.

Franz Marc målade i expressionistisk stil (som starkt ogillades av nazisterna) och djuren har en alldeles speciell plats i hans värld. Så kom kriget och Marc blev inkallad att tjänstgöra i kavalleriet. Han stupade vid Verdun i mars 1916. Hans konst lever vidare.

Rockwell Kent

Vinter och månsken - tavlan är målad av Rockwell Kent

Litteraturlistan i Hélène Berrs dagbok är precis lagom omfattande och innehåller både kända klassiker och en hel del som torde vara bortglömt idag.

Salamina av Rockwell Kent finns med, en bok som beskriver Kents vistelse på Grönland och som är vackert illustrerad med teckningar av författaren. Kent var en kontroversiell person som inte var rädd att gå mot strömmen. Han drogs till ensliga platser och vistades under långa tider på en ö i Maine, i Alaska och på Grönland för att ge några exempel.

Julen 1918 tillbringade Kent i en liten ” log cabin” på en avlägsen ö i Alaska tillsammans med sin nioårige son. ”A Northern Christmas” blev den passande titeln på boken som kom ut många år senare (1941).

Sidospår

Jag har börjat läsa ”The Journal of Hélène Berr” ( boken finns i svensk översättning). Hélène var en ung judisk flicka som studerade engelsk litteratur vid Sorbonne-universitetet - det var onda tider och nazisterna hade ockuperat Paris. Hélène skrev dagbok och berättade om tillvaron i den franska huvudstaden som den tedde sig under cirka två år (mellan 1942 och 1944). I mars år 1944 blev hon arresterad och förd först till Auschwitz för att slutligen hamna i ett annat helvete på jorden: Bergen-Belsen. Där drabbades Hélène av tyfus och slogs ihjäl för att hon inte orkade ta sig upp ur sin brits. Fem dagar senare befriades lägret.

I slutet av ”The Journal” hittar man en lång lista på böcker som har omnämnts av Hélène B och jag fastnade redan på sidan 18 i dagboken och jag citerar: ”Last night I went to sleep after reading part two of The Rains Came. It’s magnificent. The more I read the more I find beauty in this book.” ”The Rains Came” är en tegelsten som handlar om Indien och the Raj - upphovsman är Louis Bromfield, som var mycket läst och populär under framför allt 1930-40-talen. Flera av hans böcker blev översatta till svenska men idag är Bromfield en ganska bortglömd författare ( i alla fall här i Sverige) och hans böcker göms ( i bästa fall) inne i magasinens dunkla vrår. ”The Rains Came” blev också filmatiserad med bland andra Myrna Loy i en av rollerna.

- och jag blir inte avskräckt av omslaget utan tänker försöka hjälpa till att få boken ut i friska luften. Fjärrlån är en utmärkt uppfinning.

Beckett

L’Allée de Marines av Paul Cézanne

I den första av sina fyra essayer om Samuel Beckett skriver J.M. Coetzee bland annat om Becketts tid i Tyskland under trettiotalet. Under sex månader fick Beckett möjlighet att studera livet, konsten och litteraturen i Tyskland innan fällan slog igen och det stora kriget bröt ut. Om sina iakttagelser skrev han i både brev och dagböcker.
Det är nu Beckett väcks till nytt liv av konsten och han konstaterar ” I used never  to be happy with a picture till it was literature, but now that need is gone.” Det var främst genom Cézannes verk som han fick denna uppenbarelse. ” In Cézanne there is no entrance anymore nor any commerce with the forest, its dimensions are its secret & it has no communications to make”.

Coetzee skriver också om Becketts mycket komplicerade förhållande till modern och om den långvariga psykoanalys han gick igenom för att lösa upp en mängd knutar från barndomen. Denna ”första Beckett-essay” har kort och gott fått titeln ” The Young Samuel Beckett”. Essayen kastar ett förklarande ljus på åtminstone några delar av den gåtfulle irländske författaren.

Hölderlin

En av J.M. Coetzees essayer har rubriken ”Translating Hölderlin” men det handlar inte bara om översättning ord för ord utan snarare om att försöka förstå diktaren och människan Hölderlin. Coetzee tecknar ett vackert porträtt av en plågad själ och efter att ha läst och begrundat detta ovanliga människoöde känns det som helt nödvändigt att bege sig ut på jakt efter den äkta varan, det vill säga Hölderlins egna alster. Det är så välskrivna essayer ska fungera- de ska väcka intresse och stimulera till fördjupning genom vidare läsning.

”The northeast blows,
my favourite among winds,
since it promises fiery spirit
and a god voyage to mariners”

(Från Hölderlins dikt Rememberance).

En del i Coetzees essay handlar också om Hölderlins kärlek till Susette Gontard, en gift kvinna som besvarade hans känslor men allt var hopplöst för dem och Susette dog i förtid, drabbad av TBC. Hölderlin själv levde till relativt hög ålder men hans sinne fördunklades. Poeten i tornet blev 73 år gammal och räddades undan glömskan så småningom av bland andra Stefan George.

Från Ersatz förlag kommer boken ovan- utgiven år 2015. ” Kom nu eld” ( och den har flitigt recenserats.)

Late Essays

John Maxwell Coetzee tilldelades Nobelpriset i litteratur år 2003 och en stor mängd av hans böcker har översatts till svenska, dock inte essaysamlingen ovan som jag just nu har på mitt läsbord. Det är kanske inte så lukrativt att ge ut essaysamlingar.
Coetzee är en mycket skicklig essayförfattare och de ämnen han väljer ( författare och romaner med klassikerstatus) är synnerligen lockande. I den här samlingen finns dryga tjugo nedslag i världslitteraturen - här blandas gammalt med nytt och bordet dukas med storheter som Defoe, Flaubert, von Kleist och Beckett för att nämna några få. Själv är jag rejält nyfiken på vad Coetzee har att förtälja om sina nuvarande (Coetzee har blivit australiensisk medborgare) landsmän - Les Murray och Gerald Murnane.
Samuel Beckett är den författare som tar störst plats i Coetzees bok och jag längtar efter att läsa essay nummer 18 ” Eight Ways of Looking at Samuel Beckett”.

Den gåtfulle Beckett förevigad av Roger Pic.

Till minnet av en mor

Hon ser rakt in i kameran med en antydan till ett leende. Hon är Netka, Philippe Labros mor. Om henne handlar boken som tyvärr bara finns att läsa på franska (nu). Philippe Labro (f. 1936) är en fransk författare, journalist och filmskapare och han har många böcker bakom sig- mest populär har hans skildring av studieåren i USA (1950-tal) blivit och här finns en engelsk översättning.

Jag har läst berättelsen om Netka som är en hyllning till och ett ömsint porträtt av en älskad mor. Historien om Netka - eller Henriette- tar sin början i Dresden, födelsestaden, och fortsätter sedan i slingrande turer runt Polen, Schweiz och Frankrike. Netka är ett övergivet barn och hon får växa upp bland främlingar tillsammans med sin bror.
Philippe Labro visste att modern bar på många hemligheter och när hon till slut började lätta på förlåten hade hon blivit mycket gammal och det hastade att fånga verkligheten bakom detta långa liv. ”Ma mère, cette inconnue” är en historia om enorm styrka, kärlek, tapperhet och en inblick i Europas historia- allt på en gång. Jag kan bara hoppas på att det ska komma översättningar.

Året var 1922

DH Lawrence

År 1922 kom att bli ett besvärligt och kringflackande år för David Herbert Lawrence och hans hustru Frieda. Tre världsdelar hann de avverka och Lawrence led av brist på inspiration. Ingenstans verkade hann finna ro att skriva färdigt sina påbörjade böcker. Paret Lawrence for från Sicilien till Ceylon till Australien för att slutligen hamna i Taos i USA.

I juli 1922 utverkade dessutom ” The New York Society for the Suppression of Vice” att förläggaren
Thomas Seltzers lokaler genomsöktes i jakt på ” oanständiga böcker” - Lawrences ”Women in Love” beslagtogs direkt. Redan tidigare (1917) hade denna förening gett sig ut på härjartåg - då gällde det en klassiker, nämligen Théophile Gautiers ” Mademoiselle de Maupin” från mitten av 1800-talet. Den ansågs uppfylla kriterierna ” obscene, lewd, lascivious, filthy, indecent and disgusting”. Bokhandlaren som hade boken i sitt lager, Raymond Halsey, hamnade inför rätta men han blev tack och lov frikänd. Någon gräns på dumheterna fick det väl ändå vara. Räddad blev också Thomas Seltzer som lyckades bevisa att ”Women in Love” var en bok som inte skulle kunna ”åstadkomma skada.” När rättegången var avslutad såldes boken i stor mängd och Lawrence fick ett välkommet pengatillskott. Tyvärr fick Seltzer fortsätta att tampas med moralens väktare och han dog i förtid - en hårt prövad och utsliten man.

Lawrence skrev dessa rader mot slutet av sin levnad:

”Oh the stale old dogs who pretend to guard
the morals of the masses,
how smelly they make the great back-yard
wetting after everyone that passes.”

Om detta läser jag i Bill Goldsteins ” The World Broke in Two”.

Sveriges modernaste kvinna

Vattenfallen i Tivoli - foto:James Anderson

Jag har läst en ny och mycket innehållsrik biografi om Selma Lagerlöf ( och ja, det är hon som beskrivs som Sveriges modernaste kvinna). Anna Nordlunds och Bengt Wanselius praktverk över den världsberömda författarinnan är en fröjd att läsa med så många utsökta illustrationer. Här finns historien om Selma från barndomen på Mårbacka och sedan vägen framåt i livet med hållplatser i Stockholm, Uppsala, Landskrona, Falun, Köpenhamn och så vidare ut i Europa och andra delar av världen. Det är en mäktig duk som rullas ut och det är också en stor bit av Sveriges historia som följer med. Året då Selma föddes - 1858- blev lite grann startskottet för kvinnornas början till frigörelse om än i blygsamt mått - då blev det nämligen möjligt för en ogift kvinna att ansöka om att bli myndig.



Jag har valt James Andersons fantastiska foto från Tivoli utanför Rom som illustration till inlägget (det finns också att beskåda i boken).

Jag fastnade en lång stund i beskrivningen av Selma Lagerlöfs möte med den store Georg Brandes. Året var 1891 och platsen Köpenhamn. Brandes var nyfiken på den nya stjärnan i litteraturens värld och han sökte upp henne. Selma lät sig inte charmas men var naturligtvis nöjd med uppmärksamheten. Brandes som var van vid att kvinnor föll som mogen frukt inför hans förförelsekonster blev mycket besviken men han skrev ändå en recension och så fick Selma Lagerlöf en mycket viktig introduktion.

Saxat från LIRE

Det senaste numret av den franska litteraturtidskriften LIRE ägnar flera sidor åt dagboksskrivande och andra självbiografiska anteckningar. Det görs flera mycket intressanta nedslag i den hör världen och boktipsen fyller sidorna och min önskelista blev raskt utökad.

Hélène Berrs (1921-1945) dagbok från åren 1942 till 1944 känns som ett måste att läsa ( boken finns i svensk översättning : ” Ingen kommer att tro mig” - utgiven på Bonniers förlag 2009). Hélène Berr har kallats för Frankrikes Anne Frank och hon kom att dela Annes tragiska öde. Hélène började skriva dagbok vid 21 års ålder - Paris var ockuperat av nazisterna och snaran drogs åt mer och mer för de judiska invånarna.

Catriona Seth är en engelsk idéhistoriker som mestadels skriver på franska. I ” La fabrique de l’intime” är det kvinnorna i historien ( och litteraturhistorien) som får komma till tals. Boken är en antologi och fylld av tankar och berättelser från den tid som kom att kallas upplysningen. Madame de Staël är en av bidragsgivarna men det finns många andra - kända som okända.

Koncentration

Koncentration, stillhet och harmoni utstrålar den här tavlan som är målad av den franske konstnären Tony Rober-Fleury (1837-1911). Det finns många porträtt av läsande kvinnor i konstens värld men Fleurys unga kvinna har en alldeles speciell utstrålning. Nog undrar man vad det är för en bok som så fångar hennes intresse.

I valet och kvalet

Det är synd att det finns så få ”riktiga bokhandlar” kvar här i landet men man får glädja sig åt de få som fortsätter kampen mot bokhandelsdöden. I Uppsala finns ” The English Bookshop” och där tillbringade jag en lång stund med att granska hyllor och bord. Mycket inspirerande och frestelserna var många. Till slut stod valet mellan Bill Goldsteins porträtt av år 1922 och de fyra författare som kungjorde modernare tider inom litteraturen- och Michael Jones krönika över ”The Black Prince” en omfångsrik bok om medeltidens England (och Frankrike). Valet föll till slut på Goldstein men jag hoppas kunna skaffa Michael Jones historiska nedslag vid ett senare tillfälle.

I södra Skåne har vi en fortsatt brittsommar men dagarna blir allt kortare och snart är det jul....

Ett sorgligt kattöde

Jag läser om Madame du Deffand och hennes värld i Benedetta Craveris bok. Madame D. levde till hög ålder och korresponderade med många berömdheter. Mycket kända är hennes brev till Voltaire och till Horace Walpole, den senare blev föremål för den då åldriga damens sent uppvaknade kärlekslåga ( något han måhända var en aning skrämd av). Horace Walpole är nog annars mest känd för "The Castle of Otranto" ( en skräckroman) men jag har hittat en liten bok om Walpoles katt- en katt som fick ett mycket sorgligt slut. Katt-tragedien inspirerade Thomas Gray till en dikt "Ode on the Death of a Favourite Cat" - om katten och om dikten kan man läsa i boken ovan. Här de två första verserna av Grays ode:

Twas on a lofty vase’s side, 

Where China’s gayest art had dyed 

The azure flowers that blow; 

Demurest of the tabby kind, 

The pensive Selima, reclined, 

Gazed on the lake below. 

Her conscious tail her joy declared; 

The fair round face, the snowy beard, 

The velvet of her paws, 

Her coat, that with the tortoise vies, 

Her ears of jet, and emerald eyes, 

She saw; and purred applause. 

Lugn i stormen

Med hösten kommer stormvädren och just nu känns det som om det inte bara är vädret som ger upphov till oro. Man sitter i sitt lilla hörn och lyssnar till allt som ljuder, susar, brusar och brakar där utanför " and on the window licks the night" ( citat: Hart Crane). Johan Thomas Lundbyes målningar är lugnande att betrakta och gärna då de med kor. Kor brukar inte hetsa upp sig i onödan utan tar dagarna som de kommer, makligt och i sakta mak. Vi har mycket att lära av kor.

Johan Thomas Lundbye dog innan han fyllt trettio och på väg till ett krig som han aldrig borde ha anmält sitt deltagande till - men hans far hade varit överste i den danska armén (och en av Lundbyes bröder blev så småningom krigsminister) så han kände den där skuggan vilande över sig. Och så blev han vådaskjuten innan kriget (1848) hade börjat. Kvar finns alla de vackra målningarna och sex års dagboksanteckningar - utgivna i bokform.

Lundbyes bänk vid Arresø (Själland). ( Tavlan är målad av Laurtiz Andersen Ring).

De sista libertinerna

Benedetta Craveri ( fotot är lånat).


För den som är intresserad av 1700-talets historia är Benedetta Craveris böcker en guldgruva och det är ett sant nöje att läsa om allt hon forskat fram genom säkerligen mycket idogt arbete. Tyvärr finns det inga svenska översättningar av hennes verk ( men en del på engelska och tyska - och mycket på franska). Jag har sedan en tid tillbaka "Madame du Deffand and her World" på mitt läsbord. Madamen är inte lätt att fånga in och kräver mycket långsam läsning men det är hon värd. Nu lockas jag av ännu en bok om 1700-talets värld och här handlar det åter igen om Frankrike. "De sista libertinerna" ( Les derniers libertins) är titeln och Benedetta Craveri berättar om sju adelsmän och deras öden i en tid som präglades av de allra mest omstörtande förändringar- den franska revolutionen. Flera av dem fick aldrig uppleva det nya seklet.