Rörelse och stillhet

Paolo Rumiz är journalist och författare till en stor mängd böcker - men tyvärr finns allt inte tillgängligt i översättning ( på svenska noll och intet). Rumiz är oftast på resande fot, i rörelse, men för några år sedan bestämde han sig för stillhet och flyttade tillfälligt ut till en fyr mitt ute i Medelhavet. Enda sällskapet var havet och fyrväktarfamiljen. Fyren var dessutom lyckligen befriad från internetuppkoppling och resultatet av Rumiz vistelse där ute i havet blev en bok i många korta kapitel. Den boken vill jag mycket gärna läsa. Under tiden griper jag mig an hans krönika om en förlorad värld eller kanske ska jag säga förlorade världar. I "The Fault Line" ( den enda av Rumiz böcker som översatts till engelska, för övrigt,) handlar det om sökandet efter "Mitteleuropa" i ett område sargat av krig och politiker som inte tänker/har tänkt längre än näsan räcker.

På önskelistan

Jag har läst ungefär hälften av "Letters of Leonard Woolf" - och det som jag hittills fastnat mest för är de brev Woolf skrev från Ceylon till den gode vännen Lytton Strachey. Woolf var  anställd inom den brittiska kolonialförvaltningen och hans erfarenheter därifrån ( de flesta mycket negativa) kom att bilda underlag till romanen " The Village in the Jungle", en roman som väckte uppseende och blev översatt till bland annat tamilska. Jag är rejält nyfiken på " byn i djungeln" och i väntan på inköp läser jag om breven till Strachey ( de är verkligen både informativa och underhållande).

29 oktober 1905 skriver Leonard Woolf till Lytton Strachey:

--- I came back from Colombo last Monday. I spent a week there of exakt and mild dysentery.-- There has never been a lower depth of degradation than Colombo society. It is all 'sets' and exclusiveness. The level of the men rises, I think, from that of a haberdasher's assistant up to that of the lowest Cambridge pseudo-blood. The women- my God- they really give me, with their pale dried up faces & drawling voices, the creeps. No one ever talks about anything more interesting than 'the service' or whether Mr A. is really engaged to Miss B.---- The first hag you are introduced to at the Colombo Garden  Club can tell you what you had for dinner two weeks ago in Jaffna." --

Från mina hyllor har jag plockat fram Lytton Stracheys "Eminent Victorians" och på min önskelista finns nu också Michael Holroyds "Lytton Strachey - The New Biography".

Elisabeth Jerichau Baumann

Fångad vid staffliet av fotografen Georg E Hansen.

Elisabeth Jerichau Baumann (1819-1881) var en tysk-dansk konstnärinna som kanske mest är känd för sina vackra porträtt. Hon hade en stor konstnärsbegåvning men hon fick kämpa för att få en utbildning. Konstakademin i Düsseldorf accepterade inte kvinnor - men Elisabeth lyckades att ta sig fram ändå med hjälp av andra konstnärer och elever. Hon gifte sig så småningom med den danske
bildhuggaren Jens Adolf Jerichau och äktenskapet blev barnrikt. Paret hann med många och långa resor och Elisabeth lyckades att slå sig fram i sitt nya hemland trots att hon var tyska - hon
 vann danskarnas hjärtan med flera patriotiska målningar.

Sårad dansk krigare (1865)

H.C. Andersen läser en saga för Elisabeths Louise som är krasslig.

Elisabeth Jerichau Baumann vistades under många år i London och hon var en mycket flitig brevskrivare. Nu finns många av hennes brev att läsa i en vacker bokutgivning av förlaget Strandberg publishing.

Le nabi japonard

Pierre Bonnard (1867-1947) var en av grundarna till nabistgruppen. Målningen ovan har titeln "Brevet" (1906) och nog väcker motivet en hel del nostalgi.

Julian Barnes har skrivit om Bonnard och hans konst i essäsamlingen " Keeping en Eye Open" (Jonathan Cape förlag) 2015.

Genius loci

Istedlejonet. Åter på sin plats i Flensborg/Flensburg.

Genius loci är den speciella skyddsande som vissa platser har. I ett av kapitlen i "Skjulte skatter i graenselandet" läser jag om det så kallade Istedlejonet som sattes upp på kyrkogården i Flensborg år 1862 till minne av det stora slaget (1850) som utkämpades på Istedheden. Bara två år senare togs lejonet som krigsbyte av de preussiska trupperna och sedan fick det stå i Berlin fram till år 1945. Då blev det köpenhamnarnas tur att beskåda minnesmärket. Först år 2011 återfördes lejonet till sitt ursprungshem och jag vill tro att det är just där det gör sig bäst. En sann genius loci.

Flensburg (på danska Flensborg) är en gammal och vacker stad. Den är dessutom en av de få städer i Tyskland som klarade sig undan förstörelse under det andra världskriget. Efter folkomröstningen 1920 beslutades det att Flensburg skulle förbli tyskt - i Sydslesvig föll rösterna på just det tyska ägaralternativet - men staden hyser många dansktalande och det finns en tidning "Flensborg Avis" som främst riktar sig till den dansktalande minoriteten i Sydslesvig. Upplagan är på cirka 6000 och tidningen kommer ut sex dagar per vecka. Det är en anrik skapelse från 1869 och alltså i allra högsta grad "still going strong".

Ellen Dinesen Dahl ( Karen Blixens syster) hör till en av dem som skrev artiklar för Flensborg Avis- och för att återknyta till begreppet genius loci- här ett litet utdrag ur en text från 1952. Rubriken är "Stjernerne".
" Jeg bor et Sted under en stor Himmel. Hermed mener jeg, at mit Hus ligger højt og frit, og at Horizonten intet Sted skjules under Skove eller Bakker. Jeg ser Solen staa op af Havet, og gaa ned over Heden, isaer ser jeg Stjernerne.--- Det er i Grunden taabeligt, at vi moderne Mennesker, der tumler rundt i det Chaos, vi har gjort Jorden til, ikke oftare prøver at komme bort derfra om ogsaa i Tankerne. I Musiken har vi en stor Løftestang , maegtige Vinger, der baerer bort fra Uro og Trivialitet, og opløser alt i Harmoni, ogsaa Havet har i sig en Evighed, som dulmer og blidgør. Men intet kan dog som Stjernerne laere os at dvaele, at tie og bie".

En brevväxling-ett liv

Jag har börjat läsa utdrag från Leonard Woolfs mycket omfattande brevväxling - från år 1901 och fram till år 1969. Det blir mycket långsam läsning och med många stopp för eftertankar under vägen. Jag funderar också på vad nuvarande och kommande generationer ska lämna efter sig och blir ganska deprimerad vid tanken. Gilla på Facebook? Underliga Sms- förkortningar eller snabbt ihoprafsade rader via e-post? Det handskrivna brevet ligger i sina sista dödsryckningar.

Det är en sann glädje att läsa Leonard Woolfs välskrivna epistlar och samtidigt få en inblick i den tidens strömningar och idéer. Många av de första breven har Lytton Strachey som adressat och diskussionerna är livliga och öppna.

Jag har läst ut det första "kapitlet" som slutar med Leonards avfärd till kolonierna (dåvarande Ceylon i detta fall). Året var 1904 och Lytton Strachey skriver så här till sin vän Leonard: "Oh, I don't know, but as I watched your ship in the Channel last night, I thought that all was lost. You have vanished; and the kisses that I never gave you, your embraces that I have never felt, they are all that remain- nonexistent and disconsolate entities- the eternal ghosts of our desires and dreams."

Den hundrade meridianen

Någonstans bortom meridian nummer hundra. (Fotot lånat från Wikimedia commons).

Oändliga vidder som går ihop med horisonten. Obarmhärtigt väder och så människans tappra försök att tämja naturen. Om resor ut i detta märkliga och mäktiga landskap har Ian Frazier skrivit. Dåtid blandas med nutid - gamla möten och nya och över allt vilar givetvis historiens mäktiga skugga.

The Great Plains. Det vilar något magiskt över namnet.

Den schweiziske konstnären Karl Bodmer följde med på en forskningsresa till the Great Plains under åren 1832 och 1834. Det blev många målningar som nu kan beskådas på olika muséer.

Fantasi och livsglädje

Bland böckerna på Bibliotekets vänners stora sommarutförsäljning hittade jag Ib Michaels roman "Vaniljflickan" ( översatt till svenska av Ann-Mari Seeberg). För den här barndomsskildringen fick Michael det stora danska kritikerpriset år 1991.

Allt börjar i Roskilde under 1940-talet och jag citerar Erik Svendsen (Politiken) som en gång skrev att " Vaniljflickan visar hur fantasi och livsglädje gör världen större, det är historien om hur livets mångfald gör det omöjliga möjligt...

" En sommarkväll i slutet av seklet anländer en man till stationen i Roskilde. Han har en resväska i ena handen. När han stiger ut på perrongen lyser handen vit i regnet som virvlar fram med eldflugor under lysrören. Mannen huttrar i blåsten, kastar en blick över bangården, och drar sig instinktivt ett steg tillbaka när ett godståg dundrar förbi. Han ser mörkret fly över skenorna framför strålkastaren. En kort stund gungar han på hälarna, ur balans. Sedan hugger han tag i väskan igen och börjar gå."

( romanens inledning.)

Solvännare

Solvännare (solros). Fotot är lånat från Wikimedia commons.

Det har varit stor utförsäljning av antikvariska böcker på ortens bibliotek- en rätt så stor mängd av inlämnat "material" fanns att leta i och låta sig lockas av. Jag drogs till det bord som hade fått en lapp med texten "rariteter" och där hittade jag ett litet oansenligt häfte med dikter ( tryckår 1937) av Nils Ludvig. Nils Ludvig Olsson, som han hette, kom från Lund - levde mellan 1893 och 1974 och han var en av de främsta diktarna på skånskt bygdemål. Mycket känd är hans "Di fåste fjeden" (De första stegen"). Jag kom hem med "Solvännare" och här är ett litet utdrag ur dikten " Visa för skåninga".

" La voss sjunga! La voss skräppa
mä vårt skånska lann!
Sjung, så hela lanned hör ed,
för de lätter på homöred
å gör minen grann!
E du lannbo ifrå Skåne
eller barnfödd i nån sta,
lägg då noga på ditt minge
vad du bär på för ett singe,
så bler säkert mongen gla!
-----------------
I vårt långa smala rige
ligger Skåne sist.
Men där skåningarna brer se,
lägger ud se å förser se,
bler de allri trist.
Får de sista ble de fåsta,
så kan visan sluta bra.
Alla ved ju va de gäller,
om den sista tonen skräller
som ett ronganes horra!

På bokens baksida kan man läsa utdrag ur en mängd recensioner - Anders Österling skriver i Svenska Dagbladet: " Han är äkta. Han sjunger efter egen näbb och i en anspråkslös tonart, men ingen ska säga att han sjunger som en alika."

Kjeld Elfelt (Fyns Venstreblade) bidrar med detta omdöme:" -- Det er Bondevisdom og den kaldes skaansk. Man kunde, synes jeg, genkende den og de Billeder, den former sig i, som noget hjemligt, et godt gammelt Olietryk, man har sett så mange Gange, at det er blevet en meget, meget kaer."

" Solvännare" består av två delar. Den första hälften är skriven på bygdemål - den andra på rikssvenska. Underfundigt ibland, ironiskt ibland och även vemodigt och vackert.

The foreign nabi

Lögnen. Tavla målad av Félix Vallotton.

Jag har plockat fram Julian Barnes essaysamling "Keeping an Eye Open- essays on art" och har fastnat i det kapitel som handlar om den schweiziske konstnären Félix Vallotton (1865-1925). Vallotton hörde hemma i den konstnärsgrupp som fått beteckningen "nabisterna" ( nabi betyder profet  på hebreiska) och han fick epitetet " le nabi étranger" ( den utländske nabin"). Vallottons verk finns mestadels att beskåda i hans hemland idag.

Julian Barnes essay om Vallotton handlar mycket om tavlan ovan, "Lögnen" en stor målning i det mindre formatet och nog kan man fundera över budskapet. Vem är det som ljuger? Hon eller han - och vad är anledningen?

Barnes skriver om Vallotton och hans produktivitet och om den påverkan ett olyckligt äktenskap kan ha haft på just mängden av alster. Vallotton gifte sig med en rik änka som medförde tre barn till det nya äktenskapet och det som från början såg ut som ett lyckat val kom att bli precis tvärtom. Hustrun hade inget som helst intresse för konst utan föredrog middagar och ett fladdrande socialt liv. Félix Vallotton hade helst, enligt egen utsaga, bott i en koja i skogen. I ett sådant fall återstår väl bara flykt och så gick Vallotton in i sitt målande med stark frenesi.

Vallotton är speciellt berömd för sina träsnitt. "Apprets de visite" illustrerar med utmärkt tydlighet konstnärens egen situation i tillvaron.

"Kärvarna". Nog undrar man vad de döljer.

Ellen Dahl (född Dinesen)

Bornholm i slutet av juli myllrar av turister och vid färjeläget i Rønne avgår bussarna till öns alla hörn, städer och turistfällor. Gårdagen bjöd på en vandring i det lugna och tysta Aarsdale som ligger mellan Nexø och Svaneke. Solen sken från denna sommars ständigt molnfria himmel och vi intog vår lunch på det lilla ( ännu levande) sillrökeriet. Färden gick vidare mot Svaneke där hettan slog emot oss på de trånga gatorna och där myllret nästan blev övermäktigt. Svaneke är som bäst tidigare på säsongen och vi tog den långa bussresan västerut, runt resten av ön för att till sist åter landa i Rønne.

I Dams Boghandel drogs mina blickar till en bok med titeln "Ellen Dahl - Mols og litteraturen" och så ska jag nu läsa utdrag ur "Paracelsus" författarskap. Paracelsus var den signatur Ellen Dahl använde sig av som författare och jag har nu fått lära mig att hon var Karen Blixens yngre syster. Medan Karen blev världsberömd skrevs systern Ellen in i den så kallade "glömmeboken", tyvärr. Nu har ett brorsbarnbarn försökt att kasta ljus på Ellen och hennes författarskap och jag ser fram emot att läsa mera om och av Ellen Dinesen Dahl som under många år tillbringade sin tid i ett av Danmarks i särklass vackraste landskap - Mols Bjerge i östra Jylland.

Böljande kullar, blått hav. Mols bjerge. (Fotot är lånat från Wikipedia).

Interiörer

Carl Holsøe: Interiör med ung pige der laeser.
Tavlan finns att se på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn.

Carl Holsøe (1863-1935) målade främst interiörer och hans stil påminner en hel del om Vilhelm Hammershøis.

Här ett utsökt vackert porträtt och ett minne från en annan tid och ett annat rum. Solen reflekterad i de skira gardinerna, en väntande ung kvinna med blicken riktad ut mot världen.

Den tomma mängden

Om man letar efter svenska översättningar av Henrik Pontoppidans verk på "mitt" bibliotek landar man i det som en gång (ny matematik) kallades för den tomma mängden. Zilch- nada- ingenting. Går man vidare till Libris blir resultatet inte mycket bättre. Jag konstaterar att Henrik Pontoppidans böcker måste läsas på originalspråket, danska. Inte mig emot men nog är det märkligt att denne ypperlige författare inte uppmärksammats mera. Nobelpristagare (1917) och odödlig.

I Politikens Boghal i Köpenhamn hittade jag ett exemplar av "Smas romaner 1905-1927" och jag har börjat med "Borgmester Hoeck og hustru" , en tragisk och samhällskritisk berättelse om ett olyckligt äktenskap och en kvinnas lott i livet. Det handlar om svartsjuka, hämnd och långsam död. Allt mot bakgrund av småstadens tristess. Det är mästerligt skildrat och jag förstår att Pontoppidan måste ha väckt stort uppseende på sin tid.

Mycket nyfiken är jag också på denna volym.

Om att cykla

Ett foto från 1895 - cyklingens konst kan vara knepig om man lär sig i mogen ålder. Här är det suffragetten Frances Willard som har satt sig på sadeln. Frances skrev dessutom en bok i ämnet " A wheel within a wheel: how I learned to ride the bicycle, with some reflections by the way."

Om cykling har även Johannes V Jensen skrivit i en liten skiss från 1916. Redan på den tiden cyklades det i Köpenhamn, minsann.

" København er en By hvor Damer cykler. Tusinder af unge, velopdragede Damer af Selskabet bevaeger sig i Hjemmedragt, som de staar og gaar, omkring Byen paa Cykle, uden at nogen Finder det opsigtvaekkende, fordi man er vant til at se det, men i Virkeligheden et Traek som ikke genfindes noget ander Steds i Verlden. I intet andet Land jeg kender har Cykeln en saadan Udbredelse som i Danmark.--- Hver Morgen inden 9 er det smalle Straede, Strøgets Allerhelligste, hvor der ikke maa cykles laengere op ad Dagen, en eneste samlet Strøm af Cykler, Københavnerinden der begiver sig til sit Kontor. Det er Byens største Sevaerdighet."

Utdraget har jag hittat i "Bybilleder" ( Bente Scavenius och Bo Tap Michaëlis)

Foto: Hernán Pinera.

Ikaros hav

Pappersåtervinningstunnan svämmade över och nyfiken som jag är hävde jag mig upp för att se vad som orsakade den ovanligt stora "massan". Jag blev både förvånad och ledsen när jag upptäckte att någon använt sig av denna avfallsstation för att rensa ut i säkert ganska välfyllda bokhyllor. Flickan som trampade på brödet, tänkte jag och så räddade jag det som räddas kunde. Mitt bibliotek har fått en massa nya tillskott men bara några hundra meter längre bort finns ett annat, större och allmänt dito som har ett litet antikvariat i vestibulen. Dessutom tar flera välgörenhetsorganisationer emot böcker - de hämtar vid behov i hemmet, så inte behöver man kasta sina böcker i kommunens tunnor.

Nu har jag lagt en fin förstaupplaga av Göran Schildts "Ikaros hav" på mitt läsbord. Här reser Schildt med sin segelbåt Daphne runt den grekiska skärgården med start i Venedig. Det är en resa i en förgången tid i dubbel bemärkelse och en seglats som inte går att göra om idag. Världen ser nu helt annorlunda ut.

Hettan kommer att omgärda mig ännu en dag denna underliga sommar. Skönt då att kunna drömma sig bort till ett svalkande, blått Medelhav.

De ödsliga rummen

För något år sedan besökte jag det fina Ordrupgaard utanför Köpenhamn. Då visades en utställning med verk av Vilhelm Hammershøi (1864-1916). Hans rum är oftast avskalade och i milda, gråaktiga toner där det är tystnaden som talar. På tavlan ovan är det hustrun Ida som utgör det levande inslaget men hon har ryggen vänd mot betraktaren.

" Saeregen stilhed i ensomme stuer" är rubriken på kapitlet jag läser i "Bybilleder" och det litterära illustreras med ett utdrag ur en novell av Astrid Ehrencron-Müller (Kidde - 1874- 1960). Tyvärr är hennes böcker tämligen svåra att få tag på idag om man inte väljer att läsa i e-boksformat ( vilket jag avstår från). Ehrencron-Müller påverkades starkt av Selma Lagerlöf och en hel del av hennes berättelser har handlingen förlagd till Värmland. Utdraget i "Bybilleder" är hämtat från novellsamlingen "Skumringshistorier fra det gamle Hus" (1904) och här handlar det om ensamma existenser och bortglömda människor - mitt i det brusande livet som omger dem.
I "Damen med rosen" möter läsaren Jeanette som bor i ett gammalt hus i Christianshavn.

"Der sidder hun, naar hun en enkelt Aften lykkelig har undgaaet Venindernes lange Fangearme, ved at forsikre den ene, at hun har lovet sig til den anden- dér sidder hun krøben sammen oppe i det ene Hjørne af den store, gamle Sofa, lige under den grønne Kløverskaerm paa Standlampen, med Benene trukket op under sig, og med Cigaretten vipende mellem Laeberne, mens Øjnene langsomt og med en dvaelende Interesse flytter sig fra Genstand til Genstand i Stuen."

Köpenhamn

Paul Fischer ( 1860-1934) är mest känd för sina målningar av Köpenhamnskt gatuliv men jag kunde inte motstå tavlan med den läsande kvinnan. Koncentrationen är total och den som låtit sig dras in i en god roman/novell förstår precis det som bilden vill förmedla.

Damen i rött. Här är det 1890-tal i Köpenhamn. Jag tycker mycket om tavlan- mest för den originella färgsättningen.

Om Paul Fischer kan man läsa i "Bybilleder" som handlar om Köpenhamn i ord och bild. En mycket vacker och inspirerande bok.

Po

Italiens mäktiga flod flyter i östlig riktning - i hela sextiofem mil. Från Turin till Venedig rinner vattnen och genom sex italienska regioner. Paolo Rumiz har färdats på olika typer av båtar längs Pos sträckning och denna resa har han dokumenterat i en bok ( som jag läser i tysk översättning eftersom jag tyvärr inte behärskar italienska).

Paolo Rumiz kommer från Trieste och enligt uppgift skriver han lite i stil med Claudio Magris ( som ju också hör hemma i denna stad). Jag har precis fått "Die Seele des Flußes" i mina händer och ser fram emot långsam läsning. Denna sommar går ingenting snabbt förutom tiden.

Själv har jag färdats via järnväg och färjor en hel del de senaste veckorna och det har blivit lite si och så med böckernas värld- verkligheten har tagit överhanden. Gott så. Tids nog kommer de korta och mörkare dagarna.

Nervernas poesi

Så gick turen till Gudhjem på Bornholm. Den lilla staden vimlade av turister som alla trängdes på de smala och slingriga gatorna. Butikerna ( turistfällorna) är många ( kanske alltför många) och vi sökte oss till en sidogata för att leta upp Oluf Høst-muséet. Årets utställningstema var eld och Høst målade gärna eldsvådor. Muséet ligger inrymt i Høsts hem och man har en vidunderlig utsikt ut över Östersjön och Christiansö. Trädgården är kuperad och fylld av blommor och grönska. Ett stilla regn föll och det var en dag med behaglig temperatur.

Med hem förde jag boken ovan, en vackert illustrerad biografi om konstnären- hans liv och verk. Oluf Høst var såtillvida lyckligt lottad att han kunde leva på sin konst. Inte alla förunnat.

Fotot är lånat.

"Et maleri er ingenting uden nervernes poesi- ellers er det bare stof og materie."

Oluf Høst 

Kvinnan med Leican

Gerda Taro (1910-1937).

Stregapriset går i år till författarinnan Helena Janeczek för boken om fotografen Gerda Taro " La ragazza con la Leica." Helena Janeczek kommer ursprungligen från Tyskland men har bott i Italien sedan hon var 19 år. Flera av hennes böcker har översatts till franska, tyska och spanska och det finns också en engelsk översättning.

Gerda Taro dog när hon dokumenterade det spanska inbördeskriget - hon begrovs på Père Lachaise- kyrkogården den dag hon skulle fyllt 27 år. Helena Janeczek har skrivit om Gerdas korta men intensiva liv och jag hoppas att det kommer åtminstone en engelsk översättning.

Under tiden sneglar jag på Janeczeks  "The Swallows of Monte Cassino" som handlar om det kända slaget (1944). Helena Janeczeks bok berättar dock inte bara om Monte Cassino - hon väver också in historien om den egna familjen (den var judisk) och deras öde i östra Europa.

En hyllning till Köpenhamn

Den här boken stod jag länge och bläddrade i på Dams bokhandel i Rønne. Tyvärr kändes den för dyr i inköp och även något tung att asa på eftersom vägen hem just då kändes mycket lång. Nu har jag i alla fall satt upp "Bybilleder" på önskelistan så kanske, så småningom, en julklapp.

Ett mycket vackert verk är det och här blandas konst med litteratur för att fånga det som kanske är Köpenhamns själ. Här möter läsare författare som Pontoppidan, Drachmann och Bang för att nämna bara några få och både äldre och modernare konst finns representerad.

En vy från Österbro i mitten av 1800-talet. Konstnär: Christen Købke.

Slott och herrgårdar

Näsbyholm ( teckning av Ferdinand Richardt- 1819-1895).

Jag är helt fördjupad i Niels Peter Stillings praktverk om de danska herrgårdarna i Skåne, Blekinge och Halland. Tjocka och tunga böcker är inte det enklaste att sträckläsa men allt går med god vilja. Stilling skriver om den danska historien och männen och kvinnorna som skapade den. Kängor utdelas flitigt till danskfientliga svenskar som till exempel Axel Oxenstierna och den danske landsförrädaren Corfitz Ulfeldt behandlas mycket omilt, han också. Illustrationerna i boken är många och vackra. Jag fastnar framför allt för de utsökta teckningar som Ferdinand Richardt gjort.

Richardt målade och tecknade både landskap och porträtt och år 1873 utvandrade han till USA. Många är de slott och herresäten han avbildat och hans målningar av Niagarafallen är berömda.

Tidsresor

Gravstenen över Thale Ulfstand, hennes man Poul  Laxmand och sonen Holger.

Jag reste tillbaka till medeltiden ett tag via det storslagna herresätet Bosjökloster. Rosorna prunkade och doftade i solskenet och Ringsjön glittrade och blänkte. I de gamla valven fanns gott om svalka denna heta sommardag och vi deltog i benediktinernunnornas vardag en stund innan vi hittade porträttgalleriet och stannade vid bilden av en urstark kvinna - Thale Ulfstand. Hon kom i besittning av Bosjökloster år 1560 och jag tänker mig att hon styrde det med järnhand. Hon gifte sig med Poul Laxmand, fick tre barn - blev änka tidigt och hon kom också, tragiskt nog, att överleva alla sina barn. Thale Ulfstand gick ur tiden 1604.

Jag kunde inte motstå denna tvåkilosklump till bok- ett verkligt praktverk som berättar om de flesta av de slott och herresäten som finns i Sveriges sydligaste delar - "Danmarks Herregårde - Skåne, Halland och Blekinge" ingår i en serie om Danska "Herregårde" och Skåne har faktiskt inte varit svenskt särskilt länge, historiskt sett.

Gyldendals förlag har gett ut. Niels Peter Stilling är en av Danmarks främsta experter på just herrgårdar och deras historia.

(Fotot på Thale Ulfstands grav är taget av Sven Rosborn).

Ingenting nytt under solen

Oscar Levertin. Porträtt målat av Carl Larsson 1906.

Ingenting nytt under solen
hur du yves och tror.

Samma vävnad i stolen
spände min mormors mor.

Välj vad ränning och
rutning som helst,
mönstret är tusende år.

Allting är gammalt.
Gammalt är äldst.

Evigt skyttelen går.

Från Salomos ammas vävvisa. ( Kung Salomo och Morolf. 1905).

Nostalgiläsning

Det var någon gång i slutet av 1970-talet och jag pendlade med ett långsamt SJ-tåg fem dagar i veckan och ja, det blev många böcker lästa under den tiden. Pressbyråbutiken på Södergatan i Malmö hade ett hyfsat sortiment av engelska och amerikanska nyheter och jag tittade in ganska ofta. En av de böcker jag minns speciellt är Renata Adlers fragmentariska och ganska speciella roman "Speedboat" ( nog måste den ha översatts till svenska?)- tyvärr är minnet kort och jag har glömt det mesta av innehållet.

Sjuttiotalet var en rätt underlig dekad, en tid med många udda idéer och för min egen del en tid av ständig rörelse (mestadels bort från Sverige). Hur som helst, nu tänker jag läsa om och se om minnen kan återuppväckas. New York Review of Books har gett ut Renata Adlers roman på nytt och jag kunde inte motstå frestelsen ( mitt gamla ex. av boken har försvunnit under årtiondenas gång).

Vi skriver juli. Redan- och sommaren fortsätter att ila.