Jag har börjat läsa utdrag från Leonard Woolfs mycket omfattande brevväxling - från år 1901 och fram till år 1969. Det blir mycket långsam läsning och med många stopp för eftertankar under vägen. Jag funderar också på vad nuvarande och kommande generationer ska lämna efter sig och blir ganska deprimerad vid tanken. Gilla på Facebook? Underliga Sms- förkortningar eller snabbt ihoprafsade rader via e-post? Det handskrivna brevet ligger i sina sista dödsryckningar.
Det är en sann glädje att läsa Leonard Woolfs välskrivna epistlar och samtidigt få en inblick i den tidens strömningar och idéer. Många av de första breven har Lytton Strachey som adressat och diskussionerna är livliga och öppna.
Jag har läst ut det första "kapitlet" som slutar med Leonards avfärd till kolonierna (dåvarande Ceylon i detta fall). Året var 1904 och Lytton Strachey skriver så här till sin vän Leonard: "Oh, I don't know, but as I watched your ship in the Channel last night, I thought that all was lost. You have vanished; and the kisses that I never gave you, your embraces that I have never felt, they are all that remain- nonexistent and disconsolate entities- the eternal ghosts of our desires and dreams."
1 kommentar:
vissa personers brev är intressant läsning, dagböcker, sånt har vi inte tid med
Skicka en kommentar